onsdag 8 juli 2015

Lag och ordning


Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel. 

söndag 5 juli 2015

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring

Vad är en liberal åsikt om personlig integritet, avlyssning, registrering och datalagring? På vilken bas bör man bygga sin åsikt?

Kanske genom att börja med en klassisk liberal positiv åsikt. Fri information och fritt utbyte av idéer är grundläggande för demokratin och en förutsättning för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillväxt och ett gott samhälle i allmänhet. Det är en del av den motor som driver utvecklingen framåt. Och med den moderna digitala utvecklingen växer möjligheten till fritt informationsutbyte snabbare än någonsin.

Till det har vi risker; övervakning, avlyssning och kontroll, att staten och stora företag lägger sig i ditt och mitt privatliv. Individer riskerar även utsättas för digitala brott. För att säkerställa alla individers frihet och rätt till information måste andra individers, statens och organisationers rätt och möjlighet att missbruka dessa friheter begränsas. Hur balanserar men detta?

Ett sätt är att utgå från en legalistiskt ståndpunkt, dvs att all avlyssning och datalagring skall styras av lagen.

I Sverige är avlyssning ett tvångsmedel som kan tas till i en förundersökning vid misstanke om brott, efter tillstånd från en domstol.

Förutom rättsväsendets avlyssning i pågående brottsutredningar har vi statens signalspaning för att trygga rikets säkerhet, dvs FRA. Även denna signalspaning kräver tillstånd från en domstol, men i god svensk ordning, en specialdomstol; Försvarsunderrättelsedomstolen.

Lagen används inte bara för att begränsa och kontrollera avlyssning, utan även för att säkerställa myndigheternas tillgång till avlyssning och information. I nästan alla länder är det t ex förbjudet att sälja och installera telefoni- och kommunikationssystem utan stöd för avlyssning. Polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst i såväl Sverige, USA som Syrien har ordnat lagkrav (i Sverige via post-och telestyrelsen) som innebär att teleoperatörerna är skyldiga att installera avlyssningsfunktioner i sina nät. Det är alltså olagligt att inte tillhandahålla avlyssning och datalagring, om man är en tele- eller internetoperatör eller tillverkare av telefonsystem. Det finns även en del regler kring hur man får och inte får sälja importera och exportera vissa typer av kryptering osv.

Förutom lag och domstolskontroll är det lämpligt om statens (dvs regeringens och myndigheternas) avlyssning övervakas av riksdagen, via någon slags parlamentarisk konstruktion. I Sverige har vi Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet. Detta verkar vara en ganska svag och begränsad liten myndighet som mest verkar finnas till för att det skall se ut som att man har koll på FRA. Detta kanske snarare skall vara en uppgift för konstitutionsutskottet, eller något annan liknande, tyngre institution. Riksdagens talman, kanske.

Stark parlamentarisk kontroll av statens avlyssning är en rimlig liberal ståndpunkt. Inget får vara så hemligt att inte talmannen, talmanskansliet och till exemplet konstitutionsutskottet inte skall få granska det.

I detta inlägg har jag mestadels använt ordet avlyssning, i mångt och mycket eftersom ordet avlyssning har en negativ värdeladdning, och det passar i sammanhanget. Men det är en förenkling. Det centrala är nämligen inte vem som avlyssnar vad utan vilken information som får sparas, lagras och göras tillgänglig för olika aktörer via till exempel register och sökbara databaser. Fokus för en bra politik kring integritet, avlyssning, register och datalagring bör vara på datalagring och registrering. Detta återkommer jag till i ett nytt inlägg inom kort. Och lika orimligt som att ge Sverigedemokraterna monopol på kritik av Sveriges invandringspolitik är det att ge piratpartiet monopol på kritik av Sveriges digitala nätpolitik.