söndag 25 januari 2015

Är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?

För ett par dagar sedan rapporterades det på Ekot att Vattenfall har avbrutit sitt projekt att bygga ny kärnkraftsreaktor i Sverige och att de personer som jobbat i det projektet numera har andra arbetsuppgifter. Likaså rapporterades det att strålsäkerhetsmyndigheten inte längre jobbade med att bereda Vattenfalls ansökan om att få bygga en ny reaktor. Och detta skedde på order av regeringen, efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Samtidigt har energimyndigheten i sina prognoser (eller scenarier, som de hellre vill kalla sina framtidsstudier för) antagit att kärnkraftens elproduktion kommer stå för minst en tredjedel av Sveriges elbehov även år 2030. Energimyndigheten ansätter numera 60 års livslängd för de sju nyaste reaktorerna. De tre äldsta (O1, O2 och R2) antas behöva stängas av efter femtio år, d.v.s. mellan 2022 och 2025, medan de sju kvarvarande alltså förväntas hålla tio år längre, med O3 och F3 i drift fram till år 2045. Det är alltså mer än dubbelt så länge som vi som minns kärnkraftsomröstningen fick lära oss att en reaktor lämpligen körs: 25 år, eller till och med år 2010.

Byggtiden för en ny reaktor verkar var 10-15 år, med ytterligare 5-10 års förberedande utredningar och politisk beslutsvånda. Om vi nu har stoppat arbetet med framtagandet av nya reaktorer till åtminstone 2018, förmodligen till någon gång efter 2020 så kommer vi inte kunna ha någon nya reaktorer på plats till 2035, när våra nyare reaktorer når 60-årsåldern. Vi har heller inte något annat stort infrastrukturprojekt på gång eller något stort nationellt omställningsprogram som skulle kunna ersätta 57 TWh el-energi år 2030.

Ett seriöst försök att ersätta kärnkraften skulle vara fossilgas-pipelines, antingen till Norge, eller till Ryssland. Eller så behöver vi initiera ett stort nationellt forsknings- och omställningsprogram för att kunna skapa minst 100TWh bioenergi för att ersätta kärnkraftselen.

Jag har inte sett något sådant storskaligt nationellt program, och jag har svårt att se hur våra politiker skulle kunna klara av att samlas kring ett sådant program, trots decemberöverenskommelsen utfästelser inom energiområdet. Det vi talar om är en nationell kraftansträngning i storleksordningen utbyggnaden av Lule älv. Eller kanske ännu mer, för Lule älv är bara en sjättedel av elförsörjningen. Kärnkraften står för dubbelt så mycket. Och jag har svårt att se politisk enighet kring storskalig satsning på fossilgas (om inte dala djupgas 2.0 funnit den riktigt stora jackpotten...)

Så länge som vi inte har ett alternativ, varde det fossilgas, nya kärnreaktorer eller ny biomassebaserad teknologi kommer vi att fortsätta förlänga livslängden på de kärnreaktorer vi har. Därför måste man fråga sig om det är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?