Små och stora företag i kluster

Varför har vi inte massvis med små innovativa företag i kluster runt våra stora företag? Varför hoppar inte fler av våra bästa ingenjörer och uppfinnare fram och tillbaka mellan stora företag och små uppstartsbolag? I viss utsträckning sker det ju, men knappast på nivån "massvis".

Jag tror tyvärr att svaret ligger lite för mycket i den kultur vi byggt kring LAS och trygghetsnarkomani. Att man inte törs byta arbetsgivare och förlora sina anställningsår och därmed sin trygghet, särskilt inte med villan belånad upp till näst översta varvet takpannor. De stora företagen lyckas skickligt upprätthålla den myten gentemot sina anställda så att folk inte törs säga upp sig och göra nåt annat. Och i vårt land dominerar en lönepolitik som handlar om utjämning och därmed implicit även att hålla nere lönerna för de duktigare ingenjörerna.

Skulle det vara bättre om om vi hade ett arbetsklimat där folk rörde sig mer i kluster och kanske inte var lika hårt bundna till samma arbetsgivare? För ett år sedan var jag med och ordnade ett seminarium på temat "klusterfördelar" på IVA, och vi bjöd in talare från små och stora företag i och kring Kista. Alla var naturligvis rörande överens om att det är ganska bra i Kista, men att allt naturligtvis kan bli mycket bättre. Jag tror att de flesta gärna skulle vilja se en mer dynamiskt och aktivt arbetsmarknad (särskilt i våra starkaste kluster som Kista). Men jag tror vi underskattar vad som krävs för att förändra dagens kultur och strukturer. Vi säger t ex alltför ofta att ekonomiska incitament inte är viktiga ("pengar är inte den viktigaste drivkraften", "vi söker dig med äkta passion för teknik" etc. ), men att lyckas i ett startup-bolag handlar ju om att bli av med alla sina villalån för resten av livet, inte om att kanske kunna få en lite högre lön eller en liten extra bonus till semestern. Jag tror att det centrala är just drömmen om ett bättre liv, inte att faktiskt få några tusenlappar till. Helst även kombinerat med friheten att få göra lite som man vill.

För att detta skall funka måste storföretagen våga vilja lägga ut aktiviteter utanför sig själva och gå in med kapital och kompetens i små, nystartade företag. Men då riskerar de ju att behöva betala dyrt för att köpa tillbaks den, betydligt mer än några vanliga ingenjörslöner. Och de förlorar känslan av att ha kontroll. Men de får också tillgång till betydligt starkare incitamentsstrukturer än vad som finns att tillgå i t ex ett vanligt prototypprojekt.

Så vad skulle kunna främja innovationsklimatet i Sverige?

• Ändrad arbetsrättslagstiftning ("flexicurity" var ett inneord från Danmark för ett par år sen)
• Mer fokus på "avknoppningsbolag" än "uppstartsbolag"
• En modigare personalpolitik från de stora företagen, som uppmuntrar folk att röra sig mellan olika organisationer, företag och branscher, inte till att stanna hela livet inom samma företag
• Bostads- och bolånesituationen (tyvärr, dagens läge hämmar risktagandet...)
• Uppmuntran och utbildning av högre mellanchefer på stora bolag i att agera tillsammans med och genom andra bolag. Nåt för Vinnova kanske?
• Behöver man göra något med bolagsjuridiken? Jag har ingen aning, för det är helt bortom min kunskap.

Värnplikt och rättvisa

Vi står med ett havererat försvar i en hotfull tid med ett aggressivt Putin-fascistiskt Ryssland tvärs över Östersjön. Det nya yrkesförsvarets personalförsörjningssystem verkar inte fungera. Det blir helt enkelt inte tillräckligt många soldater. Återgång till värnplikt i någon form, kanske som i Norge med en kombination av ett mindre yrkesförsvar (Telemarksbataljonen) för snabba insatser och ett större mobiliserbart värnpliktsförsvar tänkt för det stora kriget känns som vägen framåt.

De flesta är nog överens om att vi inte skall dimensionera vårt försvar efter tillgången på ungdomar att skicka till fronten, utan att vi skall göra någon slags behovsanalys och utbilda och krigsplacera ungefär så många soldater vi anser oss behöva. Men då kommer frågan om rättvisa in - vilka skall vi kalla in till tjänstgöring och vad skall hända med de som inte behövs?

Ett alternativ är förstås att acceptera att livet är orättvist, att vissa har och får fördelar och andra inte. I t ex Danmark används lottning som en del av värnpliktssystemet. Lottning har den fördelen att det tydliggör att systemet är lika för alla och man kan hävda att systemet innebär en absolut rättvisa, även om systemet i slutändan kanske drabbar folk ganska olika.

Oftast stannar diskussionen vid att enbart handla om rättvisa i relation till att göra lumpen; att vissa tvingas spendera ett år med att klafsa runt i lera och bo på kasern medan andra slipper. Det kommer då ofta förslag om annan typ av tjänstgöring för dem som inte behövs i militären (nationell tjänstgöring i skolan, i äldrevården etc). Tanken är att det finns en massa andra viktiga (men okvalificerade) uppgifter i samhället som också måste utföras. Ofta kombinerat med en idé om att ungdomen (särskilt meddelklassungdomen) mår bra av att fostras in i arbete och att tvingas umgås med personer med annan än den egna socioekonomiska bakgrunden.

Men dessa förslag missar poängen med vad värnplikt handlar om - skyldigheten att försvara vårt land och slåss för vår frihet. Vi ställer en rad särskilda krav på de som förväntas fullgöra sin värnplikt (dvs de som krigsplaceras). Stridsförsumlighet (att inte göra sitt yttersta för att fullgöra sin plikt och främja krigföringen) är ett livstidsbrott. Att inte lyda order i strid (grovt lydnadsbrott) kan också det ge livstids fängelse. Dessa lagar (brottsbalken kapitel 21) gäller bara när riket befinner sig i krig, men det är ju just då som man som inkallad fullgör sin värnplikt. Att göra lumpen är bara övning.

Om rättvisa i relation till värnplikt bara handlar om att kompensera för ett ungdomsårs utbildningstjänstgöring (med i princip 100% skatt) kan samhället t ex betala tillbaka med en skatterabatt resten av yrkeslivet, ungefär 1,5%-enheter*. Eller så kan alla som inte gjort sin tjänstgöring betala en extra värnskatt på 1,5%-enheter. På hela inkomsten, från första kronan. Det stora problemet med en sådan modell är nog pedagogiken och de långa återbetalningstiderna. Jag tror inte ungdomen kommer inse värdet av skattesänkningen, och jag tror att medelglassen kommer tycka att det är orättvist (och ganska dyrt). Och det handlar bara om utbildningstiden.

Hur kompenserar vi för plikten att rycka ut och slåss? Hur kompenserar vi för det blod som vi förväntar oss skall spillas? Man kan förstås ta inspiration från filmen "Starship troopers" och bestämma att bara de som gjort lumpen räknas som fullvärdiga medborgare med full rösträtt osv. Men då tror jag vi har slutat vara en demokrati och förlorat vår moraliska överlägsenhet gentemot våra presumtiva fiender.

Om man utgår från just de grundvärden som bär upp vårt samhälle; allas frihet och lika värde, yttrandefriheten, rättsstaten och demokratin, så känner i alla fall jag att försvaret av dessa värden är viktigt. Jag tycker att vi måste tillerkänna de som är beredda att rycka ut till vårt försvar ett moraliskt mervärde och och att de förtjänar ett visst stöd från samhället. Jag är inte övertygad om att stödet måste formuleras i ekonomiska termer, men på något sätt bör samhället uttrycka sitt stöd och sin aktning. Ett verktyg för detta som används i många länder är militärparader på nationaldagen och andra stora statscermoniella tillfällen. Dessa paraders syfte är att visa upp vad som är centralt i en statsbildning och på vilken grund vår civilisation och frihet faktiskt står. Och det ger folket möjlighet att uttrycka sin tacksamhet och sitt stöd.

Ett annat möjligt verktyg är skolan och läroplanen. Kanske borde det framgå av styrande dokument att skolan förväntas inte bara lära ut att frihet, demokrati och rättvisa är bra, utan även att dessa värden inte kan tas för givna utan att de måste värnas, i tankar, i ord såväl som i gärning.

*) uträkning: 100% skatt i stället för ~35% under ett av ~45 yrkesår ger 65% / 45 år ~ 1,5% per år.

"Varför är det aldrig nån som lär mig tänka själv?"

Precis just så utbrast en studiekamrat i ett ögonblick av självinsikt under en kursutvärderingsdiskussion, kanske tredje året på universitetet. "Varför är det aldrig någon som lär mig tänka själv", trots att vi tillhör den första generationen som gått hela grundskolan och gymnasiet i flumskolan, med grupparbeten och temaundervisning och så. Men på universitetet på det tidiga nittiotalet var det faktiskt inget flum. 18 poäng för godkänt på tentan var det som gällde. Och den unge mannen med självinsikten vart klar med examen först, minst ett år innan mig.

För ett år sen var jag på studieresa i Korea och besökte en massa teknikföretag, forskningsinstitut och olika myndigheter med ansvar för innovation och forskning. Alla pratade de om samma sak - Sydkoreas ambition att ta ta sig till nästa steg, att gå från att vara en "fast follower" till att vara en "first mover", dvs lära sig att tänka själva. Vill man vara lite lustig kan man säga att de letade förtvivlat efter någon som hade lärt sig tänka själv som de kunde kopiera.

Koreanerna pratade också om sitt andra stora mål: att få ett första nobelpris. Sydkorea satsar massor på forskning (femte plats i världen i absoluta tal, näst mest i procent av BNP, enligt wikipedia). Och deras främsta universitet klättrar uppåt i universitetsrankingen. Och jag tror att vi alla vid det här laget har sett skräckreportage på TV om hur koreanska ungdomar pluggar tio, tolv eller kanske femton timmar om dagen på gymnasiet för att kunna komma in på universitetet. (Jag behövde bara skriva högskoleprovet, så var det klart, och jag kom in på min drömutbildning.) Ibland hör man om plagierad forskning och forskningsfusk, men jag tror trots det att Sydkorea alldeles säkert kommer få sitt första nobelpris ganska snart.

Men hur lär man sig att tänka själv då? Ja, den som visste det skulle nog förtjäna ett nobelpris eller två. Jag tror att man inte kan lära sig tänka själv genom att kopiera andra. Inte heller tror jag att man kan bli lärd att tänka själv av någon annan. Jag tror att man liksom måste komma på själv hur man faktiskt gör.

Naturligtvis kan ett skolsystem stimulera elever bättre eller sämre till att tänka själva likväl som en organisation kan vara mer eller mindre uppmuntrande till innovation. Men jag är inte säker på att det görs bäst med sådana aktiviteter som vi brukar associera med kreativitetsfrämjande. En hård deadline brukar göra under för kreativiteten i ett utvecklingsprojekt och ganska många kända banbrytande produkterna har tagits fram under galgen, av företag på väg att gå under. Eller i miljöer skapade för att efterlikna just det, med brist på tid och resurser men med osedvanligt stor frihet. Lockheeds skunk-works är kanske det mest kända exemplet. Och en sträng lärare som inte vill bli emotsagd kanske väcker fler tankar än ett grupparbete gör. Och när man sitter där sista kvällarna innan tentan måste man börja bestämma sig för hur man enklast tar sig förbi även detta hinder. Och där kröp den kanske fram, den egna tänkta tanken.

"Det ska va lite djävligt" sa en annan studiekamrat. Också det en stor insikt.

Nya nya moderaterna?

Vad kommer hända med moderaterna nu efter ett svidande nederlag i valet, maktförlust och Reinfeldt och Borgs avhopp? Aliansen, så som vi vant oss vid den under åtta år är rimligen död, och luften har gått ur moderaternas "nya moderaterna"-initiativ.

Nya moderaterna förlorade valet för att de slutat prata om vad de vill, troligen för att de inte längre ville någonting annat än behålla makten. Nya moderaterna började som ett ärligt engagemang för ett nytt, bättre Sverige med "bryta utanförskapet" och "arbetslinjen" som tydligaste idédrivande exempel, kombinerat med en stark tro på värdet av ordning och reda på statens finanser. Men med tiden kom man helt och hållet att fastna i statsfinansens ordning och man kom att tro att om man bara har bäst ekonomisk politik så kommer man att få behålla makten. Helt i linje med gamla grekiska statsvetenskapliga teorier.

Vilka idébärande frågor skulle moderaterna kunna plocka upp och driva, nu när de inte kan vara de gamla nya moderaterna längre?

• Sänkt skattetryck (inte bara jobbskatteavdragssverige)
• Platt skatt
• Reformerad arbetsrätt - lagstadgad minimilön och i lag skyddade rättigheter för alla arbetande
• Stärkt försvar av Sverige, baserat på värnplikt
• Nato-medlemsskap
• Datalagring, avlyssning och integritetsskydd
• En relevant industripolitik (som inte bara fokuserar på Saab och vapenexport)
• Fri forskning och fria medel till de stora universiteten
• Ordning, säkerhet och framför allt tillit till polisen

Sen finns det nog en enkel lärdom för alla partier att dra av nya moderaternas kollaps: gå inte till val en tredje gång med samma partiledning. Särskilt inte om du är ett ledande regeringsparti. Ledarna förlorar sin fräshör och folket vill ha ombyte. Exakt samma sak drabbade socialdemokraterna och Göran Persson 2006.

Partiledarbyte torde vara enda försvaret i rådande mediavärld och betänk att i ganska många länder är det förbjudet att ställa upp för omval för en tredje mandatperiod.

Vallokaler och valformalia

En av nyheterna under valdagen var otrevligare än de flesta andra: röstningen i några vallokaler har störts av nynazister som trängt sig in i vallokalen.  Nazisterna ska dessutom ha filmat och försöklt kartlägga hur folk har röstat. Ett mer direkt brott mot just demokratin som sådan är svårt att föreställa sig.

De gånger jag har varit i olika vallokaler, antingen för att rösta eller för att se till att det funnits valsedlar och kontrollera att det sett rätt ut har det aldrig varit stökigt, snarare ganska trevlig stämning. Men det finns några saker man kan fundera på kring hur val går till i Sverige.

När jag röstade i riksdagsvalet (jag förtidsröstade några dagar innan valdagen eftersom jag skulle ut och resa) var det ett tiotal personer som stod och hängde i hörnet av komunhuset som fungerade som förtidsröstinlämningsplats. Valsedlarna stod uppställda i sitt ställ i ett hörn, och själva röstningen skedde inne i ett avskillt rum. Några tanter stod och hängde invid vallokalen. De hade nog egentligen jobb i andra delar av komunhuset, bibliotekarie, studiecirkelledare, kanske någon administratör eller så. De tre röstmottagarna inne i själva vallokalen, var också de tanter. Det var inte helt uppenbart vilka som hade en officiell roll i valet och vilka som mest bara hängde runt vallokalen.

För de mesta har det varit just så att folk står i smågrupper och pratar när jag skall rösta. Gott så, och det är ju bra när man vill hjälpa till och förklara röstningen för invandrare (som förutsätts inte veta hur man gör). Men man får inte hjälpa dem genom att berätta vilka partier man inte borde rösta på. Man får inte heller stå och prata om att alla partiers röstsedlar inte borde behöva finnas i vallokalen. Då ängnar man sig åt otillbörlig påverkan. Och om man faktiskt har en officiell roll i valproceduren borde man skickas hem direkt.

Närpolisen var också på plats när jag röstade, kanske mest för att det var trevligare och stå och prata med folk i hörnet med vallokalen än att sitta ensam och glo in i väggen i den skrubb som funkar som närpoliskontor ett par timmar i veckan. Skall polisen få släntra in i vallokalen under röstning? Invandrarfarbrorn som röstade samtidigt som mig reagerade tydligt på polisens närvaro. Alla skall få rösta, oavsett klädsel gissar jag att de flesta skulle säga, men skall man t ex få gå in beväpnad i vallokalen (jägare, militärer, poliser, hantverkare osv). Olämpligt, javist, men skall det vara tillåtet eller förbjudet? Skall man få fotografera i vallokalen?

I torsdags var jag på konsert i konserthuset i Uppsala. I ett hörn stod plywoodvalurnorna för det stängda förtidsröststället undanskuffade. Trist och inte så förtroendegivande, faktiskt.

Valförrättaren (eller "röstmottagarna") ansvarar för ordningen, och har rätt att stoppa röstningen och stänga vallokalen vid ordningsstörning i eller i omedelbar anslutning till vallokalen, men har de överfalslarm? Kanske inte hjälper mot terrorister, men borde åtminstone kunna höja trygghetskänslan. Och hur stor är själva vallokalen (tydligen heter det "röstmottagningsställe" i lagen)? Hur nära är "i omedelbar anslutning till"? Polisen ska naturligtsvis skydda valet. Vid behov även med hjälp av militären, men det skall vi väl förhoppningsvis slippa se.

Det formella, lite cermoniella vär viktigt. Enkla förslag till förbättringar:

• Se till att valförrättarna är tydligt utmärkta med t. ex. armbindel eller kanske med den ständigt närvarande varselvästen.
• Märk ut gränsen för vallokalen, förslagsvis med tydlig skylt och tejp på golvet som visar gränsen. Låt inte folk stå och hänga innanför gränsen.
• Skaffa schystare valurnor (gärna såna där genomskinliga som man ser på TV), och håll valurnorna ordentligt inlåsta och undanställda när de inte används. Och skaffa schystare ställ för valsedlarna.
• Inför fotoförbud i vallokaler. Bara för att någon annan vill ta en selfie skall inte min valhemlighet behöva äventyras.
• Flytta in valsedlarna in i vallokalen, kanske till och med bakom skärmen som det skrivs om på DN debatt.
• Ta säkerhetsarbetet på allvar, med t ex överfallslarm, patrullerande polis och ta indikationer om hot på mycket stort allvar.

Enkla steg för att göra valet och röstandet lite mer formellt, cermoniellt och högtidligt. Och som kanske även gör demokratin säkrare. För bara för att det alltid brukar gå bra och det inte brukar vara några problem skall vi tro att det alltid kommer vara så.

Politiker mot väggen?

I förrgår försökte jag ställa en lokal politiker mot väggen. Han stod vid pendeltågsstationen när jag var på väg hem från jobbet och delade ut valmaterial för sitt parti, en del av den styrande lokala storkoalitionen. Jag frågade om han sitter i kommunstyrelsen, men han satt bara i fullmäktige. Jag frågade honom ändå hur de tänkte när de tillät sådana här hus att byggas i centrum:

Han skojade bara bort det - "Vi borde kanske bett dom måla fasaden, men om tjugo år är det huset säkert K-märkt, och då får vi inte ändra på det" var hans svar.

Det värsta är att han säkert har rätt.

Gatutiggarna

Jag tror vi måste förbjuda gatutiggeriet. Jag tror till och med att jag kan säga att jag vill förbjuda gatutiggeri. Varför det? Till att börja med bör man fråga sig varför alla gatutiggarna är romer. Finns det inte andra fattiga i Europa? Inga andra fattiga i världen som tar sig hit och tigger? 

Jag tror att svaret är att fattigdom inte räcker för att förklara gatutiggeriet. Fattiga finns det många av över hela världen, men det är nästan alltid bara dom blinda, dom enbenta eller i vissa fall barn och gamla änkor som tigger på gatorna. Det måste vara något särskilt med romernas situation i Europa som får dem att resa hit och tigga på gator och torg. Århundraden av utanförskap, stigmatisering och misstro kombinerat med en stark kulturell särart och motstånd mot att integreras i samhället har nåt att göra med att man väljer att sitta på svinkalla gator och torg och tigga småpengar. Att man ser det som en bättre möjlighet och på något sätt som mindre skamligt än att försöka slava svart på något skitjobb för kanske lite mer pengar. För jag tror just det, att det är skammen inför att tigga och stoltheten i att arbeta som annars får rotfattiga stackare att dra sig i det allra längsta för att tigga. Att de från Afrika som riskerar livet på eländiga skorvar till skepp som korsar medelhavet gör det för att hitta jobb, inte för att hitta ett gathörn att tigga på.
Vi är moraliskt skyldiga att agera för att bryta romernas utanförskap och att verka för att de integreras i vårt samhälle. Och gatutiggarna har gjort det uppenbart för oss att vårt samhällsbygge har sprickor i kanten. Men vi måste våga stå för att vårt västerländska samhälle är lite bättre och lite godare än alternativen, än resten av världen. Vi måste våga tro på att det är bättre att passa in i det västerländska öppna, fria samhället än att hålla fast vid patriarkala familjestrukturer, kulturella normer och inkompatibla socioekonomiska system och inte passa in. 

Även vuxna, fria människior behöver ibland hanteras som om de vore barn av samhället. I ett samhälle måste det finnas vissa stödfunktioner, likt vaktmästaren i en bostadsrättsföerning (läs gärna "sagan om Brf Sverige") Vaktmästaren måste ha vissa priviligierade rättigheter och kommer ibland, för allas bästa, behöva använda dessa gentemot vissa individer, även mot deras vilja. Just för att ge vaktmästaren rättigheter tycker jag att man vare sig skall få sitta och supa, knarka eller tigga utanför matbutiken eller i parkerna. Och det skall vara förbjudet inte för att polisen skall få komma och slå dig i huvudet med batongen utan för att dom snälla tanterna eller farbröderna i vita rockar skall kunna komma och ta hand om dig och hjälpa dig med dina problem.

För om tiggandet inte är förbjudet kommer vi inte kunna tvinga våra sociala myndigheter att vidta åtgärder och ta hand om samhällets mest utsatta. Individens skyldighet att ta sörja för sig själv och samhällets ansvar att ta hand om de som inte klarar av det hänger ihop.

Studiebesök på bygget av nya Karolinska

Förra veckan var jag på studiebesök på Skanska med industriforskargruppen på IVA. Vi besökte bygget av nya Karolinska sjukhuset i Solna. Efter rundvisning och presentationer diskuterade vi former för innovation, ny teknik och forskning i byggbranschen. Det är alltid intressant att se hur lika och hur olika det är i olika branscher och organisationer. En sak som verkar lika är att alla organisationer anser sig vara unika och att ”så kan man inte göra i vår bransch, därför att...”.
Vill man vara cynisk är fortsättningen ”...så har vi aldrig gjort förut”.

Det är lätt hänt att man tror att innovationshöjden är mycket högre i high-tech-branscher som IT/telekom eller läkemedelstillverkning än i andra verksamhetsområden. Det tror jag mest beror på att man blir förblindad av  all dyr labbutrustning man får se när man vallas runt på rundtur. En annan vanlig missuppfattning är att små organisationer är mer innovativa än stora. Detta kommer jag kanske skriva mer om senare.

När man diskuterar innovation hamnar man i oftast i att diskutera organisationskultur och drivkrafter. Detta har det skrivits spaltmil om, och googlar man t ex ”innovation culture” får man runt hundra miljoner träffar eller så, lite olika olika dagar (och jag vet inte hur Google gör när dom räknar träffar). Vårt samhälle idag hyllar gärna nytänkande och innovation och vi älskar att lyssna på proffstyckare och frälsartalare i ämnena innovation, organisation (och ibland även entreprenörsskap). Det är oftast rätt kul att lyssna på dem och det känns för det mesta som givande seminarier. Men alla nya idéer är inte bra, och det är väl bara bra idéer som förtjänar att kallas innovativa? Eller räcker det med att en idé är ny? En sak som kom upp i diskussionen kring byggbranchen var att det kanske prövas lite väl mycket nytt (enstegstätade fasader t ex). Det är ju inte riktigt så att man brukar tänka på byggbranschen som överinnovativ, direkt. 

En sak som verkar vara gemensam i alla projekt i alla branscher är att IT-delen strular (styrsystemet för ventilation är inte intrimmat, journalsystemet kraschar, bokningssystemet är inte färdigt, ja, ni vet). Det känns lite trist att komma från en bransch som verkar vara  sämst i klassen trots att den ofta framhålls som mest innovativ...

En början

Idag har jag fått mitt livs första riktiga visitkort upptryckta, efter mer än fjorton år som ingenjör på ett stort svenskt företag. Det är ju alltid kul att få ett fint litet paket med roligt innehåll i, även på jobbet. Men det känns också lite nittonhundratal. Så för att kompensera detta och bli modern får jag väl pröva att blogga lite.