Värnplikt även i ofred och krig

Värnplikt handlar ytterst om plikten att försvara landet i krig, och det perspektivet förtjänar att tas med i debatten. I söndags var det ett långt inslag om Sveriges försvarspolitik på P1 Godmorgon världen. I fokus var Annika Nordegren Christensens kommande utredningsförslag att aktivera värnplikten igen och åter börja kalla in värnpliktiga till någon form av grundläggande militär utbildning och krigsplacering.

Radion hade gjort ett ganska ambitiöst reportage där nuvarande och två tidigare försvarsministrar fick ge sin syn på hur vi hamnat med ett försvar utan hållbar personalförsörjning. Nån tycke det gått för fort, nån tyckte det var ogenomtänkt, men ingen skyllde ifrån sig mer än lovligt. Det är ju trots allt politik och allt måste ju antingen vara ens motståndare eller företrädares fel. Men nu är omvärldsläget sämre och Ryssland skramlar åter med vapnen. Läs t ex Cournucopia eller Jägarchefen.

Godmorgon världen lät Annika Nordegren Christensen ge sin syn på nuläget, historien och framtiden. Det är intressant att lyssna på en f.d. politikers beskrivning av historien.  Hennes beskrivning av hur vi hamnat där vi nu är kändes ärlig och given med viss självdistans. Och hon lyfter fram en central punkt med värnplikten, nämligen att det är en plikt. Det är bara en plikt om det är tvingande. Det innebär till exempel att vapenvägrare måste straffas för att systemet skall fungera. Annars är det inte en plikt utan något annat. Annika uttryckte även viss oro för att dagens makthavare inte skulle klara av att kasta folk i fängelse bara för att de inte har lust att lyda order. En farhåga som tyvärr känns lätt att dela.

Jag tycker det var bra att detta perspektiv fick komma fram, men jag tycker det är trist, typiskt och signifikant att radion helt hoppade över att diskutera det centrala i värnplikten, nämligen plikten att försvara landet i krig.

Sven Duva, Albert Edelfeldt (wikimedia)

Plikten tar sig särskilt i uttryck via ett antal särskilda lagar som regeringen kan aktivera genom att förklara att landet befinner sig i krig eller krigsfara, Brottsbalkens 21 kapitel, Om brott av krigsmän, (förenklat alla som är tjänstgöringsskyldiga i försvarsmakten):

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).

6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

Detta är vad värnplikt handlar om; skyldigheten att lyda order och göra sitt yttersta för stridens främjande. Till exempel storma ett motståndsnäste, inklusive att inte dra benen efter sig, inte ducka lite extra eller hoppas någon annan springer lite före. Gör man det skall man i fängelse, kanske på livstid. Dessa brott är alltså belagda med lagens strängaste straff.

Men värnplikten gäller fortfarande i krig kanske någon invänder. Sant, men brotten ovan kan bara begås av krigsmän, dvs krigsplacerade personer. Och idag krigsplacerar vi inte med tvång (även om försvaret fortfarande har kvar en hög andel gamla värnpliktiga i eller på väg mot medelåldern). Med en återaktiverad värnplikt kommer vi åter börja krigsplacera ungdomar med tvång.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om värnplikt även i ofred och krig när vi diskuterar att återaktivera värnplikten i fredstid för att säkerställa försvarets personalförsörjning. Jag fattar att många känner sig obekväma med att föreställa sig Sverige i krig, men om man inte kan göra det är det i någon mening meningslöst att diskutera olika modeller för försvaret.

Jag hoppas att public service kan ta sitt folkbildningsansvar och lyfta debatten någon nivå till och låta även ofredsperspektivet vara med. För min del är det enkelt. Ofredsperspektivet är det som övertygar mig att rätt modell för Sveriges försvarsmakt är en kombination av ett försvar baserat på värnplikt och frivillig tjänstgöring i vissa insatsförband.

FN är en genomkorrupt intresseorganisation för anti-demokratier!

Lyssnar lite förstrött på inledningen av Anders Kompass sommarprogram, och han berättar delar av sin historia om hur han misskrediterats och anklagats av FN-organisationen efter att han gjort det som är rätt i stället för att vara lojal med sin organisation.

Det han inte säger rakt ut, men som finns där mellan raderna är viktigt. Han nämner ett antal västliga demokratier i sin berättelse (Frankrike, Kanada, ...) och alla har agerat oklanderligt. Han nämner ett antal olika FN-tjänstemän vid namn. Dessa är inte från västliga demokratier, det framgår av deras namn och prinstitlar. Och det är där skon klämmer.

När vi låtit FN tas över av korrupta representanter från diktaturer och klientstater har vi fråntagit FN hela sin demokratiska legitimitet. Det är dags att vakna upp och inse att FN är en genomkorrupt intresseorganisation för anti-demokratier. Släpp hörnflaggan och sluta krama FN!

Eller uttryckt som en enkel fråga: varför ska diktaturer ha rösträtt?

Plikt och frivillighet - nästan rätt i personalförsörjningsutredningen?

Idag har det tydligen hållits ett seminarium i seminariernas huvudstad Almedalen där huvuddragen i Annika Nordegren Christensens utredning om hur försvaret skall få tillräckligt med soldater framöver presenterats. Jag har bara sett ett (kritiskt) blogginlägg cornucopia, men jag tycker förslaget verkar lovande. i sammanfattning verkar man föreslå en blandad plikt-frivillighetsmodell, där soldater kallas in med plikt till utbildning om inte tillräckligt många söker sig frivilligt. Jag tycker förslaget är i grunden bra eftersom :

1) det verkar genomförbart - det är en minimal förändring av nuvarande system
2) det verkar billigt - försvaret har inte råd med dyra lösningar
3) det är en i grunden sund blandning av plikt och frivillighet.

Det jag möjligen tycker skulle vara snäppet bättre (utifrån det lilla jag vet om förslaget) vore att sätta ett tak på antalet frivilliga som är något lägre än så många man tror sig kunna rekrytera, och på så sätt säkerställa ett visst söktryck på de frivilligplatser som finns, och därmed pliktinkalla något fler till utbildning.

Vad skall vi ha försvaret till?

Idag var det tydligen dags igen för lite debatt om försvarets stöd till samhället i radion. Försvarsmakten har idag inget formellt beredskapsuppdrag för att släcka skogsbränder heter det från officiellt håll, och försvaret verkar ha fått direktiv att inte låta stöd till samhället dimensionera verksamheten. Försvaret har följaktligen inte sett till att ha bemanning för brandbekämpning över semestern. Det är en politisk fråga svarar helikopterpiloten journalisten. 

Ett år efter den stora skogsbranden i Västmanland

Detta tål att tänkas på. Stöd till samhället borde vara alla myndigheters främsta uppgift och det borde vara den dimensionerande faktorn, i vidaste mening.

Naturligtvis skall inte försvaret vara en allmän logistisk serviceinstans för övriga myndigheter, lika lite som polisen skall vara taxitjänst åt psykvården. Men försvarets syfte är just att stötta samhället med unika förmågor och kompetenser i krissituationer och under hot, och ytterst att kunna möta väpnat angrepp.

Försvaret har bandvagnar, helikoptrar och transportflygplan. Försvaret har även möjligheter att skapa samband och förmåga att skapa uthållighet i andra verksamheter genom att till exempel kunna laga mat och distribuera drivmedel. Det nuvarande insatsförsvarets uthållighet har kritiserats en hel del ("enveckasförsvaret"), men försvaret är ändå den myndighetsorganisation med i särklass bäst förmåga att ta hand om sig själv och stötta andra, vare sig det är fred eller krig.

I flera andra länder finns det olika uniformerade stödorganisationer som sköter om olika viktiga samhällsfunktioner, t ex riksledningens kommunikationer, jordbävningsberedskap, bevakning av riksdagen eller ambulansflyget. Dessa kan ses som civila, militära eller paramilitära organisationer. I Sverige hade vi värnpliktiga i räddningsverkets organisation och vi har Hemvärnet som en paramilitär med stöd till samhället som en viktig bisyssla.

Jag tycker försvaret skall få betydligt större budget än idag och jag tycker att centrala samhällsfunktioner skall skötas av uniformerad myndighetspersonal. Det skall vara samhället som svarar när man ringer 112, och inget investmentbolag skall kunna köpa upp väktarna i riksdagshuset.

Och det är naturligtvis en politisk fråga, det är upp till politiken att ta ansvar för samhället.

Några hundra miljarder till

Så har riksrevisionen granskat regeringen och statsbudgeten för 2015 och 2016 (debattartikel Di). Regeringen skarvar med siffrorna och smyger in en höjning av utgiftstaket på 33 miljarder utan att ta upp det i budgeten och i riksdagen. Cornucopia tar upp ämnet här, men lyckas inte illustrera varken hur mycket pengar det handlar om eller hur svårt det är att spara ihop dessa summor.

Jag har försökt att beskriva vilka besparingar vi pratar om för att spara etthundra miljarder kronor om året i länkat blogginlägg. Jag kom visserligen bara till sjuttiofem miljarder innan det började kännas som att nästa förslag var att ta fram osthyveln, dra åt den allmänna svångremmen lite hårdare, höja rösten och säga åt alla myndigheter att spara några procent. Resterande tjugofem miljarder lämnades som övning åt andra. 

På jakt efter statens pengar

Med ytterligare 192 miljarder fram till 2019 blir uppgiften ännu svårare. Det betyder att mitt exempel bara kommit halvvägs i besparingsjakten, och drakoniska besparingar börjar behövas.

Nolltolerans mot olagliga bosättningar

I Knivsta finns det sedan en tid ett antal mer eller mindre permanenta husvagnsläger på olika platser i Kommunen. Några av dem har tillstånd, andra inte, och nu har det återigen uppstått ett olagligt asfaltsläggarläger på Brunnbybadet.

Olagligt husvagnsläger på Brunnbybadet idag. 

Under våren har det varit ett par brandincidenter i husvagnsläger och minst ett försök till mordbrand har uppmärksammats. Förra sommaren brann en grupp gästarbetare inne i en husvagn utanför Uppsala och fyra personer dog. Skräp och snusk sprids i lägren, och de som bebor dem ägnar sig åt asocialt beteende och visar ofta upp ett suveränt trots för samhällets lagar och normer. Det är heller ingen hemlighet att lägren ofta är bas för olika former av organiserad kriminell verksamhet.

Det är för mig obegripligt att vi inte har nolltolerans mot olagliga bosättningar. Socialtjänstlagen gäller för alla som vistas i kommunen, och det bor barn i lägren (LVU). Skolplikt föreligger. Brandskyddsregler är till för allas säkerhet och skall tillämpas. Detta är exempel på olika skyddslagar, utöver äganderätt och kommunala ordningsföreskrifter om förbjuden camping.

Använd hela batteriet av möjliga lagar och avhys de boende, beslagta brottsverktygen (husvagnarna och i förekommande fall anläggningsmaskinerna), tvångsomhänderta barnen, placera dem i fosterhem och ge dem skolgång. Detta handlar om handfast integrationspolitik. Nästa generations resande skall inte behöva växa upp i husvagnsläger. Jag trodde vi hade lämnat detta bakom oss, men tyvärr är det tillbaka.

Vi måste ta ansvar för de mest utsatta i samhället inte far illa, för att upprätthålla lag och moral i samhället och för att säkerställa att vi alla får fri tillgång till våra gemensamma samhällsinstitutioner, som till exempel badplatser, rastplatser och parkeringar. Det har varit ett uppmärksammat försök till avhysning av en husvagn under våren, när kommunen med hjälp av polis ville avhysa den husvagn som är bebodd på tomten mitt emot kommunhuset.

Jag önskar att kommunen med hjälp av polis och andra myndigheter med flit och nit tar sig an de olagliga husvagnslägren som finns runt om i Knivsta Kommun.

Etthundra miljarder kronor

Hur skall vi kunna spara etthundra miljarder kronor om året? Föregående inlägg på bloggen handlade om storleksordningen på de besparingar som krävs, och ställde frågan om vi ens klarar av att diskutera frågan. Här skall jag försöka ge några förslag. Först några kriterier och prioriteringar:
Vi pratar om besparingar, inte finansieringslösningar i allmänhet, som t ex avskrivningar, lån eller skattehöjningar eftersom det handlar om att anpassa statens utgifter till ett nytt omvärldsläge, inte i första hand en omläggning av politikens inriktning. Besparingar skall därför även vara någorlunda fördelningspolitiskt neutrala, och inte i första hand vara till för att driva samhällsutvecklingen i någon specifik riktning, t ex bort från massbilism eller mot en mer jämlik fördelning av någon resurs i någon specifik dimension. Omfördelningar och sammhällsförskjutningar kan vara angelägna, men får tas i en annan kontext; här gäller det hundramiljardersbesparingsutmaningen.
Besparingarna måste även vara direkta och hyfsat omedelbara. Vi behöver pengarna nu, och besparingarna måste frigöra pengar, inte bara något slags immateriellt samhällsekonomiskt värde. Vi kommer liksom inte undan med att skriva upp varumärkesvärdet på det svenska kungahuset.
Jag tar mig friheten att se hela det offentliga Sverige som en koncern, dvs jag lägger ihop kommun, landsting och stat. Vi får inte göra det så enkelt för oss att vi tror en utgift försvinner bara för att vi skickat över den på någon annan.

Nu några besparingsförslag.
* Höjd pensionsålder. Pensionerna är det offentligas största utgift (363 miljarder via Pensionssystemet plus 38 miljarder ur statsbudgeten), och höjd pensionsålder ger en direkt årlig besparing på ca 15 miljarder per år höjd pensionsålder, eftersom pensionen betalas ut färre år. Dessutom kommer mer arbete utföras och mer skatt betalas in, men eventuellt blir någon annan arbetslös istället. Höjd pensionsålder med två år ger 30 miljarder.
* Sänkta pensioner. Sänkta pensioner med i snitt 5% ger en besparing på 18 miljarder.
* Använd regionreformen till att rationalisera och effektivisera sjukvården. Nationell koordinering och resursoptimering, samt sedvanlig strukturrationalisering via konsolidering torde kunna friställa tio tusen tjänster, och motsvarar en besparingspotential på ca 10 miljarder.
* Skippa nuvarande förbifart Stockholm. Välj en billigare lösning med bro och vägar i ytläge, med en närmare sträckning. Besparing ca 5 miljarder per år i tio år.
* Lägg ner en till två mindre högskolor. Besparing 1 - 2 miljarder
* Sänk satsningen på kultur från 12 till 10 miljarder och friställ 2000 kulturarbetare. Besparing 2 miljarder

Nu har vi kommit till två tredjedelar av målet 100 miljarder...

* Sänkt arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd med 10%. Besparing 4 miljarder
* Minskat byggande av kommunala arenor och evenemangslokaler. Besparing 2 miljarder
* Lägg ner Vinnova, tillväxtverket och näringslivsutveckling, inklusive forskningsverksamheten. Besparing 3 miljarder

Jag stannar här, efter 75 miljarder. Jag tror ni fattar principen.