Mer än bara en berättelse som står på spel

Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia. 

Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.

Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot. 

Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:

Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.

Nu till det ännu större problemet.

Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle. 

Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)

"Det  stora  kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"

vidare

"uttrycken  manifesterar  offentligt  kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"

Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och  brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"


Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt. 

Media, politik och internets framsida och skuggsida

I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.

I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.

Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)

Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).

Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)

Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.

På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.

Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet. 

Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!


Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti. 

Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?

En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:

• Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
• Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
• Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat

Vad hände med det självklara kravet att inte slösa med skattepengarna, inte göra dåligt? Varför inte t ex formulera målet att den kommunala skolan skall vara så bra att ingen vill konkurrera med den?

I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.

För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda.  Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.

Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.

Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?

Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?

Regeringsfrågan

Efter att Ebba BT sagt upp DÖ och givit oss demokratin åter har media och diverse förståsigpåare yrvaket upptäckt att Sveriges regering saknar parlamentariskt stöd. Före detta politiker som ingvar och Bengt lyfts fram i avsaknad av mognad hos nuvarande politiker. Jag tycker nog att man missar några uppenbara poänger och inte klarar av att se nyktert på tillvaron. 

För det första: det är alltid kris just nu. Är det inte flyktingar så är det kronkursen, statsskulden, ubåtskränkningar, finanskris, bensinmacksdöd, skogsdöd eller klimatkris. Det finns ingen lugn tid som passar bättre för ovanliga lösningar.

För det andra: flyktingkrisen kostar massvis med pengar, men är hanterbar. Det är dyrt att ta emot flyktingar, jättedyrt faktiskt. Rejäla skattehöjningar väntar, eftersom vi inte hanterar situationen, och folk dör helt i onödan. Sverige bör som ett första steg anpassa flyktingmottagandet och flyktingpolitiken till Tysklands politik. Det är enda vägen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik. 

För det tredje: regeringen har ansvaret. Det är inte alliansen som måste välja mellan att göra upp med S-MP eller SD, utan det är Stefan Löfven som måste välja. Antingen söka stöd från V, MP och SD eller från alliansen. Eller falla som regering. Stefan Löfven tog sig an uppdraget från talmannen att bilda regering och deklarerade att han ansåg sig kunna få en riksdagsmajoritet bakom sig. Upp till bevis!

Själv tror jag att både Löfven och Batra behöver lära sig ödmjukhet inför uppgiften den hårda väge, dvs via att misslyckas offentligt. 

Vad vill vi uppnå?

Vad skal vi föra för politik nu mitt i pågående europeiska flyktingkris? Vad vill vi uppnå? Hur vill vi att det skall se ut i Sverige, i Europa och i vårt närområde när krisen är över?

Fred på jorden och att alla lever lyckliga tillsammans kanske? Okej. Det är vad vi skulle vilja se, men vad är en rimlig ambitionsnivå på två, tre eller kanske fem års sikt?

Att flyktingar från Syrien och närliggande delar av Irak skall kunna börja återvända hem? I sådana fall måste vi först besegra Assad och ISIS militärt. Vi måste även få till en stor koalition av demokratiskt acceptabla stater som bidrar med en fredsskapande insats. Ser svårt ut, minst sagt, även om luftangreppen på ISIS verkar ha effekt enligt allt fler nyhetsrapporter. Den senaste tidens rapporter om ryskt stridsflyg och ryska trupper i Syrien gör inte direkt att det känns lättare och närmare till hands heller. 

Att det inte längre kommer fler flyktingar från Syrien till Europa? Kräver att vi fryser den pågående konflikten och skapar "säkra zoner" i och runt Syrien. Kanske möjligt, men definitivt inte enkelt. Kräver även skärpt gränskontroll, nya asylregler och omfattande hjälp och bistånd till Syrien och dess grannländer, inklusive omfattande militär närvaro. 

Att alla flyktingar och migranter som kommer till Europa integreras i vårt samhälle? Enklaste lösningen är i sådana fall att inte ta emot några flyktingar eller migranter alls. Ju fler vi tar emot desto svårare blir det att uppnå målet. 

Att flyktingar inte längre drunknar på Medelhavet efter att ha låtit sig smugglas i eländiga skorvar till skepp? Genomförbart på flera olika sätt. Det enklaste är förstås att skicka ner några finlandsfärjor och skeppa folk fram och tillbaka över Medelhavet på ett säkert sätt. Men vänta, det var ju inte det som var problemet. Problemet är förstås att folk vill ha uppehållstillstånd i Europa, och om de inte får det så försöker de smita in. Så om säkra transporter skall lösa problemet måste alla som vill få uppehållstillstånd (och arbetstillstånd) i Europa. Det kommer inte att hända. Då återstår en stor militär intervention i Libyen för att ta kontroll över situationen och skapa ordning och reda. Ser inte så lovande ut. 

Att vi inte får en ny, eventuellt ännu större flyktingkatastrof på halsen? Kräver minst två saker: att fronten mot Ryssland i Ukraina håller och att vi i EU lyckas med en afrikapolitik värd namnet. Afrika är liksom större än Syrien, och har en mångdubbelt större befolkning. I Afrika pågår också globaliseringen, och människorna har mobiltelefon och bor en del av världen. Om det kommer en afrikansk vår efter den arabiska våren, och Afrikas alla diktaturer och låtsasdemokratier slår tillbaka på samma sätt som i Syrien, Egypten, Libyen, Saudiarabien och de flesta andra arabstater så kommer vi få se en än större och skenande ström av flyktingar i ännu eländigare skorvar välla in i Europa över Medelhavet. 

Att bara "riktiga" flyktingar kommer till Europa, och att vi inte får massa "lycksökare och opportunister" bland strömmarna av flyktingarna? Tjena. Tänk en gång till och hoppas på bättre tur nästa gång. Det går inte att göra någon sådan uppdelning. 

Det finns fler möjliga scenarion och utfall att spekulera kring, men enda rimliga och acceptabla nivån är att försöka frysa läget och se till att skapa drägliga förhållanden i flyktingläger runt Europa. Detta måste backas upp med en ganska restriktiv och strikt migrationspolitik från Europas länder. Kan tyckas hårt, men alternativen är sämre. Vårt mål måste vara att rädda liv och hindra misär. Drömmar om rosa moln, fred på jorden och glass till alla barn får inte stå i vägen och hindra oss att försöka göra det minst dåliga. 

Det funkar inte

Det funkar inte att skylla på att systemet inte fungerar och att andra inte tar ansvar. Lika lite som att inte säga till när man är försenad med sin uppgift i ett projekt på jobbet "för det är säkert nån annan som är mer försenad så ingen kommer märka nåt", lika lite kan vi som nation se mellan fingrarna när papperslösa flyktingar rinner genom systemen och ingen tar ansvar för dem.

Beskrivningen i DN av vad som händer på centralen i Stockholm är talande. Någon gruppering sprider desinformation riktat till flyktingar på ett organiserat sätt. "Talar ni med polisen får ni stryk" sägs innebörden vara. Det framgår inte av artikeln om det är polisen eller "någon gruppering" som kommer stå för stryket, även om undertonen i vanlig svensk journalistisk tradition riktas mot polisen. Det är alltså så att det finns grupperingar, gissningsvis bland personer med samma etnicitet som flyktingarna, som inte vill att nya flyktingar skall ingå i vårt officiella samhälle. Vilka och varför kan jag bara spekulera i, men maffia, klanhövdingar och religiösa extremister är några tänkbara grupperingar. 

SJ kollar inte biljetter kan man också läsa om i DN, och en målande beskrivningarna av hur samhällsmoralen påverkas av detta kan man läsa hos den sjätte mannen (och bland bloggkommentarerna). Behövs det extra transportkapacitet för flyktingtransporter får Migrationsverket ordna särskilda bussar eller extra tåg, alternativt administrera biljettfördelning till sina klienter.

Biljetter måste kontrolleras, annars faller transportsystemet samman. Resehandlingar och identiteter måste kontrolleras, annars faller rättssäkerheten ihop. Den som saknar giltiga resehandlingar har rätt att söka asyl, det är det som är poängen med systemet. Bara för att vi upplever att systemen runt omkring oss knakar kan vi inte kasta vettet i sjön och sluta försöka upprätthålla ett fungerande, rättssäkert samhälle. Det är då, när vi slutar försöka, som systemen knakar ihop helt. Och det tror jag inte vi vill.

Vi är moraliskt skyldiga att först och främst rädda liv, och att hjälpa medmänniskor undan förföljelse och misär. Men vi är inte skyldiga att tillgodose allas drömmar och förhoppningar, eller att deras flykt undan förföljelse slutar precis på den plats de först kanske tänkt sig. Vi måste utnyttja hela vårt väl fungerande samhälles styrka till att säkerställa detta. Polisen måste ta sig an  den otacksamma uppgiften att valla och fösa  grupper av människor till kontroll av resepapper och identiteter, även fastän alla inte vill. Och den som springer från polisen skall tas fast, och de grupper som sprider egen agenda bland desperata flyktingar måste stoppas. 

Försvar mot hybridkrigföring och gröna män

Hur kan man organisera ett försvar mot hybridkrigföring och gröna män som tar för sig av installationer och infrastruktur? Ukraina lärde sig nog på Krim att ickevåld inte fungerar, och vi borde ta lärdom därav. 

Armén  har just genomfört en storövning, och det är rätt skoj att frossa i cornucopias rapporter och analyser. Det verkar faktiskt som att man till slut har åstadkommit en del av vad försvarsreformivrarna ville se, ett spjutspetsförsvar. Jag tänker nog fortsätta tycka att det är för lite, och för sent, även om det som sagt ser lite lovande ut.

Hybridkrigföring är ju inget nytt, och det är temat i första halvan av den gamla klassikern Operation Garbo och i nyare Midvintermörker. Problemet med hybridkrigföring är väl, förutom att pansartrupper inte självklart är rätt motåtgärd, lite som med den berömda kokande grodan; det är svårt att fatta när det faktiskt har blivit krig. Jag tror att det är en bärande idé i en hybridattack att motståndaren skall fastna i fel timing och inte förstå i när det är dax att trycka på den stora A-mob-knappen. Jag tror dessutom att de flesta svenska politiker och regeringar har ett ganska stort instinktivt motstånd mot att sätta in militära resurser. Vi har en tradition av fred och neutralitet, och hybridattacker kommer säkerligen innehålla massor av påverkansoperationer riktade mot regeringen, dels att försvaga och förvirra den, dels att få den att inte vilja trappa upp konfliktnivån utan istället försöka de-eskalera situationen i linje med svensk nationalideologi.

Nyckeln till försvar mot hybridattacker borde vara att dels skapa en trappa av motåtgärder för att göra det möjligt för pressade beslutsfattare att vidta proportionerliga motåtgärder, dels skapa robusthet genom en distribuerad beslutsordning. Därför tror jag att Sverige skulle ha mycket stor nytta av något slags para-militära resurser, med någon typ av polisliknande befogenheter. Guardia Civil, geandarmeriet, karabinjärerkåren eller gränsskyddsgrupperna i Spanien, Frankrike, Italien respektive Tyskland har delvis denna roll, och verkar fungera både som förstärkningsresurser till polisen och som en del av försvaret. 

När jag gjorde lumpen i början av nittiotalet fanns fortfarande Sovjetunionen och den utgjorde ett direkt hot mot Sverige. Jag tjänstgjorde som militärpolis och allt vi övade på (nåja, kanske inte riktigt allt, vi red högvakt och gick drabantvakt med höga knäuppdragningar också) var inriktat på antisabotage, dvs ett "hett" hybridkrig helt befriat från ickevåld. Lite förenklat jagade vi spetsnaz precis som man jagar älg med ställande hund; hundförarna spårar bytet och antingen ställer det (tvingar det att stanna och försvara sig tills det kan skjutas) eller driver bytet in i ett bakhåll av skyttar. Dock är älgjakten en betydligt mysigare och mer avspänd tillställning än en pluton 20-åriga militärpolisjägare höga på adrenalin, testosteron och fosterlandskärlek. 

Idén var också att vi som militärpolisen skulle ha polisiära befogenheter inom militärt område eller under en pågående militär operation. Jag tror den tänkta gången var att landshövdingen (i sin roll som civilbefälhavare) kunde proklamera hela eller delar av sitt län som skyddsområde. På så vis distribuerades beslutsvåndan bort från regeringen och ingen behövde ta ett aktivt centralt beslut om insats av militären. Dessutom kunde, om jag fattade rätt, försvaret kalla till "repövning" utan att blanda in politiken och civila beslutsfattare, dvs en distribuerad beslutsordning.

Idag verkar vi inte ha denna ordning och förmodligen kräver alla nödvändiga beredskapsåtgärder regeringsbeslut. Just eftersom det förmodligen är extra svårt att sätta in militären tror jag att vi skulle ha stor nytta av att skapa något slags "karabinjärkår", en förstärkningspolis med normalt blå uniform. Förstärkningspolisen borde bestå av några kompanier kontraktsanställda säkerhetssoldater, på militärspråk med lätt utrustning, men på polis- och journalistspråk mycket tungt beväpnade. Kanske skulle även Nationella Insatsstyrkan passa bra i samma organisation, återigen med inspiration från kontinenten.

Som kuriosa vill jag bara tillägga att alla våra övningar i lumpen avslutades med ett heroiskt motanfall mot en luftlandsättning. Vi brukade alltid lyckas komma en god bit ut på nåt fält innan övningen liksom tog slut...