Ett hopp om ett bättre samhälle?

Det drar ihop sig till valår och partierna försöker positionera sig. Jag har svårt att känna ett hopp om ett bättre samhälle och politikerföraktet ligger nära till hands när politiken bara handlar om vem som skall få administrera makten.

Politikens kärna: Vem blir herren på täppan?

Hur skulle man kunna vända den utvecklingen? Några förslag som skulle kunna väcka hopp, motverka politikerföraktet och kanske vinna väljare från SD.

Vi har i Sverige bland världens högsta skattetryck (plats sex år 2015, med 43,3% av BNP). Vi betalar fantastiskt mycket i skatt. Det är lätt att dras med av frågan #vadfanfårjag och undra vart pengarna tar vägen. Ett bra politiskt mål skulle vara att sänka skattetrycket till 33%, strax under OECD´s genomsnitt till år 2033. Omsatt till lokalpolitik betyder det att sänka kommunalskatten med några kronor, förslagsvis 33 öre om året (eller i alla fall en krona per mandatperiod). Det vore ett löfte om ett nytt samhälle som skulle kunna inspirera till en ideologisk debatt om politikens kärnområde och det gemensamma ansvaret.

Kommunaliseringen av gymnasieskolan är en känd katastrof och att driva ett förstatligande av gymnasieskolan borde inte vara kontroversiellt för en lokalpolitiker. Det skulle snarare framstå som storsint att erkänna att allt inte blir bäst styrt av lokala pampar. Detsamma gäller för den kvalificerade sjukvården. Naturligtvis skall Akademiska sjukhusets verksamhet samordnas med Karolinska, och de skall självklart vara nationellt styrda (på samma sätt som universiteten). Så länge som den enskilda önskan till makt och kontroll över budget tillåts styra över förnuftig samhällsplanering ligger politikerföraktet nära.

Sverige har vuxit väldigt snabbt de senaste åren och det knakar i fogarna. Uppsala har fått sin beskärda del av kriminalitet och social oro, särskilt i Gottsunda. Den framgångsrika insatsen med kommunala väktare runt stationen kan tjäna som modell för ett nytt kommunalt polisansvar. Självklart skulle modellen kunna tillämpas även i Gottsunda, men när lokalpolitikerna inte vill ta ansvar för sin stad och skyller ifrån sig på andra sprider de inget annat än politikerförakt.

Borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet har fastnat helt för det där med friskolor. Alla kommunala kvalitetsproblem skall lösas med att det inte skall vara förbjudet för andra aktörer att också bedriva skol- och omsorgsverksamhet. En för mig helt obegriplig ståndpunkt. Såklart att det skall vara tillåtet med friskolor, men hur kan man som huvudman tro att man slipper kvalitetsansvar för sin verksamhet bara det finns konkurrenter? Hur kan man som lokalpolitiker tycka att det är okej att det är dåligt bara för att det är kommunal verksamhet. Detta är vad som driver fram politikerförakt och missnöjespartier.

Några tankar kring public service

Det public service vi har är inte fritt. Det står under politisk kontroll, och så skall det vara. Självklart är politiken överordnad media, mest tydligt genom att det är politiken som infört tryckfrihetsförordningen, men också genom att politiskt tillföra budgetmedel till media, t ex tidningsstöd och riktade medel till public service.

Det public service vi har är inte oberoende. Det står under statens kontroll, och så skall det vara. Public service är svensk statskontrollerad media, och de har ett ansvar att föra ut oberoende information. Inte minst i kris har public service ett mycket viktigt uppdrag som officiella kanaler för krisinformation och det är en del av det psykologiska försvaret.

Det public service vi har är inte partipolitiskt oberoende, och det är ett mycket stort problem. Mest flagrant har det visat sig i och med beskrivningen av Ulf Kristensson efter att han tillkännagett sin kandidatur till partiledare i moderaterna. Det är inte det grövsta övertrampet, bara det mest flagranta. Mer allvarligt är det ständigt vänstercentrerde perspektiv som finns i radions samhällsredaktioner. Läs gärna Rebecca Widemo Uvells arga inlägg.

Väldigt många har argt skrivit att nu får det vara nog, att de tycker att nu är det dags att lägga ner public service. Åtminstone att det är dags att slopa avgiften. Det tycker jag är fel, public service behövs.

Flera mediaföreträdare vill skylla Kristersson-händelsen på dåliga arbetsförhållanden för journalister, för hög arbetsbelastning och bristande kvalitetssäkringsrutiner i det redaktionella arbetet. Ett mycket bransch-introvert och beklämmande skråegoistiskt perspektiv. Så problemet skulle försvinna bara det fanns fler journalister som inte behövde jobba så hårt, och helst fick högre lön också?

Nej, problemet är att public service styrs av människor med en aktivistisk vänster ideologi med rötter i det tidiga sjuttiotalet. Det märks inte minst i beskrivningen av läget i Venezuela eller rapporter om tyska ubåtar.

Tre åtgärder.
1) Public service skall inte publicera mer material än de hinner kvalitetsgranska. Det betyder kanske färre radiokanaler, kanske färre TV-kanaler och definitivt mindre Twitter och Facebook-inlägg. På sin hemsida publicerar SR huvudsakligen utskrifter av vad som sagts i radio. Det kan vara en lämplig modell även för publicering i sociala medier.

2) Säkerställ att redaktionerna är sammansatta av personer som har en politisk åsiktsbredd som överensstämmer med befolkningen i stort. Gör en genomgång av vilka politiska uppfattningar som domierar bland chefer och tongivande reportrar, och vidta därefter korrigerande åtgärder för att skapa en balanserad personalsammansättning.

3) Utnyttja att vissa tjänster är (eller borde vara) skyddsklassade och en del av det psykologiska försvaret. Förtroendet för public service är en central del av försvaret av vår demokrati och vår frihet.

Stökiga ungdomar

Under sommaren har det rapporterats om stökiga ungdomar i Knivsta, och diskussionerna går varma i de olika lokala Facebook-grupperna. Det mesta handlar om att dagens ungdom beter sig som dagens ungdom alltid gjort, de drar runt i små grupper, lyssnar på hög musik, stojar och har sönder papperskorgar. Det har även förekommit ett par fall av ofredanden riktade mot yngre tonåringar, med knuffar och tillmälen mm. Dessa incidenter verkar vara i centrum för debatten. Det har även skett minst ett grovt rån, vilket dock konstigt nog inte väckt lika stor debatt. 

Två episoder om hantering av stökiga ungdomar:

Jag hade lånat pappas bil och skulle hämta min ett par år yngre bror och hans kompis efter en byfest en försommarnatt på nittiotalet. Jag hittade dem i vimlet och vi var som bäst i färd att lasta in cyklarna i skuffen när en kille i blodig T-shirt kommer fram och börjar rycka lite i cykelstyret, stolt berättande för min bror att han redan slagit ner tre stycken ikväll och att han därför nog var tuffast i byn. Nu var jag just ett par år äldre och hade precis avslutat militärtjänsten. Killens kompis insåg det och försökte först försiktigt, sedan frenetiskt dra iväg sin kaxiga kompis. Någon stans där bryter kaxigheten ihop och killarna lommar iväg. 

En eftermiddag för några år sedan när jag kommer ner i garaget på jobbet driver det runt tre ungdomar som sparkar på soptunnor och beter sig som en parodi på stökig ungdom. Stoltheten formligen lyser om dem när de bara genom sin attityd kan få tiotals medelålders ingenjörer att stryka längs väggarna och snabbt hoppa in i sina bilar och glida iväg. Jag går fram till dem och ber dem lämna garaget. "Vadå, är e förbjudet å vara här, eller?", blir det självklara svaret från den tuffaste av de tre. Ganska omedelbart börjar de andra titta över axlarna och drar med sig sin nyss så kaxiga kamrat ut ur garaget. 

 Statusspel pågår

Drivkraften bakom stöket är statusspelet inom gruppen. Genom att visa sina kompisar att man kan skrämma andra klättrar man på den egendefinierade gruppinterna statusstegen. Så enkelt funkar grupper av unga män, vare sig man är från Afghanistan, Dalarna eller Texas. Det är detta vi vuxna måste bryta.

Det är vi vuxna män som måste lära dem att det alltid finns någon som är större, starkare och tuffare än dem och som inte viker ned sig. Tyvärr är detta en fysisk och biologisk sanning och det låter sig inte göras utan ett tillräckligt stort latent våldskapital. Det verkar dock som att det nästan alltid räcker med att stå upp och visa närvaro. Den nödvändiga segern ligger i att deras stolthet blir bruten, att de inser att de inte kan göra som de vill och att någon annan faktiskt är större, starkare och tuffare än dem. Och att detta sker inför deras grupp, till men för deras inbillade status. 

Tuffaste gnagaren i stan

Spelplanen för misstroendeförklaringarna

Spelet efter IT-skandalen på Transportstyrelsen har nu gått några ronder. Alliansen har svarat på Löfvens regeringsombildning och misstroendeförklaringen mot försvarsminister Hultkvist ligger kvar. Sveriges radio har gjort en tidslinje för händelseutvecklingen, men missar att ta med en viktig händelse som förklarar varför Alliansen även nu måste kräva Hultkvists avgång.

det politiska spelet sker på den politiska arenan

Direkt efter Stefan Löfvens presskonferens den 24 juli definierar sverigedemokraterna spelplanen för misstroendeförklaringarna, när Paula Bieler (riksdagsman, SD) i studio ett* deklarerar att om inte statsministern sparkar Johansson, Ygeman och Hultkvist senast i och med regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande kommer SD väcka misstroende mot statsministern, dvs de hotar fälla regeringen.

Detta är ett mycket precist och genomtänkt utspel som tvingar alliansen att anpassa sig till sverigedemokraternas spelplan.

• Om alliansen röstat för SD's misstroendeförklaring hade SD kunnat visa upp sin första stora seger ("vi fäller regeringen", "vi sätter agendan för svensk politik").
• Om alliansen avstått från att fälla regeringen tvingas de acceptera Sverigedemokraternas narrativ att SD är det enda oppositionspartiet och kan inte värja sig mot anklagelsen att vara en del av regeringsunderlaget (dvs stärka "sjuklövern"-bilden).

Alltså måste alliansen agera. Alliansen spelar precis i den lilla glipa SD lämnat åt dem (väl medvetna om att alliansen för allt i världen inte kan gå med på att de dansar efter SD's pipa). Alliansen måste väcka ett eget misstroende mot tre ministrar, och de måste ske innan riksdagens öppnande. Åkesson backar direkt ner sitt krav och stödjer alliansens krav. Efter Löfvens regeringsombildning meddelar SD att de inte är nöjda och står kvar vid sitt hot, eftersom Löfven bara släpper två ministrar och inte medger något fel. Alltså måste alliansen hålla kvar misstroendet mot Hultkvist, men törs släppa på kravet på att det skall ske innan riksdagens öppnande.

Den endimensionella journalistflocken

Att alla partibundna tidningar har en politisk agenda och inte kan göra en oberoende analys av skeendet är inte så konstigt. Det blir snabbt mycket tydligt när politiken spetsar till sig. Jag tycker dock att det borde vara ett krav på public service att de klarar av att göra denna typ av enkel analys av det politiska spelet och att de tar med alla riksdagspartier i sin analys. Svensk politik är inte tvådimensionell, vi har tre block i politiken som manövrerar kring varandra. Public service måste lära sig analysera Sverigedemokraterna.

Misstroendeförklaringar handlar om politiskt förtroende och det kan gås förlorat utan någras konstitutionella fel. Naturligtvis kan tillräckliga försvarspolitiska satsningar köpa tillbaka stödet för Hultkvist, men det krävs nog en hel del för att alliansen skall kunna behålla trovärdigheten gentemot sina väljare (och vinna presumtiva alliansen-väljare som nu stödjer SD). Det räcker inte att en massa försvarsbloggare och ledarskribenter tycker om Hultkvist. Det krävs en tydlig politisk eftergift från regeringen och en tydlig politisk seger för alliansen. Annars vinner bara SD.

Hultkvists stödtrupper på marsch

*) ca en timme in i klippet

Nationell IT-säkerhet

De senaste veckorna har två olika IT-säkerhetsfrågor debatterats friskt, dels transportstyrelsens kriminella molnupphandling, dels det felaktiga VMA-larmet i Stockholm, med efterföljande misslyckanden i kriskommunikationen och överbelastade webbsidor. 

Vad är det som fallerar och vad kan vi göra för att säkerställa en godtagbar nationell IT-säkerhet? Några enkla observationer: 

1. Säkra IT-lösningar kostar extra. Man måste vara villig att betala för att få god säkerhet. 
2. Det finns inte någon ersättning för fysisk säkerhet. Det spelar ingen roll vilken IT-lösning du har om du inte har koll på var servrarna står, varifrån strömmen kommer och vem som har fysisk access till serverhallarna. 
3. IT-säkerhet betraktas som ett abstrakt, obskyrt och närmast mystiskt specialområde, även inom IT-sfären. 
4. Små misstag kan ställa till med stor skada

Om man är (eller styr över) en stor organisation, t ex staten Sverige, måste man förenkla IT-säkerhetsfrågor så att alla verksamhetschefer förstår och klarar av att säkerställa en godtagbar säkerhet. Man måste tillhandahålla enkla förhållningsregler och lättanvända verktyg för att minimera risken för misstag och säkerhetsskador. 

Ett grundläggande verktyg som staten borde tillhandahålla alla myndigheter och kommuner, till sjukhus, skolor och andra viktiga samhällsaktörer är ett Televerket 2.0, en statligt garanterad leverantör av säkra IT-lösningar. Relevanta samhällsaktörer kan då förväntas använda säkrade IT-lösningar, möjligen i olika grad beroende på typ av verksamhet. Lämpligen handlar det åtminstone om säker arkivering av data och driftsäker hemsida som tål högtrafik och har rimligt skydd mot IT-attacker. Förmodligen är det en bra idé att införa någon form av schablonkostnad för Televerket 2.0s tjänster för att ta bort möjligheten för blandade myndigheter och verk att gå i fällan att vilja spara bort säkerheten. 

"Det kommer ju att bli jättedyrt ju!" kommer många säga. Ja, precis så är det. Säkra IT-lösningar kostar extra. Och om det är någon som undrar så är det precis så IT-säkerhet löses på stora företag. Endast den centralt tillhandahållna IT-lösningen är accepteras. I mångt och mycket har outsourcingtrenden vänt. Centrala IT-funktioner ägs av företaget självt och servrarna står på mark som företaget äger (även om man hyr alla normala kontorslokaler...). 

Och varför det är korkat att hävda att det är bättre att myndigheter vänder sig till  en kommersiell molntjänstleverantör framgår med all önskvärd tydlighet av medierapporteringen om transportstyrelsens molnupphandlingshaveri. DN. Cornucopia. 

Försvarsviljan och värnplikten

Hur står det egentligen till med försvarsviljan och värnplikten? Idag kom nyheten att 6000 ungdomar kallas till mönstring, samtidigt som försvarsministern sitter i TV och pratar om det allt allvarligare säkerhetspolitiska läget. Tyvärr verkar en av de viktigaste frågorna att diskutera och rapportera om vara att en av fyra som kallats in är kvinna. Och, förstås att det är okänt hur många av dem, som är från Värmland.

Värnplikt och försvar är viktiga ting. Istället för att läsa Cornucopias inlägg om huruvida kepsen skall vara i vänster eller höger ficka kan man läsa gamla Bosnien-översten Ulf Henricssons viktiga inlägg om vad försvar och värnplikt handlar om; förmågan att döda och viljan att försvara. Försvaret är inte en äventyrslekskola för uniformsfetischister och värnplikt är inte en fråga om rättvisa för ungdomar.

Brittisk ingenjörsstridsvagn i Normandie

Jag skulle gärna se att debatten om värnpliktens återinförande kunde lyfta ett steg till och även handla om hur landet skall försvaras i ofred och krig. Värnplikt handlar om att krigsplacera med tvång, och krigsplaceringen gäller just så länge den pliktige är i vapenför ålder, kanske tio-tjugo år eller mer.

När det dessutom handlar om försvaret av nationen måste också risker och fara i försvarets verksamhet värderas annorlunda än när målet är en expeditionsverksamhet någonstans långtbortistan. En värnpliktsbaserat svensk armé kommer tvingas till högre förluster i strid än vad utlandsstyrkan skulle vilja kännas vid. För att inte tala om de förluster som första flygeskadern väntade sig få vid sitt episka utfall mot utskeppningshamnarna på andra sidan Östersjön, något en gammal flygöverste påminde mig om i en debatt för några veckor sedan.

Jag har kanske något gammaldags värderingar, men jag har moraliskt väldigt svårt att tänka mig att skicka småbarnsmödrar och havande kvinnor till fronten och ut i strid. I detta läge faller jämställdheten och de unga männen måste bära vapnen. Därför måste i medel kanske fem års kortare förväntad vapenför ålder läggas de unga kvinnorna till last när lämpligheten för värnpliktstjänstgöring prövas.

Detta verkar underligt nog vara ett ämne lika svårt att tala om som döden. Jag tycker det är besvärande att vi duckar båda dessa ämnen och kanske är det tecken på att försvarsviljan inte gått in på djupet. Om det är så finns det ett stort rum att fylla för civilsamhället, skolväsendet och för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i sin egenskap som ganska ansvariga för det psykologiska försvaret. Någon måste offentligt tala klarspråk berätta öppet för folket vad försvaret och värnplikten handlar om.

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

En av de saker som tidvis fungerar ganska bra i Knivsta är den politiska debatten i de lokala Facebook-grupperna. Liksom i hela landet har brottslighet och trygghetsfrågor vuxit upp som en av de viktigaste politiska frågorna, och olika partiföreträdare har startat diskussioner och omröstningar om Knivstaborna upplever Knivsta som tryggt, och diskussionerna har dragit iväg åt olika håll. Ett diskussionsspår har handlat om hur den offentliga miljön påverkar trygghetsupplevelsen och naturluigtvis har det blivit en ordrik diskussion om huruvida brottsligheten ökar och vad som i sådana fall ligger bakom ökningen.

Trygghet, oro och rädsla är känslor, högst individuella upplevelser. Känslor är till sin natur irrationella och har inte bara med den direkta omgivningen man befinner sig i just nu att göra. Kommunen kan göra så att miljön blir trevligare att vistas i, men kommunen har ett större ansvar och fler möjligheter än så.

Enligt en undersökning av SKL, Sverige Kommuner och Landsting, var Knivsta Sveriges näst tryggaste kommun 2014. Inte jättekonstigt med tanke på att Knivsta länge har varit en lite sömnig landsortskommun med en växande pendlingsbefolkning, huvudsakligen bestående av akademiker i villa. Det är alltså en befolkning med god socioekonomisk ställning och mycket låg förväntad brottslighet. Kommunen länkar fortfarande till undersökningen från sin hemsida, och naturligtvis kan man bestämma sig för att det mesta nog egentligen är ganska bra i Knivsta.

Knivsta, före 2010

Dock har brottsligheten i Knivsta ökat kraftigt de senaste åren, bland annat uppmärksammat av UNT. Med hjälp av BRÅs statistikdatabas för anmälda brott kan man enkelt själv kontrollera utvecklingen, och längst ner i denna bloggpost finns en tabell. Statistiken är tydlig och antalet anmälda brott har ökat kraftigt. Stölder, rån, narkotikabrott, bilbrott och sexualbrott har ökat, och självklart leder detta till oro, till en ökad upplevd otrygghet. Tydligen är det svårt för många att ta till sig det faktum att brottsligheten har ökat. Eftersom man så gärna vill att det skall fortsätta vara bra vill man inte se att verkligheten i Knivsta har förändrats. Dessutom ligger rädslan för främlingsfientlighet som en våt filt över debatten, och för många är det enklast att diskutera något annat istället.

Ångest, inte i Knivsta.

Vad kan vi då göra åt brottsligheten? Brott i Knivsta begås antingen av folk som bor i Knivsta eller av folk som inte bor i Knivsta. Så enkelt är det. Det finns inget tredje alternativ däremellan.


En stor andel av alla brott begås av en liten grupp människor med missbruksproblem, psykiska sjukdomar eller andra sociala problem. Kommunen har ansvar för att hantera dessa utsatta människor och kan därmed inte ducka för ansvar för de brott som begås av sådana Knivstabor. Kommunen är dock ganska bakbunden av hur lagstiftningen för social verksamhet ser ut och hanteringen av missbrukare och psykiskt sjuka de senaste tio-tjugo åren har inte imponerat. Förhoppningsvis växer fram nya lagar och riktlinjer nu när de flesta partier skärper sin rättspolitik på riksplanet. Att åter skärpa narkotikalagstiftningen och rättstillämpningen borde vara lämpligt.

Vi har fått en ny polis (eller snarare, vi har fått tillbaka vår gamla ), och det har blivit en klart förbättrad kommunikation till oss medborgare. Grannsamverkan och andra samarbeten verkar öka, och det verkar beslagtas en del knark. Tack för det, polisen! Tack också för att ni syns i Knivsta och för de tjuvar ni tar fast. Det är svårt att argumentera för att polisen nationellt skall prioritera Knivsta före Gottsunda och Rinkeby. Men även i Knivsta borde lokal förankring vara nyckeln för framgångsrikt polisarbete, och kommunen har en möjlighet att förenkla för polisen och bjuda in till samarbete, samt även möjlighet att anställa väktare för att komplettera polisen, vid behov.


Sedan några år tillbaka stannar SL-pendeln i Knivsta. Knivsta är bara tio minuter från Uppsala, och det är säkert ganska lockande för Uppsalas kriminella ungdomsgäng att värma sig tio minuter på pendeln och sedan
slå en lov runt Knivsta. Från Stockholmshållet är det lite längre, men likafullt väldigt enkelt att ta sig till Knivsta, med den skillnaden att det finns spärrar. Du behöver ha ett SL-kort för att ta dig ombord på tåget eller så syns det väldigt tydligt att du plankar. En bemannad spärrvakt vid pendeltåget är en åtgärd som skulle öka tryggheten i hela centrala Knivsta. Naturligtvis skall spärrvakten ha kontakt med både väktare och polisen. Spärrvakten blir en dels tydlig markering att det finns någon och att samhället bryr sig. Det blir också betydligt svårare att tjyv-åka utan biljett mellan Uppsala och Knivsta, och det finns någon som kan se vad som sker.

Knivsta ligger där det ligger, med E4an rakt genom kommunen. Tyvärr har även kriminella bilar och  då och då kan man läsa om kringresande inbrottsligor.  Vi drabbas även återkommande av asfaltsläggare. Det är trist, men jag tror inte det är det som ligger bakom otrygghetskänslan. Rå betong, tunnlar, dålig belysning och total frånvaro av offentlig personal samtidigt som man läser om rån och överfall i tidningen leder till otrygghet. Närvaro av offentlig personal motverkar brottsligheten och sprider trygghet.

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

	Brottsutveckling i Knivsta, data från BRÅ:

	2011	2012	2013	2014	2015	2016*
	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
Knivsta kommun
Våldsbrott	79	67	58	86	84	95
Sexualbrott	11	6	17	21	8	52
Hot-, kränknings- och frihetsbrott	107	94	139	117	169	169
Vårdslöshets- och vållandebrott	3	3	10	4	9	6
Stöld-, rån- och häleribrott	292	312	307	315	391	532
Bilbrott	117	80	50	67	74	105
Skadegörelse (inkl. mordbrand)	125	103	88	96	94	138
Alkohol- och narkotikabrott	99	190	113	145	119	170
Smugglings- och tullbrott	0	5	4	4	3	1
Vapenbrott	9	18	7	17	10	11

 * data för 2016 är preliminära, vad det nu betyder.

Gör Knivsta stationsområde bättre!

Varje dag pendlar mer än 4000 personer från Knivsta station.  Det borde med råge göra stationsområdet, särskilt perrongen, till Knivstas i särklass mest besökta offentliga plats och centralpunkt. Möjligen har Ica fler kunder per dag, men Ica är inte en offentlig plats, det är en privatägd butik.

Debatten om hur husen i centrala Knivsta skall utformas har rasat upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit och varit både hög och låg. Men jag har inte sett någon egentlig diskussion om stationsområdet, dvs stationen och perrongen, Knivstas viktigaste offentliga plats. Och då menar jag inte gamla stationshuset som sedan länge tjänat ut som del av pendlingsinfrastrukturen och idag fungerar dels som kuliss och dels som klubbhus för öldrickare, utan den infrastruktur och service som finns tillgänglig för oss tågpendlare och övriga resenärer. Hur kan vi göra livet bättre för Knivstas alla tågpendlare?

 

Knivsta station en dag i januari.  

Knivsta station erbjuder idag usel service och komfort och stationens utformning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det är kallt, det regnar och det blåser. Information om tågtider och förseningar ges på alldeles för små skyltar och det finns ingenstans att ta vägen när tågen är försenade.

Så vad skulle göra stationsområdet bättre? Människors behov brukar vi beskriva enligt Maslows behovstrappa. 

De fem behoven är enligt Maslow:

1. Fysiologiska behov
2. Trygghetsbehov
3. Behov av kärlek
4. Självhävdelsebehov
5. Självförverkligande behov

Kärlek och självhävdande kanske vi skall leta efter någon annanstans, men stationsområdet lämnar en hel del övrigt att önska med avseende på fysiologiska behov, i botten av behovstrappan.

Inte väderskyddade sittplatser intill stationen

Jag tycker det är självklart att perrongen skall vara försedd med tak hela vägen, och att det ska finnas en uppvärmd vänthall med kiosk, varmkorv och kaffeservering samt toaletter att tillgå, dvs att grundläggande fysiologiska behov tillgodoses. Lämpligen skulle Direkten-kiosken erbjudas att flytta ut på perrongen, och därmed kunna tiodubbla sin omsättning, eller mer. Ett välbyggt stationsområde skulle även kunna erbjuda en hel del möjligheter för olika självförverkligande aktiviteter genom att tillhandahålla möjligheter för ombyte för cyklister eller för de som tycker om att springa efter jobbet, eller bara för att förvara annan eventuellt skrymmande sportutrustning som golfklubbor, stallkläder eller löparskidor. Det skulle dessutom vara smart om man kunde hämta ut paket direkt man kom av tåget.

Gångtunnel upp till perrongen

Steg två i behovstrappan är trygghetsbehov, och jag tror att det är här skon klämmer. För att kunna hålla en uppvärmd vänthall tillgänglig och trivsam för oss resenärer, och för att man skall vilja nyttja toaletter och omklädningsrum samt våga låsa in sin dyra fritidsutrustning krävs det ett aktivt säkerhetsarbete. "Trygghetsvärdar", eller vad vi vill kalla väktarna för, måste hålla uteliggare, tiggare, ungdomsgäng och annat bus borta. Jag reser en del i jobbet, och brukar roa mig med att jämföra hur självklart genomtänkta och välordnade flygplatser är jämfört med tågstationer och busshållplatser. Flygplatser fungerar just eftersom det bara är resenärer som rör sig på flygplatsen. Ganska omfattande resurser läggs på att hålla icke önskade borta från flygplatsen, både utanför och innanför säkerhetskontrollen. Ett stationsområde kanske inte behöver utformas precis som en flygplats, men det finns en hel del att lära om hur man gör det bekvämt, tryggt och tillgängligt för resenärer.

Ett trevligare och mer tillgängligt stationsområde tror jag är den viktigaste klimatåtgärden Knivsta kommun kan göra. Det är vad som krävs för att få fler att välja tåget framför bilen.

Knivsta kommunhus. Trappan är en del av Knivstas viktigaste offentliga plats, men inte kommunhuset.

Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.