Molntjänster och offentlig datasäkerhet

"Microsoft kommer att allokera speciella servrar för Sverige" säger Stefan Gustafsson på Ehälsomyndigheten i en artikel i Ny Teknik om lagring av patientdata, sjukjournaler och sånt.

En bekant har berättat om en granskning av offentliga IT-funktioner han gjort i ett litet östland på randen av Europa. IT-säkerheten bestod av ett kompani vaktsoldater som skyddade serverhallarna. Det kan mycket väl vara rätt prioriterat, fysisk säkerhet ligger ju liksom alltid där i botten av den Maslowska säkerhetspyramiden. Och det är ganska svårt att leverera IT-tjänster om man förlorar den fysiska kontrollen över servrar, routrar och nät tjänsten levereras över.

Staten, eller i alla fall det offentliga, borde hålla sig med en moderniserad version av televerket, en myndighet som har till uppgift att säkerställa basala IT-system (säkra nät, telefonitjänster, säker lagring och molntjänster) för departement, myndigheter, kommuner och andra offentliga eller samhällsviktiga aktörer.

Naturligtvis kommer detta att kosta pengar, troligtvis även vara dyrt. Förmodligen kommer det att se mycket dyrare ut än att upphandla tjänster dynamiskt, vid behov från olika IT-tjänsteleverantörer. Men mycket av det man betalar extra för är just säkerheten, vetskapen att man får det man beställt. För det är bara om man äger lagringsmedian själv, och har den i sin fysiska besittning som man kan veta att man har sitt data själv, när man behöver det. Och det krävs nästan att man dragit kablarna själv för att man skall kunna veta att de är redundant dragna.

Stora omvälvande svängningar i väljaropinionen

Vad är det som händer med väljarsympatierna? Det verkar som det har blivit stora omvälvande svängningar i väljaropinionen. 

Sifomätningen i maj visar kanske ett nytt, ovant läge. De två stora partierna (S och M) får 25% var av väljarstödet, och de har var sina två stödpartier med vardera 6-8% väljarstöd. KD går tillbaka in i gruppen "övriga", tillsammans med F!, junilistan mfl.

Sverigedemokraterna får 15%.

Många olika proffstyckare, kommentatorer och analytiker verkar tycka ungefär som  vanligt. Göran Greider tycker att socialdemokratin blivit för modern och att den inte är tillräckligt vänster. UNT skriver om uppsalasporten istället, Sirius har visst nån match på gång och det är ju långt kvar till valet. DN hade nog inte betalt för denna mätning, de brukar väl köpa Ipsos nuförtiden, och slipper därmed lägga sig i. Jag för min del tror inte på cornucopias linjära framtidsspaning, att socialdemokratin och MP är på väg att utplåna sig själva med sin egen politik. Däremot verkar det som att alltför många partitaktiker och oppinionssmeder är fast i sin älskade gamla blockpolitik och älskar sin historieåterskapande decemberöverenskommelse (som enkelt uttryckt innebär att så länge Sverigedemokraterna inte har egen majoritet kan man låtsas att de inte finns).

Håller det sakta på att gå upp för etablerade tyckare att det politiska läget i Sverige inte längre är som det alltid varit, att klassisk blockpolitik inte är framtiden? Li Bennich-Björkman heter en uppsalastatsvetare som citeras till höger, om kanske inte till vänster. "SD har blivit ett acceptabelt alternativ" heter det, och att folk numera öppet vågar säga att de stöder SD. Ett annat sätt att säga samma sak är att våga säga att SD-väljare är vanliga väljare, och de väljer SD av samma sorts skäl andra väljare väljer andra partier. De tycker helt enkelt bäst (eller minst dåligt) om det partiet. De känner mest igen sig av SDs beskrivning av vardagen. Och de ser inte att något annat parti föreslår några lösningar, några vägar framåt.

Skall man vinna ett val måste man vinna röster från SD. Vinner man inte röster från SD vinner man inte valet. Så enkelt är det. Men ack så svårt att acceptera i partierna innekretsar, verkar det som.

Mediakris och medialogik

Så var det på radion igen om kris och konsolidering i mediasverige. SVD slås ihop med massa andra mittentidningar. Detta eftersom man har problem med lönsamheten. I branschen, som det heter. Medielogiken leder oss fram till att förklara mediakrisen med brist på annonsintäkter för de traditionella tidningarna, eftersom pengarna går till andra annonsmarknader istället (dvs Google och bloggare). Medialogiken vill inte se kopplingar mellan produktivitet och lönsamhet.

Och nu menar jag inte produktivitet på någon enskild redaktion, vare sig det är radio eller tidningar, mätt i antal tecken eller antal rabblade ord utan branschens produktivitet. För det är inte så svårt för vilken medelmåttig mediakonsument som helst att se att media har strukturella problem med produktiviteten. Lean är nåt som har varit inne de senaste femton åren eller så i de flesta producerande sektorer i samhället. Lean går ut på att man skall identifiera vilka fundamentala mervärden man producerar, och att man skall fokusera på att producera just dessa mervärden i sin verksamhet.

För nyhetsmedia handlar mervärde om att hitta och föra ut information från källor till mottagare. Detta torde för en oinvigt som mig innebära att man skall söka upp information vid källor, bearbeta den till presenterbart format (verkar kallas redaktionellt arbete), och sedan publicera, sprida och sälja densamma. För tydlighets skull en illustration:

Spridning och delning av information. Information hämtas vid källan, bearbetas och sprids till flera mottagare. Lean för journalister.

Alltsomoftast, när man lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningen ser man journalister som intervjuar eller debatterar med andra journalister. Eller journalister som återger vad andra journalister redan publicerat i sina respektive publikationer. Det innebär att lönekostnaden i branschen flerdubblas (alla inblandade journalister skall avlönas), utan att någon ny information hämtas från någon källa och sprids till flera mottagare. Detta är inte lean. Detta är inte heller god media (även om jag brukar tycka att panelen på "godmorgon världen" på P1 på söndagarna tillhör veckans allmänbildning. ) Detta rundtuggande av begagnade nyheter kan bäst illustreras med ett annat vägmärke

Information förs runt i cirklar. Detta är inte lean.

Här tror jag man finner orsaken till mediakrisen. Begreppet mediacirkus känns lockande att ta med, men då mest som en billig poäng i sammanhanget. Däremot kan det kanske passa med ett exempel på hur detta varvande runt runt i åsiktsrondellen leder till att journalisterna glömmer bort att göra sitt jobb:

I The Guardian skrev någon om överraskningen i det brittiska valet. Britterna röstade inte alls på Labour, trots att alla journalister verkade rörande överens om att något stort var på gång inom den brittiska vänstern. Utom några få undantag som tydligen vågat ta en tur ut ur åsiktskarusellen och tagit sig till källorna. I detta fall helt enkelt pratat med brittiska väljare på parkeringarna och frågat dem vad de tycker, vad de anser vara viktigt och hur de tänker rösta i valet. Dessa få mervärdesproducerande undantagsjournalister blev inte överraskade av valutgången. De visste vad som var på gång. I alla fall enligt artikeln...

Klarar Sverige av att återinföra värnplikt?

En middagsdiskussion med vänner under påsken väcker en fråga värd att fundera vidare på. Upprinnelsen var som så ofta vanligt hederligt förfasande över tingens ordning och samhällets förfall. Föräldrar till klasskompisar hade upprört hört av sig. Tioåringarna hade tydligen spelat innebandy ute på rasten UTAN SKYDDSGLASÖGON. Detta hemska beteende måste omedelbart hanteras och vuxensamhället måste gripa in och omedelbart stävja detta dödslivsfarliga beteende.

Min kommentar var att om fem år kommer grabbarna säkert vara stupfulla på folkets park eller på någon musikfestival. Och om tio år kommer de att öva sprängtjänst och mejning med kulspruta. Förutom att jag fick tipset att inte fortsätta föra detta resonemang längre än så så var slutsatsen snabbt att vi aldrig kommer kunna införa värnplikt igen. Det är helt enkelt alldeles för farligt för vårt samhälle idag. Även om man förbjudit persontransport på lastbilsflak och satt tandskydd på lösskjutningsanordningen så kvarstår ändå det enkla faktumet att det är skitfarligt att öva krig. Och i landet lättkränkta får man inte skrika "fortare!" till dom som springer utan att vara beredd på, ja jag vet faktiskt inte. Jag kan knappt föreställa mig. Men nåt lär ju hända.

När jag gjorde lumpen var det två av oss 180 eller så som ryckte in som dog. Och några till som skadades illa. Bilar, hästar, kulsprutor och sprängdeg är farliga grejer, och dödligheten är ju hög bland unga män redan utan att dessa attribut tillförs. Riskbeteende och skadeutfall kan bara i viss mån motverkas med erfarna utbildare och säkerhetsinstruktioner. Och än värre lär det bli om värnplikten skall fullgöras och soldater kallas in till krigstjänstgöring.

Så klarar Sverige av att återinföra värnplikten? En svårare utmaning än finansieringen och uppbådandes av mankraft är nog attityder och värderingar. Det sägs att attityd- och opinionsmätningar indikerar att försvarsviljan i Sverige är ganska hög, och det finns en majoritet både i riksdagen och bland folket för att återaktivera värnplikten. Men vet folk vad det är vad de pratar om? Att mammorna inte vet allt är nog det normala, det har de aldrig gjort. Men hur går det om papporna inte heller vet? Eller är det tvärt om så att vi idag har (via flyktinginvandringen från Balkan och Syrien) en oerhört mycket större kollektiv kunskap än tidigare, och det är jag som rör mig i en inskränkt medelglassvärld?

"Fredsskadat" var det någon som kallade det svenska samhället och den svenska försvarspolitiken för nyligen, och det kanske det ligger något i. Men det gäller i sådana fall mer än bara oviljan att betala för försvaret. För försvaret av vår frihet kostar mer än bara tid och pengar. Det kostar även blod. Och det måste det få kosta och vi måste våga vilja betala.

Neutralitet före mänskliga rättigheter?

Så föll förlåten och verkligheten uppenbarade sig för alla att se, klar och tydlig. Arabförbundet låter inte Margot Wallström tala, troligtvis för att Sverige kritiserar brott mot mänskliga rättigheter i arabländer. Kanske är det bara Saudiarabien som talar och agerar, men vi vet inte hur stort stöd dom har i resten av arabförbundet.

Det spekuleras i att det är det svenska samarbetsavtalet om vapenfabriken i Saudiarabien som spökat, men varför skulle saudierna vilja offra det avtalet, om det nu var så viktigt för dem, viktigare än för oss? Troligare är att det är just kritiken av brott mot mänskliga rättigheter i arabvärlden, specifikt i Saudiarabien ligger bakom att Margot inte fick komma till tals (och att hon är kvinna, förstås).

För sådana är dom, de snygga vännerna i skurkstaterna som neutralitetskramarna så gärna vill att vill att vi frotterar oss mer med. För demokratiska rättsstater är annars med i NATO. Och för neutralitetskramarna går tydligen neutralitet före mänskliga rättigheter.

Är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?

För ett par dagar sedan rapporterades det på Ekot att Vattenfall har avbrutit sitt projekt att bygga ny kärnkraftsreaktor i Sverige och att de personer som jobbat i det projektet numera har andra arbetsuppgifter. Likaså rapporterades det att strålsäkerhetsmyndigheten inte längre jobbade med att bereda Vattenfalls ansökan om att få bygga en ny reaktor. Och detta skedde på order av regeringen, efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Samtidigt har energimyndigheten i sina prognoser (eller scenarier, som de hellre vill kalla sina framtidsstudier för) antagit att kärnkraftens elproduktion kommer stå för minst en tredjedel av Sveriges elbehov även år 2030. Energimyndigheten ansätter numera 60 års livslängd för de sju nyaste reaktorerna. De tre äldsta (O1, O2 och R2) antas behöva stängas av efter femtio år, d.v.s. mellan 2022 och 2025, medan de sju kvarvarande alltså förväntas hålla tio år längre, med O3 och F3 i drift fram till år 2045. Det är alltså mer än dubbelt så länge som vi som minns kärnkraftsomröstningen fick lära oss att en reaktor lämpligen körs: 25 år, eller till och med år 2010.

Byggtiden för en ny reaktor verkar var 10-15 år, med ytterligare 5-10 års förberedande utredningar och politisk beslutsvånda. Om vi nu har stoppat arbetet med framtagandet av nya reaktorer till åtminstone 2018, förmodligen till någon gång efter 2020 så kommer vi inte kunna ha någon nya reaktorer på plats till 2035, när våra nyare reaktorer når 60-årsåldern. Vi har heller inte något annat stort infrastrukturprojekt på gång eller något stort nationellt omställningsprogram som skulle kunna ersätta 57 TWh el-energi år 2030.

Ett seriöst försök att ersätta kärnkraften skulle vara fossilgas-pipelines, antingen till Norge, eller till Ryssland. Eller så behöver vi initiera ett stort nationellt forsknings- och omställningsprogram för att kunna skapa minst 100TWh bioenergi för att ersätta kärnkraftselen.

Jag har inte sett något sådant storskaligt nationellt program, och jag har svårt att se hur våra politiker skulle kunna klara av att samlas kring ett sådant program, trots decemberöverenskommelsen utfästelser inom energiområdet. Det vi talar om är en nationell kraftansträngning i storleksordningen utbyggnaden av Lule älv. Eller kanske ännu mer, för Lule älv är bara en sjättedel av elförsörjningen. Kärnkraften står för dubbelt så mycket. Och jag har svårt att se politisk enighet kring storskalig satsning på fossilgas (om inte dala djupgas 2.0 funnit den riktigt stora jackpotten...)

Så länge som vi inte har ett alternativ, varde det fossilgas, nya kärnreaktorer eller ny biomassebaserad teknologi kommer vi att fortsätta förlänga livslängden på de kärnreaktorer vi har. Därför måste man fråga sig om det är Sveriges energipolitik att köra kärnkraftverken tills de havererar?

Renormering i riksdagen

I kvantmekanikens värld används ibland något som kallas renormering. Några finurliga fysiker hittade på fiffiga sätt att kvitta bort ofysikaliska delresultat som uppstod i kvantfältteoretiska beräkningar på grund av virtuella partiklars inverkan. Dessa oönskade delresultat kvittas bort mot andra, likaledes ofysikaliska delresultat i samma beräkningar. På så sätt får man fram ett slutresultat man kan vara nöjd med och som kunde använda för att få fram experimentellt verifierbara fysikaliska resultat.

Från början sågs renormering som en ganska suspekt metod, lite som fusk som man tog till när teorierna inte gick ihop sig, integralerna i beräkningarna divergerade och gav oönskade resultat. Med tiden såg man hur effektiv metoden var och den är numera en del av standardprocedurerna inom kvantfältteorin. Man har även kommit att, åtminstone delvis, tillordna mekanismerna och procedurerna fysikalisk innebörd.


I riksdagen har sex partier som inte är nöjda med vilka andra partier som sitter i riksdagen bestämt sig för att ändra på hur rösterna i riksdagen skall räknas i budgetfrågor. Man har gått ihop i  decemberöverenskommelsen och kommit på ett fiffigt sätt att införa renormering i riksdagen. Vissa partier (idag 13%) är så oönskade att man helst skulle vilja att de inte fanns. Man önskar det så starkt att man nu har bestämt sig för att betrakta dem som ett virtuella partier, partier som nog egentligen inte finns och som snart kommer att försvinna just eftersom de egentligen inte finns. Man skapar sig sedan en renormerad skuggriksdag, utan virtuella partier,  I skuggriksdagen viktar man upp sina egna röstetal för att kompensera för virtuella partier, som inte platsar. Med den renormerade skuggriksdagen som bas räknar man ut hur omröstningen i kammaren skulle slutat om virtuella partier inte fanns och sedan bestämmer man vem som skall trycka på vilken knapp ute i den verkliga riksdagens kammare för att röstresultatet skall bli precis som om oönskade virtuella partier inte hade funnits.


När man skall rösta om budgeten i vår drar man alltså bort rösterna från virtuella partier och delar därefter sina egna röstetal med 0,87. Detta motsvarar att räkna upp sitt eget röstetal med 15%.


Det värsta vore om detta visar sig fungera väl och man blir så nöjd med resultatet att man börjar betrakta renormering och skuggriksdag som en del av standardverktygen för regeringsbildning och Sveriges styre.

Bättre hade varit att hålla fast vid en enkel parlamentarisk grundprincip; betrakta alla partier som verkliga partier och låta riksdagens kammare bestämma. Politikens utmaning blir då förstås att finna en politik som accepteras av en majoritet av kammaren, i enlighet med den praxis och princip som gällt hitintills i Sveriges riksdag och som borde betraktas som grundläggande i alla demokratier.