Vad vill vi uppnå?

Vad skal vi föra för politik nu mitt i pågående europeiska flyktingkris? Vad vill vi uppnå? Hur vill vi att det skall se ut i Sverige, i Europa och i vårt närområde när krisen är över?

Fred på jorden och att alla lever lyckliga tillsammans kanske? Okej. Det är vad vi skulle vilja se, men vad är en rimlig ambitionsnivå på två, tre eller kanske fem års sikt?

Att flyktingar från Syrien och närliggande delar av Irak skall kunna börja återvända hem? I sådana fall måste vi först besegra Assad och ISIS militärt. Vi måste även få till en stor koalition av demokratiskt acceptabla stater som bidrar med en fredsskapande insats. Ser svårt ut, minst sagt, även om luftangreppen på ISIS verkar ha effekt enligt allt fler nyhetsrapporter. Den senaste tidens rapporter om ryskt stridsflyg och ryska trupper i Syrien gör inte direkt att det känns lättare och närmare till hands heller. 

Att det inte längre kommer fler flyktingar från Syrien till Europa? Kräver att vi fryser den pågående konflikten och skapar "säkra zoner" i och runt Syrien. Kanske möjligt, men definitivt inte enkelt. Kräver även skärpt gränskontroll, nya asylregler och omfattande hjälp och bistånd till Syrien och dess grannländer, inklusive omfattande militär närvaro. 

Att alla flyktingar och migranter som kommer till Europa integreras i vårt samhälle? Enklaste lösningen är i sådana fall att inte ta emot några flyktingar eller migranter alls. Ju fler vi tar emot desto svårare blir det att uppnå målet. 

Att flyktingar inte längre drunknar på Medelhavet efter att ha låtit sig smugglas i eländiga skorvar till skepp? Genomförbart på flera olika sätt. Det enklaste är förstås att skicka ner några finlandsfärjor och skeppa folk fram och tillbaka över Medelhavet på ett säkert sätt. Men vänta, det var ju inte det som var problemet. Problemet är förstås att folk vill ha uppehållstillstånd i Europa, och om de inte får det så försöker de smita in. Så om säkra transporter skall lösa problemet måste alla som vill få uppehållstillstånd (och arbetstillstånd) i Europa. Det kommer inte att hända. Då återstår en stor militär intervention i Libyen för att ta kontroll över situationen och skapa ordning och reda. Ser inte så lovande ut. 

Att vi inte får en ny, eventuellt ännu större flyktingkatastrof på halsen? Kräver minst två saker: att fronten mot Ryssland i Ukraina håller och att vi i EU lyckas med en afrikapolitik värd namnet. Afrika är liksom större än Syrien, och har en mångdubbelt större befolkning. I Afrika pågår också globaliseringen, och människorna har mobiltelefon och bor en del av världen. Om det kommer en afrikansk vår efter den arabiska våren, och Afrikas alla diktaturer och låtsasdemokratier slår tillbaka på samma sätt som i Syrien, Egypten, Libyen, Saudiarabien och de flesta andra arabstater så kommer vi få se en än större och skenande ström av flyktingar i ännu eländigare skorvar välla in i Europa över Medelhavet. 

Att bara "riktiga" flyktingar kommer till Europa, och att vi inte får massa "lycksökare och opportunister" bland strömmarna av flyktingarna? Tjena. Tänk en gång till och hoppas på bättre tur nästa gång. Det går inte att göra någon sådan uppdelning. 

Det finns fler möjliga scenarion och utfall att spekulera kring, men enda rimliga och acceptabla nivån är att försöka frysa läget och se till att skapa drägliga förhållanden i flyktingläger runt Europa. Detta måste backas upp med en ganska restriktiv och strikt migrationspolitik från Europas länder. Kan tyckas hårt, men alternativen är sämre. Vårt mål måste vara att rädda liv och hindra misär. Drömmar om rosa moln, fred på jorden och glass till alla barn får inte stå i vägen och hindra oss att försöka göra det minst dåliga. 

Det funkar inte

Det funkar inte att skylla på att systemet inte fungerar och att andra inte tar ansvar. Lika lite som att inte säga till när man är försenad med sin uppgift i ett projekt på jobbet "för det är säkert nån annan som är mer försenad så ingen kommer märka nåt", lika lite kan vi som nation se mellan fingrarna när papperslösa flyktingar rinner genom systemen och ingen tar ansvar för dem.

Beskrivningen i DN av vad som händer på centralen i Stockholm är talande. Någon gruppering sprider desinformation riktat till flyktingar på ett organiserat sätt. "Talar ni med polisen får ni stryk" sägs innebörden vara. Det framgår inte av artikeln om det är polisen eller "någon gruppering" som kommer stå för stryket, även om undertonen i vanlig svensk journalistisk tradition riktas mot polisen. Det är alltså så att det finns grupperingar, gissningsvis bland personer med samma etnicitet som flyktingarna, som inte vill att nya flyktingar skall ingå i vårt officiella samhälle. Vilka och varför kan jag bara spekulera i, men maffia, klanhövdingar och religiösa extremister är några tänkbara grupperingar. 

SJ kollar inte biljetter kan man också läsa om i DN, och en målande beskrivningarna av hur samhällsmoralen påverkas av detta kan man läsa hos den sjätte mannen (och bland bloggkommentarerna). Behövs det extra transportkapacitet för flyktingtransporter får Migrationsverket ordna särskilda bussar eller extra tåg, alternativt administrera biljettfördelning till sina klienter.

Biljetter måste kontrolleras, annars faller transportsystemet samman. Resehandlingar och identiteter måste kontrolleras, annars faller rättssäkerheten ihop. Den som saknar giltiga resehandlingar har rätt att söka asyl, det är det som är poängen med systemet. Bara för att vi upplever att systemen runt omkring oss knakar kan vi inte kasta vettet i sjön och sluta försöka upprätthålla ett fungerande, rättssäkert samhälle. Det är då, när vi slutar försöka, som systemen knakar ihop helt. Och det tror jag inte vi vill.

Vi är moraliskt skyldiga att först och främst rädda liv, och att hjälpa medmänniskor undan förföljelse och misär. Men vi är inte skyldiga att tillgodose allas drömmar och förhoppningar, eller att deras flykt undan förföljelse slutar precis på den plats de först kanske tänkt sig. Vi måste utnyttja hela vårt väl fungerande samhälles styrka till att säkerställa detta. Polisen måste ta sig an  den otacksamma uppgiften att valla och fösa  grupper av människor till kontroll av resepapper och identiteter, även fastän alla inte vill. Och den som springer från polisen skall tas fast, och de grupper som sprider egen agenda bland desperata flyktingar måste stoppas. 

Försvar mot hybridkrigföring och gröna män

Hur kan man organisera ett försvar mot hybridkrigföring och gröna män som tar för sig av installationer och infrastruktur? Ukraina lärde sig nog på Krim att ickevåld inte fungerar, och vi borde ta lärdom därav. 

Armén  har just genomfört en storövning, och det är rätt skoj att frossa i cornucopias rapporter och analyser. Det verkar faktiskt som att man till slut har åstadkommit en del av vad försvarsreformivrarna ville se, ett spjutspetsförsvar. Jag tänker nog fortsätta tycka att det är för lite, och för sent, även om det som sagt ser lite lovande ut.

Hybridkrigföring är ju inget nytt, och det är temat i första halvan av den gamla klassikern Operation Garbo och i nyare Midvintermörker. Problemet med hybridkrigföring är väl, förutom att pansartrupper inte självklart är rätt motåtgärd, lite som med den berömda kokande grodan; det är svårt att fatta när det faktiskt har blivit krig. Jag tror att det är en bärande idé i en hybridattack att motståndaren skall fastna i fel timing och inte förstå i när det är dax att trycka på den stora A-mob-knappen. Jag tror dessutom att de flesta svenska politiker och regeringar har ett ganska stort instinktivt motstånd mot att sätta in militära resurser. Vi har en tradition av fred och neutralitet, och hybridattacker kommer säkerligen innehålla massor av påverkansoperationer riktade mot regeringen, dels att försvaga och förvirra den, dels att få den att inte vilja trappa upp konfliktnivån utan istället försöka de-eskalera situationen i linje med svensk nationalideologi.

Nyckeln till försvar mot hybridattacker borde vara att dels skapa en trappa av motåtgärder för att göra det möjligt för pressade beslutsfattare att vidta proportionerliga motåtgärder, dels skapa robusthet genom en distribuerad beslutsordning. Därför tror jag att Sverige skulle ha mycket stor nytta av något slags para-militära resurser, med någon typ av polisliknande befogenheter. Guardia Civil, geandarmeriet, karabinjärerkåren eller gränsskyddsgrupperna i Spanien, Frankrike, Italien respektive Tyskland har delvis denna roll, och verkar fungera både som förstärkningsresurser till polisen och som en del av försvaret. 

När jag gjorde lumpen i början av nittiotalet fanns fortfarande Sovjetunionen och den utgjorde ett direkt hot mot Sverige. Jag tjänstgjorde som militärpolis och allt vi övade på (nåja, kanske inte riktigt allt, vi red högvakt och gick drabantvakt med höga knäuppdragningar också) var inriktat på antisabotage, dvs ett "hett" hybridkrig helt befriat från ickevåld. Lite förenklat jagade vi spetsnaz precis som man jagar älg med ställande hund; hundförarna spårar bytet och antingen ställer det (tvingar det att stanna och försvara sig tills det kan skjutas) eller driver bytet in i ett bakhåll av skyttar. Dock är älgjakten en betydligt mysigare och mer avspänd tillställning än en pluton 20-åriga militärpolisjägare höga på adrenalin, testosteron och fosterlandskärlek. 

Idén var också att vi som militärpolisen skulle ha polisiära befogenheter inom militärt område eller under en pågående militär operation. Jag tror den tänkta gången var att landshövdingen (i sin roll som civilbefälhavare) kunde proklamera hela eller delar av sitt län som skyddsområde. På så vis distribuerades beslutsvåndan bort från regeringen och ingen behövde ta ett aktivt centralt beslut om insats av militären. Dessutom kunde, om jag fattade rätt, försvaret kalla till "repövning" utan att blanda in politiken och civila beslutsfattare, dvs en distribuerad beslutsordning.

Idag verkar vi inte ha denna ordning och förmodligen kräver alla nödvändiga beredskapsåtgärder regeringsbeslut. Just eftersom det förmodligen är extra svårt att sätta in militären tror jag att vi skulle ha stor nytta av att skapa något slags "karabinjärkår", en förstärkningspolis med normalt blå uniform. Förstärkningspolisen borde bestå av några kompanier kontraktsanställda säkerhetssoldater, på militärspråk med lätt utrustning, men på polis- och journalistspråk mycket tungt beväpnade. Kanske skulle även Nationella Insatsstyrkan passa bra i samma organisation, återigen med inspiration från kontinenten.

Som kuriosa vill jag bara tillägga att alla våra övningar i lumpen avslutades med ett heroiskt motanfall mot en luftlandsättning. Vi brukade alltid lyckas komma en god bit ut på nåt fält innan övningen liksom tog slut...

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring II

Datalagringsdirektivet (som alltså EU-domstolen avskaffat, men som fortfarande gäller i Sverige enligt svensk lag) handlar om att teleoperatörer skall vara skyldiga att lagra och ge myndigheter tillgång till trafikdata, dvs i princip fullständig information om vem som ringt vem varifrån när. EU-domstolen upphävde direktivet, som jag tolkar det med massiv kritik eftersom det bryter mot EU-rätten på många punkter, bland annat att eftersom det inte fanns några begränsningar för hur myndigheterna skall få tillgång till och användning av uppgifterna.

DN  hade en stor serie om datalagring och mobilspårning för tid sedan. Det är ju bra att journalister skriver om hur det digitala samhället fungerar, men det finns ett par saker som verkar vara värda att påpekas:

För det första: mobilnäten måste hela tiden veta precis var din telefon finns. Det är liksom lite så att det är just eftersom nätet vet vart telefonen är som det går att ringa till den.

För det andra: det är klart att telefoner spåras och avlyssnas. Vem lurade i dig att det som sker på internet är hemligt, anonymt och privat? Har ni aldrig sett en deckare, polis- eller spionfilm på TV?

För det tredje: om något du gör är hemligt på riktigt så måste du stänga av telefonen, helst lämna den hemma.





Lagring av data handlar om väldigt mycket mer än datalagringsdirektivet. Datalagring i bredare bemärkelse (lagring av data i sökbart format) är en förutsättning för att kunna bedriva meningsfull avlyssning och övervakning. Detta av det så enkla skälet att avlyssning genererar mycket stor mängder data som måste lagras, analyseras och bearbetas för att kunna vara meningsfullt och användbart för någon. Det finns ett antal lagar som begränsar datalagring, bland annat FRA-lagen från 2009 och Personuppgiftslagen (PUL) från 1998. Myndigheten Datainspektionen övervakar hur register och datalagring hanteras.


I föregående blogginlägg försökte jag skriva om en liberal, legalistisk ståndpunkt kring avlyssning och integritet. Låt avlyssning vara relativt fri, men begränsa hårt rätten att lagra och lämna ut information. Jag tror att man kan formulera en något så när teknikneutral avlyssnings- och integritetslagstiftning om man utgår just från datalagringsperspektivet. Och informera noga (till exempel via samhällskunskapsundervisningen i skolan och på jurist- och journalistutbildningar) om hur det fungerar!

Men vad skall vi göra då?

Flyktingkatastrofen som pågår är hemsk, jättehemskt faktiskt. Få saker berör en så mycket och så illa som bilder på döda barn. Man vill ju helst bara slippa se och höra om eländet. 

Men det duger inte som politik. Och det duger inte heller att skylla på andra, varken på att våra demokratiska grannländer inte tar sitt ansvar, på att var femte svensk väljare stödjer riksdagens tredje största parti, på Assad och IS barbari, på cynisk flyktingsmugglarmaffia eller på rysk hybridkrigföring. Flyktingarna kommer ändå, och barn drunknar och dör. 

Vad är det minsta vi måste göra?

1) rädda liv. 

2) säkerställa liv utan misär för dem vi räddat

3) säkerställa skydd mot förföljelse och trakasserier för dem vi härbärgerar
och, för att kunna lyckas med detta: 

4) säkerställa politiskt och opinionsmässigt stöd för punkterna 1-3 ovan

Rädda liv är en självklar första prioritering i kris. Det som krävs är framförallt att vi klarar av att

0)  acceptera att det vi ser är en kris

och att vi i en kris måste agera annorlunda än normalt och prioritera livräddning. 

Vi måste acceptera att det vi skall erbjuda är 2) liv utan misär och 3) skydd mot förföljelse och trakasserier, dvs. ett flyktingmottagande på en mycket lägre nivå än vad vi hitintills strävat efter. Integrationsfrämjande åtgärder kommer i andra hand, efter det att vi hanterat krisen. 

Och om vi inte klarar av 4) politiskt och opinionsmässigt stöd för det vi gör kommer vi inte kunna fortsätta att 1) rädda liv. Om vi måste backa lite, sänka vår ambition en aning och ducka för vissa frågor för att kunna 1) rädda liv så måste vi det. För vi måste 1) rädda liv. 

Och de som inte vill inse att det vi ser är en kris och prioriterar 1) rädda liv, utan framhärdar i att antingen skylla på andra, företrädesvis de som röstar på Sveriges riksdags tredje största parti, eller fortsätter fokusera på integrationsfrämjande åtgärder prioriterar inte 1) rädda liv.

I skogen hemma i dalarna, där jag jagar finns det en lång, rak grusväg som heter lägervägen. Den heter så för att det under andra världskriget låg läger där längs vägen. Det går utmärkt att bygga barackläger där nu också.  Det går alldeles utmärkt att säkerställa ett liv utan misär, i skydd och i trygghet från förföljelse och trakasserier i nybyggda barackläger längs lägervägen. Kanske kan man även, likt i dessa läger under andra världskriget, träna motståndsmän och "polistrupper", dvs. de paramilitära förband som är så centrala för att ett land skall kunna ta sig ur en post-konfliktsituation och bygga upp ett civilsamhälle igen.

Alla flyktingar drömmer om att kunna återvända hem, och tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar är enda sättet att kombinera 1), 2) och 3) med 4). Och om vi dessutom delar ut uppehållstillstånden på plats så kan vi på flera ordnade sätt skjutsa hit flyktingar så att de slipper drunkna och dö på vägen.