Regeringsfrågan

Efter att Ebba BT sagt upp DÖ och givit oss demokratin åter har media och diverse förståsigpåare yrvaket upptäckt att Sveriges regering saknar parlamentariskt stöd. Före detta politiker som ingvar och Bengt lyfts fram i avsaknad av mognad hos nuvarande politiker. Jag tycker nog att man missar några uppenbara poänger och inte klarar av att se nyktert på tillvaron. 

För det första: det är alltid kris just nu. Är det inte flyktingar så är det kronkursen, statsskulden, ubåtskränkningar, finanskris, bensinmacksdöd, skogsdöd eller klimatkris. Det finns ingen lugn tid som passar bättre för ovanliga lösningar.

För det andra: flyktingkrisen kostar massvis med pengar, men är hanterbar. Det är dyrt att ta emot flyktingar, jättedyrt faktiskt. Rejäla skattehöjningar väntar, eftersom vi inte hanterar situationen, och folk dör helt i onödan. Sverige bör som ett första steg anpassa flyktingmottagandet och flyktingpolitiken till Tysklands politik. Det är enda vägen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik. 

För det tredje: regeringen har ansvaret. Det är inte alliansen som måste välja mellan att göra upp med S-MP eller SD, utan det är Stefan Löfven som måste välja. Antingen söka stöd från V, MP och SD eller från alliansen. Eller falla som regering. Stefan Löfven tog sig an uppdraget från talmannen att bilda regering och deklarerade att han ansåg sig kunna få en riksdagsmajoritet bakom sig. Upp till bevis!

Själv tror jag att både Löfven och Batra behöver lära sig ödmjukhet inför uppgiften den hårda väge, dvs via att misslyckas offentligt. 

Vad vill vi uppnå?

Vad skal vi föra för politik nu mitt i pågående europeiska flyktingkris? Vad vill vi uppnå? Hur vill vi att det skall se ut i Sverige, i Europa och i vårt närområde när krisen är över?

Fred på jorden och att alla lever lyckliga tillsammans kanske? Okej. Det är vad vi skulle vilja se, men vad är en rimlig ambitionsnivå på två, tre eller kanske fem års sikt?

Att flyktingar från Syrien och närliggande delar av Irak skall kunna börja återvända hem? I sådana fall måste vi först besegra Assad och ISIS militärt. Vi måste även få till en stor koalition av demokratiskt acceptabla stater som bidrar med en fredsskapande insats. Ser svårt ut, minst sagt, även om luftangreppen på ISIS verkar ha effekt enligt allt fler nyhetsrapporter. Den senaste tidens rapporter om ryskt stridsflyg och ryska trupper i Syrien gör inte direkt att det känns lättare och närmare till hands heller. 

Att det inte längre kommer fler flyktingar från Syrien till Europa? Kräver att vi fryser den pågående konflikten och skapar "säkra zoner" i och runt Syrien. Kanske möjligt, men definitivt inte enkelt. Kräver även skärpt gränskontroll, nya asylregler och omfattande hjälp och bistånd till Syrien och dess grannländer, inklusive omfattande militär närvaro. 

Att alla flyktingar och migranter som kommer till Europa integreras i vårt samhälle? Enklaste lösningen är i sådana fall att inte ta emot några flyktingar eller migranter alls. Ju fler vi tar emot desto svårare blir det att uppnå målet. 

Att flyktingar inte längre drunknar på Medelhavet efter att ha låtit sig smugglas i eländiga skorvar till skepp? Genomförbart på flera olika sätt. Det enklaste är förstås att skicka ner några finlandsfärjor och skeppa folk fram och tillbaka över Medelhavet på ett säkert sätt. Men vänta, det var ju inte det som var problemet. Problemet är förstås att folk vill ha uppehållstillstånd i Europa, och om de inte får det så försöker de smita in. Så om säkra transporter skall lösa problemet måste alla som vill få uppehållstillstånd (och arbetstillstånd) i Europa. Det kommer inte att hända. Då återstår en stor militär intervention i Libyen för att ta kontroll över situationen och skapa ordning och reda. Ser inte så lovande ut. 

Att vi inte får en ny, eventuellt ännu större flyktingkatastrof på halsen? Kräver minst två saker: att fronten mot Ryssland i Ukraina håller och att vi i EU lyckas med en afrikapolitik värd namnet. Afrika är liksom större än Syrien, och har en mångdubbelt större befolkning. I Afrika pågår också globaliseringen, och människorna har mobiltelefon och bor en del av världen. Om det kommer en afrikansk vår efter den arabiska våren, och Afrikas alla diktaturer och låtsasdemokratier slår tillbaka på samma sätt som i Syrien, Egypten, Libyen, Saudiarabien och de flesta andra arabstater så kommer vi få se en än större och skenande ström av flyktingar i ännu eländigare skorvar välla in i Europa över Medelhavet. 

Att bara "riktiga" flyktingar kommer till Europa, och att vi inte får massa "lycksökare och opportunister" bland strömmarna av flyktingarna? Tjena. Tänk en gång till och hoppas på bättre tur nästa gång. Det går inte att göra någon sådan uppdelning. 

Det finns fler möjliga scenarion och utfall att spekulera kring, men enda rimliga och acceptabla nivån är att försöka frysa läget och se till att skapa drägliga förhållanden i flyktingläger runt Europa. Detta måste backas upp med en ganska restriktiv och strikt migrationspolitik från Europas länder. Kan tyckas hårt, men alternativen är sämre. Vårt mål måste vara att rädda liv och hindra misär. Drömmar om rosa moln, fred på jorden och glass till alla barn får inte stå i vägen och hindra oss att försöka göra det minst dåliga. 

Det funkar inte

Det funkar inte att skylla på att systemet inte fungerar och att andra inte tar ansvar. Lika lite som att inte säga till när man är försenad med sin uppgift i ett projekt på jobbet "för det är säkert nån annan som är mer försenad så ingen kommer märka nåt", lika lite kan vi som nation se mellan fingrarna när papperslösa flyktingar rinner genom systemen och ingen tar ansvar för dem.

Beskrivningen i DN av vad som händer på centralen i Stockholm är talande. Någon gruppering sprider desinformation riktat till flyktingar på ett organiserat sätt. "Talar ni med polisen får ni stryk" sägs innebörden vara. Det framgår inte av artikeln om det är polisen eller "någon gruppering" som kommer stå för stryket, även om undertonen i vanlig svensk journalistisk tradition riktas mot polisen. Det är alltså så att det finns grupperingar, gissningsvis bland personer med samma etnicitet som flyktingarna, som inte vill att nya flyktingar skall ingå i vårt officiella samhälle. Vilka och varför kan jag bara spekulera i, men maffia, klanhövdingar och religiösa extremister är några tänkbara grupperingar. 

SJ kollar inte biljetter kan man också läsa om i DN, och en målande beskrivningarna av hur samhällsmoralen påverkas av detta kan man läsa hos den sjätte mannen (och bland bloggkommentarerna). Behövs det extra transportkapacitet för flyktingtransporter får Migrationsverket ordna särskilda bussar eller extra tåg, alternativt administrera biljettfördelning till sina klienter.

Biljetter måste kontrolleras, annars faller transportsystemet samman. Resehandlingar och identiteter måste kontrolleras, annars faller rättssäkerheten ihop. Den som saknar giltiga resehandlingar har rätt att söka asyl, det är det som är poängen med systemet. Bara för att vi upplever att systemen runt omkring oss knakar kan vi inte kasta vettet i sjön och sluta försöka upprätthålla ett fungerande, rättssäkert samhälle. Det är då, när vi slutar försöka, som systemen knakar ihop helt. Och det tror jag inte vi vill.

Vi är moraliskt skyldiga att först och främst rädda liv, och att hjälpa medmänniskor undan förföljelse och misär. Men vi är inte skyldiga att tillgodose allas drömmar och förhoppningar, eller att deras flykt undan förföljelse slutar precis på den plats de först kanske tänkt sig. Vi måste utnyttja hela vårt väl fungerande samhälles styrka till att säkerställa detta. Polisen måste ta sig an  den otacksamma uppgiften att valla och fösa  grupper av människor till kontroll av resepapper och identiteter, även fastän alla inte vill. Och den som springer från polisen skall tas fast, och de grupper som sprider egen agenda bland desperata flyktingar måste stoppas. 

Försvar mot hybridkrigföring och gröna män

Hur kan man organisera ett försvar mot hybridkrigföring och gröna män som tar för sig av installationer och infrastruktur? Ukraina lärde sig nog på Krim att ickevåld inte fungerar, och vi borde ta lärdom därav. 

Armén  har just genomfört en storövning, och det är rätt skoj att frossa i cornucopias rapporter och analyser. Det verkar faktiskt som att man till slut har åstadkommit en del av vad försvarsreformivrarna ville se, ett spjutspetsförsvar. Jag tänker nog fortsätta tycka att det är för lite, och för sent, även om det som sagt ser lite lovande ut.

Hybridkrigföring är ju inget nytt, och det är temat i första halvan av den gamla klassikern Operation Garbo och i nyare Midvintermörker. Problemet med hybridkrigföring är väl, förutom att pansartrupper inte självklart är rätt motåtgärd, lite som med den berömda kokande grodan; det är svårt att fatta när det faktiskt har blivit krig. Jag tror att det är en bärande idé i en hybridattack att motståndaren skall fastna i fel timing och inte förstå i när det är dax att trycka på den stora A-mob-knappen. Jag tror dessutom att de flesta svenska politiker och regeringar har ett ganska stort instinktivt motstånd mot att sätta in militära resurser. Vi har en tradition av fred och neutralitet, och hybridattacker kommer säkerligen innehålla massor av påverkansoperationer riktade mot regeringen, dels att försvaga och förvirra den, dels att få den att inte vilja trappa upp konfliktnivån utan istället försöka de-eskalera situationen i linje med svensk nationalideologi.

Nyckeln till försvar mot hybridattacker borde vara att dels skapa en trappa av motåtgärder för att göra det möjligt för pressade beslutsfattare att vidta proportionerliga motåtgärder, dels skapa robusthet genom en distribuerad beslutsordning. Därför tror jag att Sverige skulle ha mycket stor nytta av något slags para-militära resurser, med någon typ av polisliknande befogenheter. Guardia Civil, geandarmeriet, karabinjärerkåren eller gränsskyddsgrupperna i Spanien, Frankrike, Italien respektive Tyskland har delvis denna roll, och verkar fungera både som förstärkningsresurser till polisen och som en del av försvaret. 

När jag gjorde lumpen i början av nittiotalet fanns fortfarande Sovjetunionen och den utgjorde ett direkt hot mot Sverige. Jag tjänstgjorde som militärpolis och allt vi övade på (nåja, kanske inte riktigt allt, vi red högvakt och gick drabantvakt med höga knäuppdragningar också) var inriktat på antisabotage, dvs ett "hett" hybridkrig helt befriat från ickevåld. Lite förenklat jagade vi spetsnaz precis som man jagar älg med ställande hund; hundförarna spårar bytet och antingen ställer det (tvingar det att stanna och försvara sig tills det kan skjutas) eller driver bytet in i ett bakhåll av skyttar. Dock är älgjakten en betydligt mysigare och mer avspänd tillställning än en pluton 20-åriga militärpolisjägare höga på adrenalin, testosteron och fosterlandskärlek. 

Idén var också att vi som militärpolisen skulle ha polisiära befogenheter inom militärt område eller under en pågående militär operation. Jag tror den tänkta gången var att landshövdingen (i sin roll som civilbefälhavare) kunde proklamera hela eller delar av sitt län som skyddsområde. På så vis distribuerades beslutsvåndan bort från regeringen och ingen behövde ta ett aktivt centralt beslut om insats av militären. Dessutom kunde, om jag fattade rätt, försvaret kalla till "repövning" utan att blanda in politiken och civila beslutsfattare, dvs en distribuerad beslutsordning.

Idag verkar vi inte ha denna ordning och förmodligen kräver alla nödvändiga beredskapsåtgärder regeringsbeslut. Just eftersom det förmodligen är extra svårt att sätta in militären tror jag att vi skulle ha stor nytta av att skapa något slags "karabinjärkår", en förstärkningspolis med normalt blå uniform. Förstärkningspolisen borde bestå av några kompanier kontraktsanställda säkerhetssoldater, på militärspråk med lätt utrustning, men på polis- och journalistspråk mycket tungt beväpnade. Kanske skulle även Nationella Insatsstyrkan passa bra i samma organisation, återigen med inspiration från kontinenten.

Som kuriosa vill jag bara tillägga att alla våra övningar i lumpen avslutades med ett heroiskt motanfall mot en luftlandsättning. Vi brukade alltid lyckas komma en god bit ut på nåt fält innan övningen liksom tog slut...

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring II

Datalagringsdirektivet (som alltså EU-domstolen avskaffat, men som fortfarande gäller i Sverige enligt svensk lag) handlar om att teleoperatörer skall vara skyldiga att lagra och ge myndigheter tillgång till trafikdata, dvs i princip fullständig information om vem som ringt vem varifrån när. EU-domstolen upphävde direktivet, som jag tolkar det med massiv kritik eftersom det bryter mot EU-rätten på många punkter, bland annat att eftersom det inte fanns några begränsningar för hur myndigheterna skall få tillgång till och användning av uppgifterna.

DN  hade en stor serie om datalagring och mobilspårning för tid sedan. Det är ju bra att journalister skriver om hur det digitala samhället fungerar, men det finns ett par saker som verkar vara värda att påpekas:

För det första: mobilnäten måste hela tiden veta precis var din telefon finns. Det är liksom lite så att det är just eftersom nätet vet vart telefonen är som det går att ringa till den.

För det andra: det är klart att telefoner spåras och avlyssnas. Vem lurade i dig att det som sker på internet är hemligt, anonymt och privat? Har ni aldrig sett en deckare, polis- eller spionfilm på TV?

För det tredje: om något du gör är hemligt på riktigt så måste du stänga av telefonen, helst lämna den hemma.





Lagring av data handlar om väldigt mycket mer än datalagringsdirektivet. Datalagring i bredare bemärkelse (lagring av data i sökbart format) är en förutsättning för att kunna bedriva meningsfull avlyssning och övervakning. Detta av det så enkla skälet att avlyssning genererar mycket stor mängder data som måste lagras, analyseras och bearbetas för att kunna vara meningsfullt och användbart för någon. Det finns ett antal lagar som begränsar datalagring, bland annat FRA-lagen från 2009 och Personuppgiftslagen (PUL) från 1998. Myndigheten Datainspektionen övervakar hur register och datalagring hanteras.


I föregående blogginlägg försökte jag skriva om en liberal, legalistisk ståndpunkt kring avlyssning och integritet. Låt avlyssning vara relativt fri, men begränsa hårt rätten att lagra och lämna ut information. Jag tror att man kan formulera en något så när teknikneutral avlyssnings- och integritetslagstiftning om man utgår just från datalagringsperspektivet. Och informera noga (till exempel via samhällskunskapsundervisningen i skolan och på jurist- och journalistutbildningar) om hur det fungerar!

Men vad skall vi göra då?

Flyktingkatastrofen som pågår är hemsk, jättehemskt faktiskt. Få saker berör en så mycket och så illa som bilder på döda barn. Man vill ju helst bara slippa se och höra om eländet. 

Men det duger inte som politik. Och det duger inte heller att skylla på andra, varken på att våra demokratiska grannländer inte tar sitt ansvar, på att var femte svensk väljare stödjer riksdagens tredje största parti, på Assad och IS barbari, på cynisk flyktingsmugglarmaffia eller på rysk hybridkrigföring. Flyktingarna kommer ändå, och barn drunknar och dör. 

Vad är det minsta vi måste göra?

1) rädda liv. 

2) säkerställa liv utan misär för dem vi räddat

3) säkerställa skydd mot förföljelse och trakasserier för dem vi härbärgerar
och, för att kunna lyckas med detta: 

4) säkerställa politiskt och opinionsmässigt stöd för punkterna 1-3 ovan

Rädda liv är en självklar första prioritering i kris. Det som krävs är framförallt att vi klarar av att

0)  acceptera att det vi ser är en kris

och att vi i en kris måste agera annorlunda än normalt och prioritera livräddning. 

Vi måste acceptera att det vi skall erbjuda är 2) liv utan misär och 3) skydd mot förföljelse och trakasserier, dvs. ett flyktingmottagande på en mycket lägre nivå än vad vi hitintills strävat efter. Integrationsfrämjande åtgärder kommer i andra hand, efter det att vi hanterat krisen. 

Och om vi inte klarar av 4) politiskt och opinionsmässigt stöd för det vi gör kommer vi inte kunna fortsätta att 1) rädda liv. Om vi måste backa lite, sänka vår ambition en aning och ducka för vissa frågor för att kunna 1) rädda liv så måste vi det. För vi måste 1) rädda liv. 

Och de som inte vill inse att det vi ser är en kris och prioriterar 1) rädda liv, utan framhärdar i att antingen skylla på andra, företrädesvis de som röstar på Sveriges riksdags tredje största parti, eller fortsätter fokusera på integrationsfrämjande åtgärder prioriterar inte 1) rädda liv.

I skogen hemma i dalarna, där jag jagar finns det en lång, rak grusväg som heter lägervägen. Den heter så för att det under andra världskriget låg läger där längs vägen. Det går utmärkt att bygga barackläger där nu också.  Det går alldeles utmärkt att säkerställa ett liv utan misär, i skydd och i trygghet från förföljelse och trakasserier i nybyggda barackläger längs lägervägen. Kanske kan man även, likt i dessa läger under andra världskriget, träna motståndsmän och "polistrupper", dvs. de paramilitära förband som är så centrala för att ett land skall kunna ta sig ur en post-konfliktsituation och bygga upp ett civilsamhälle igen.

Alla flyktingar drömmer om att kunna återvända hem, och tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar är enda sättet att kombinera 1), 2) och 3) med 4). Och om vi dessutom delar ut uppehållstillstånden på plats så kan vi på flera ordnade sätt skjutsa hit flyktingar så att de slipper drunkna och dö på vägen.

Lag och ordning

Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel. 

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring

Vad är en liberal åsikt om personlig integritet, avlyssning, registrering och datalagring? På vilken bas bör man bygga sin åsikt?

Kanske genom att börja med en klassisk liberal positiv åsikt. Fri information och fritt utbyte av idéer är grundläggande för demokratin och en förutsättning för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillväxt och ett gott samhälle i allmänhet. Det är en del av den motor som driver utvecklingen framåt. Och med den moderna digitala utvecklingen växer möjligheten till fritt informationsutbyte snabbare än någonsin.

Till det har vi risker; övervakning, avlyssning och kontroll, att staten och stora företag lägger sig i ditt och mitt privatliv. Individer riskerar även utsättas för digitala brott. För att säkerställa alla individers frihet och rätt till information måste andra individers, statens och organisationers rätt och möjlighet att missbruka dessa friheter begränsas. Hur balanserar men detta?

Ett sätt är att utgå från en legalistiskt ståndpunkt, dvs att all avlyssning och datalagring skall styras av lagen.

I Sverige är avlyssning ett tvångsmedel som kan tas till i en förundersökning vid misstanke om brott, efter tillstånd från en domstol.

Förutom rättsväsendets avlyssning i pågående brottsutredningar har vi statens signalspaning för att trygga rikets säkerhet, dvs FRA. Även denna signalspaning kräver tillstånd från en domstol, men i god svensk ordning, en specialdomstol; Försvarsunderrättelsedomstolen.

Lagen används inte bara för att begränsa och kontrollera avlyssning, utan även för att säkerställa myndigheternas tillgång till avlyssning och information. I nästan alla länder är det t ex förbjudet att sälja och installera telefoni- och kommunikationssystem utan stöd för avlyssning. Polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst i såväl Sverige, USA som Syrien har ordnat lagkrav (i Sverige via post-och telestyrelsen) som innebär att teleoperatörerna är skyldiga att installera avlyssningsfunktioner i sina nät. Det är alltså olagligt att inte tillhandahålla avlyssning och datalagring, om man är en tele- eller internetoperatör eller tillverkare av telefonsystem. Det finns även en del regler kring hur man får och inte får sälja importera och exportera vissa typer av kryptering osv.

Förutom lag och domstolskontroll är det lämpligt om statens (dvs regeringens och myndigheternas) avlyssning övervakas av riksdagen, via någon slags parlamentarisk konstruktion. I Sverige har vi Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet. Detta verkar vara en ganska svag och begränsad liten myndighet som mest verkar finnas till för att det skall se ut som att man har koll på FRA. Detta kanske snarare skall vara en uppgift för konstitutionsutskottet, eller något annan liknande, tyngre institution. Riksdagens talman, kanske.

Stark parlamentarisk kontroll av statens avlyssning är en rimlig liberal ståndpunkt. Inget får vara så hemligt att inte talmannen, talmanskansliet och till exemplet konstitutionsutskottet inte skall få granska det.

I detta inlägg har jag mestadels använt ordet avlyssning, i mångt och mycket eftersom ordet avlyssning har en negativ värdeladdning, och det passar i sammanhanget. Men det är en förenkling. Det centrala är nämligen inte vem som avlyssnar vad utan vilken information som får sparas, lagras och göras tillgänglig för olika aktörer via till exempel register och sökbara databaser. Fokus för en bra politik kring integritet, avlyssning, register och datalagring bör vara på datalagring och registrering. Detta återkommer jag till i ett nytt inlägg inom kort. Och lika orimligt som att ge Sverigedemokraterna monopol på kritik av Sveriges invandringspolitik är det att ge piratpartiet monopol på kritik av Sveriges digitala nätpolitik. 

Molntjänster och offentlig datasäkerhet

"Microsoft kommer att allokera speciella servrar för Sverige" säger Stefan Gustafsson på Ehälsomyndigheten i en artikel i Ny Teknik om lagring av patientdata, sjukjournaler och sånt.

En bekant har berättat om en granskning av offentliga IT-funktioner han gjort i ett litet östland på randen av Europa. IT-säkerheten bestod av ett kompani vaktsoldater som skyddade serverhallarna. Det kan mycket väl vara rätt prioriterat, fysisk säkerhet ligger ju liksom alltid där i botten av den Maslowska säkerhetspyramiden. Och det är ganska svårt att leverera IT-tjänster om man förlorar den fysiska kontrollen över servrar, routrar och nät tjänsten levereras över.

Staten, eller i alla fall det offentliga, borde hålla sig med en moderniserad version av televerket, en myndighet som har till uppgift att säkerställa basala IT-system (säkra nät, telefonitjänster, säker lagring och molntjänster) för departement, myndigheter, kommuner och andra offentliga eller samhällsviktiga aktörer.

Naturligtvis kommer detta att kosta pengar, troligtvis även vara dyrt. Förmodligen kommer det att se mycket dyrare ut än att upphandla tjänster dynamiskt, vid behov från olika IT-tjänsteleverantörer. Men mycket av det man betalar extra för är just säkerheten, vetskapen att man får det man beställt. För det är bara om man äger lagringsmedian själv, och har den i sin fysiska besittning som man kan veta att man har sitt data själv, när man behöver det. Och det krävs nästan att man dragit kablarna själv för att man skall kunna veta att de är redundant dragna.

Stora omvälvande svängningar i väljaropinionen

Vad är det som händer med väljarsympatierna? Det verkar som det har blivit stora omvälvande svängningar i väljaropinionen. 

Sifomätningen i maj visar kanske ett nytt, ovant läge. De två stora partierna (S och M) får 25% var av väljarstödet, och de har var sina två stödpartier med vardera 6-8% väljarstöd. KD går tillbaka in i gruppen "övriga", tillsammans med F!, junilistan mfl.

Sverigedemokraterna får 15%.

Många olika proffstyckare, kommentatorer och analytiker verkar tycka ungefär som  vanligt. Göran Greider tycker att socialdemokratin blivit för modern och att den inte är tillräckligt vänster. UNT skriver om uppsalasporten istället, Sirius har visst nån match på gång och det är ju långt kvar till valet. DN hade nog inte betalt för denna mätning, de brukar väl köpa Ipsos nuförtiden, och slipper därmed lägga sig i. Jag för min del tror inte på cornucopias linjära framtidsspaning, att socialdemokratin och MP är på väg att utplåna sig själva med sin egen politik. Däremot verkar det som att alltför många partitaktiker och oppinionssmeder är fast i sin älskade gamla blockpolitik och älskar sin historieåterskapande decemberöverenskommelse (som enkelt uttryckt innebär att så länge Sverigedemokraterna inte har egen majoritet kan man låtsas att de inte finns).

Håller det sakta på att gå upp för etablerade tyckare att det politiska läget i Sverige inte längre är som det alltid varit, att klassisk blockpolitik inte är framtiden? Li Bennich-Björkman heter en uppsalastatsvetare som citeras till höger, om kanske inte till vänster. "SD har blivit ett acceptabelt alternativ" heter det, och att folk numera öppet vågar säga att de stöder SD. Ett annat sätt att säga samma sak är att våga säga att SD-väljare är vanliga väljare, och de väljer SD av samma sorts skäl andra väljare väljer andra partier. De tycker helt enkelt bäst (eller minst dåligt) om det partiet. De känner mest igen sig av SDs beskrivning av vardagen. Och de ser inte att något annat parti föreslår några lösningar, några vägar framåt.

Skall man vinna ett val måste man vinna röster från SD. Vinner man inte röster från SD vinner man inte valet. Så enkelt är det. Men ack så svårt att acceptera i partierna innekretsar, verkar det som.

Mediakris och medialogik

Så var det på radion igen om kris och konsolidering i mediasverige. SVD slås ihop med massa andra mittentidningar. Detta eftersom man har problem med lönsamheten. I branschen, som det heter. Medielogiken leder oss fram till att förklara mediakrisen med brist på annonsintäkter för de traditionella tidningarna, eftersom pengarna går till andra annonsmarknader istället (dvs Google och bloggare). Medialogiken vill inte se kopplingar mellan produktivitet och lönsamhet.

Och nu menar jag inte produktivitet på någon enskild redaktion, vare sig det är radio eller tidningar, mätt i antal tecken eller antal rabblade ord utan branschens produktivitet. För det är inte så svårt för vilken medelmåttig mediakonsument som helst att se att media har strukturella problem med produktiviteten. Lean är nåt som har varit inne de senaste femton åren eller så i de flesta producerande sektorer i samhället. Lean går ut på att man skall identifiera vilka fundamentala mervärden man producerar, och att man skall fokusera på att producera just dessa mervärden i sin verksamhet.

För nyhetsmedia handlar mervärde om att hitta och föra ut information från källor till mottagare. Detta torde för en oinvigt som mig innebära att man skall söka upp information vid källor, bearbeta den till presenterbart format (verkar kallas redaktionellt arbete), och sedan publicera, sprida och sälja densamma. För tydlighets skull en illustration:

Spridning och delning av information. Information hämtas vid källan, bearbetas och sprids till flera mottagare. Lean för journalister.

Alltsomoftast, när man lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningen ser man journalister som intervjuar eller debatterar med andra journalister. Eller journalister som återger vad andra journalister redan publicerat i sina respektive publikationer. Det innebär att lönekostnaden i branschen flerdubblas (alla inblandade journalister skall avlönas), utan att någon ny information hämtas från någon källa och sprids till flera mottagare. Detta är inte lean. Detta är inte heller god media (även om jag brukar tycka att panelen på "godmorgon världen" på P1 på söndagarna tillhör veckans allmänbildning. ) Detta rundtuggande av begagnade nyheter kan bäst illustreras med ett annat vägmärke

Information förs runt i cirklar. Detta är inte lean.

Här tror jag man finner orsaken till mediakrisen. Begreppet mediacirkus känns lockande att ta med, men då mest som en billig poäng i sammanhanget. Däremot kan det kanske passa med ett exempel på hur detta varvande runt runt i åsiktsrondellen leder till att journalisterna glömmer bort att göra sitt jobb:

I The Guardian skrev någon om överraskningen i det brittiska valet. Britterna röstade inte alls på Labour, trots att alla journalister verkade rörande överens om att något stort var på gång inom den brittiska vänstern. Utom några få undantag som tydligen vågat ta en tur ut ur åsiktskarusellen och tagit sig till källorna. I detta fall helt enkelt pratat med brittiska väljare på parkeringarna och frågat dem vad de tycker, vad de anser vara viktigt och hur de tänker rösta i valet. Dessa få mervärdesproducerande undantagsjournalister blev inte överraskade av valutgången. De visste vad som var på gång. I alla fall enligt artikeln...

Klarar Sverige av att återinföra värnplikt?

En middagsdiskussion med vänner under påsken väcker en fråga värd att fundera vidare på. Upprinnelsen var som så ofta vanligt hederligt förfasande över tingens ordning och samhällets förfall. Föräldrar till klasskompisar hade upprört hört av sig. Tioåringarna hade tydligen spelat innebandy ute på rasten UTAN SKYDDSGLASÖGON. Detta hemska beteende måste omedelbart hanteras och vuxensamhället måste gripa in och omedelbart stävja detta dödslivsfarliga beteende.

Min kommentar var att om fem år kommer grabbarna säkert vara stupfulla på folkets park eller på någon musikfestival. Och om tio år kommer de att öva sprängtjänst och mejning med kulspruta. Förutom att jag fick tipset att inte fortsätta föra detta resonemang längre än så så var slutsatsen snabbt att vi aldrig kommer kunna införa värnplikt igen. Det är helt enkelt alldeles för farligt för vårt samhälle idag. Även om man förbjudit persontransport på lastbilsflak och satt tandskydd på lösskjutningsanordningen så kvarstår ändå det enkla faktumet att det är skitfarligt att öva krig. Och i landet lättkränkta får man inte skrika "fortare!" till dom som springer utan att vara beredd på, ja jag vet faktiskt inte. Jag kan knappt föreställa mig. Men nåt lär ju hända.

När jag gjorde lumpen var det två av oss 180 eller så som ryckte in som dog. Och några till som skadades illa. Bilar, hästar, kulsprutor och sprängdeg är farliga grejer, och dödligheten är ju hög bland unga män redan utan att dessa attribut tillförs. Riskbeteende och skadeutfall kan bara i viss mån motverkas med erfarna utbildare och säkerhetsinstruktioner. Och än värre lär det bli om värnplikten skall fullgöras och soldater kallas in till krigstjänstgöring.

Så klarar Sverige av att återinföra värnplikten? En svårare utmaning än finansieringen och uppbådandes av mankraft är nog attityder och värderingar. Det sägs att attityd- och opinionsmätningar indikerar att försvarsviljan i Sverige är ganska hög, och det finns en majoritet både i riksdagen och bland folket för att återaktivera värnplikten. Men vet folk vad det är vad de pratar om? Att mammorna inte vet allt är nog det normala, det har de aldrig gjort. Men hur går det om papporna inte heller vet? Eller är det tvärt om så att vi idag har (via flyktinginvandringen från Balkan och Syrien) en oerhört mycket större kollektiv kunskap än tidigare, och det är jag som rör mig i en inskränkt medelglassvärld?

"Fredsskadat" var det någon som kallade det svenska samhället och den svenska försvarspolitiken för nyligen, och det kanske det ligger något i. Men det gäller i sådana fall mer än bara oviljan att betala för försvaret. För försvaret av vår frihet kostar mer än bara tid och pengar. Det kostar även blod. Och det måste det få kosta och vi måste våga vilja betala.

Neutralitet före mänskliga rättigheter?

Så föll förlåten och verkligheten uppenbarade sig för alla att se, klar och tydlig. Arabförbundet låter inte Margot Wallström tala, troligtvis för att Sverige kritiserar brott mot mänskliga rättigheter i arabländer. Kanske är det bara Saudiarabien som talar och agerar, men vi vet inte hur stort stöd dom har i resten av arabförbundet.

Det spekuleras i att det är det svenska samarbetsavtalet om vapenfabriken i Saudiarabien som spökat, men varför skulle saudierna vilja offra det avtalet, om det nu var så viktigt för dem, viktigare än för oss? Troligare är att det är just kritiken av brott mot mänskliga rättigheter i arabvärlden, specifikt i Saudiarabien ligger bakom att Margot inte fick komma till tals (och att hon är kvinna, förstås).

För sådana är dom, de snygga vännerna i skurkstaterna som neutralitetskramarna så gärna vill att vill att vi frotterar oss mer med. För demokratiska rättsstater är annars med i NATO. Och för neutralitetskramarna går tydligen neutralitet före mänskliga rättigheter.

Är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?

För ett par dagar sedan rapporterades det på Ekot att Vattenfall har avbrutit sitt projekt att bygga ny kärnkraftsreaktor i Sverige och att de personer som jobbat i det projektet numera har andra arbetsuppgifter. Likaså rapporterades det att strålsäkerhetsmyndigheten inte längre jobbade med att bereda Vattenfalls ansökan om att få bygga en ny reaktor. Och detta skedde på order av regeringen, efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Samtidigt har energimyndigheten i sina prognoser (eller scenarier, som de hellre vill kalla sina framtidsstudier för) antagit att kärnkraftens elproduktion kommer stå för minst en tredjedel av Sveriges elbehov även år 2030. Energimyndigheten ansätter numera 60 års livslängd för de sju nyaste reaktorerna. De tre äldsta (O1, O2 och R2) antas behöva stängas av efter femtio år, d.v.s. mellan 2022 och 2025, medan de sju kvarvarande alltså förväntas hålla tio år längre, med O3 och F3 i drift fram till år 2045. Det är alltså mer än dubbelt så länge som vi som minns kärnkraftsomröstningen fick lära oss att en reaktor lämpligen körs: 25 år, eller till och med år 2010.

Byggtiden för en ny reaktor verkar var 10-15 år, med ytterligare 5-10 års förberedande utredningar och politisk beslutsvånda. Om vi nu har stoppat arbetet med framtagandet av nya reaktorer till åtminstone 2018, förmodligen till någon gång efter 2020 så kommer vi inte kunna ha någon nya reaktorer på plats till 2035, när våra nyare reaktorer når 60-årsåldern. Vi har heller inte något annat stort infrastrukturprojekt på gång eller något stort nationellt omställningsprogram som skulle kunna ersätta 57 TWh el-energi år 2030.

Ett seriöst försök att ersätta kärnkraften skulle vara fossilgas-pipelines, antingen till Norge, eller till Ryssland. Eller så behöver vi initiera ett stort nationellt forsknings- och omställningsprogram för att kunna skapa minst 100TWh bioenergi för att ersätta kärnkraftselen.

Jag har inte sett något sådant storskaligt nationellt program, och jag har svårt att se hur våra politiker skulle kunna klara av att samlas kring ett sådant program, trots decemberöverenskommelsen utfästelser inom energiområdet. Det vi talar om är en nationell kraftansträngning i storleksordningen utbyggnaden av Lule älv. Eller kanske ännu mer, för Lule älv är bara en sjättedel av elförsörjningen. Kärnkraften står för dubbelt så mycket. Och jag har svårt att se politisk enighet kring storskalig satsning på fossilgas (om inte dala djupgas 2.0 funnit den riktigt stora jackpotten...)

Så länge som vi inte har ett alternativ, varde det fossilgas, nya kärnreaktorer eller ny biomassebaserad teknologi kommer vi att fortsätta förlänga livslängden på de kärnreaktorer vi har. Därför måste man fråga sig om det är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?