Gör Knivsta stationsområde bättre!

Varje dag pendlar mer än 4000 personer från Knivsta station.  Det borde med råge göra stationsområdet, särskilt perrongen, till Knivstas i särklass mest besökta offentliga plats och centralpunkt. Möjligen har Ica fler kunder per dag, men Ica är inte en offentlig plats, det är en privatägd butik.

Debatten om hur husen i centrala Knivsta skall utformas har rasat upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit och varit både hög och låg. Men jag har inte sett någon egentlig diskussion om stationsområdet, dvs stationen och perrongen, Knivstas viktigaste offentliga plats. Och då menar jag inte gamla stationshuset som sedan länge tjänat ut som del av pendlingsinfrastrukturen och idag fungerar dels som kuliss och dels som klubbhus för öldrickare, utan den infrastruktur och service som finns tillgänglig för oss tågpendlare och övriga resenärer. Hur kan vi göra livet bättre för Knivstas alla tågpendlare?

 

Knivsta station en dag i januari.  

Knivsta station erbjuder idag usel service och komfort och stationens utformning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det är kallt, det regnar och det blåser. Information om tågtider och förseningar ges på alldeles för små skyltar och det finns ingenstans att ta vägen när tågen är försenade.

Så vad skulle göra stationsområdet bättre? Människors behov brukar vi beskriva enligt Maslows behovstrappa. 

De fem behoven är enligt Maslow:

1. Fysiologiska behov
2. Trygghetsbehov
3. Behov av kärlek
4. Självhävdelsebehov
5. Självförverkligande behov

Kärlek och självhävdande kanske vi skall leta efter någon annanstans, men stationsområdet lämnar en hel del övrigt att önska med avseende på fysiologiska behov, i botten av behovstrappan.

Inte väderskyddade sittplatser intill stationen

Jag tycker det är självklart att perrongen skall vara försedd med tak hela vägen, och att det ska finnas en uppvärmd vänthall med kiosk, varmkorv och kaffeservering samt toaletter att tillgå, dvs att grundläggande fysiologiska behov tillgodoses. Lämpligen skulle Direkten-kiosken erbjudas att flytta ut på perrongen, och därmed kunna tiodubbla sin omsättning, eller mer. Ett välbyggt stationsområde skulle även kunna erbjuda en hel del möjligheter för olika självförverkligande aktiviteter genom att tillhandahålla möjligheter för ombyte för cyklister eller för de som tycker om att springa efter jobbet, eller bara för att förvara annan eventuellt skrymmande sportutrustning som golfklubbor, stallkläder eller löparskidor. Det skulle dessutom vara smart om man kunde hämta ut paket direkt man kom av tåget.

Gångtunnel upp till perrongen

Steg två i behovstrappan är trygghetsbehov, och jag tror att det är här skon klämmer. För att kunna hålla en uppvärmd vänthall tillgänglig och trivsam för oss resenärer, och för att man skall vilja nyttja toaletter och omklädningsrum samt våga låsa in sin dyra fritidsutrustning krävs det ett aktivt säkerhetsarbete. "Trygghetsvärdar", eller vad vi vill kalla väktarna för, måste hålla uteliggare, tiggare, ungdomsgäng och annat bus borta. Jag reser en del i jobbet, och brukar roa mig med att jämföra hur självklart genomtänkta och välordnade flygplatser är jämfört med tågstationer och busshållplatser. Flygplatser fungerar just eftersom det bara är resenärer som rör sig på flygplatsen. Ganska omfattande resurser läggs på att hålla icke önskade borta från flygplatsen, både utanför och innanför säkerhetskontrollen. Ett stationsområde kanske inte behöver utformas precis som en flygplats, men det finns en hel del att lära om hur man gör det bekvämt, tryggt och tillgängligt för resenärer.

Ett trevligare och mer tillgängligt stationsområde tror jag är den viktigaste klimatåtgärden Knivsta kommun kan göra. Det är vad som krävs för att få fler att välja tåget framför bilen.

Knivsta kommunhus. Trappan är en del av Knivstas viktigaste offentliga plats, men inte kommunhuset.

Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.