Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

En av de saker som tidvis fungerar ganska bra i Knivsta är den politiska debatten i de lokala Facebook-grupperna. Liksom i hela landet har brottslighet och trygghetsfrågor vuxit upp som en av de viktigaste politiska frågorna, och olika partiföreträdare har startat diskussioner och omröstningar om Knivstaborna upplever Knivsta som tryggt, och diskussionerna har dragit iväg åt olika håll. Ett diskussionsspår har handlat om hur den offentliga miljön påverkar trygghetsupplevelsen och naturluigtvis har det blivit en ordrik diskussion om huruvida brottsligheten ökar och vad som i sådana fall ligger bakom ökningen.

Trygghet, oro och rädsla är känslor, högst individuella upplevelser. Känslor är till sin natur irrationella och har inte bara med den direkta omgivningen man befinner sig i just nu att göra. Kommunen kan göra så att miljön blir trevligare att vistas i, men kommunen har ett större ansvar och fler möjligheter än så.

Enligt en undersökning av SKL, Sverige Kommuner och Landsting, var Knivsta Sveriges näst tryggaste kommun 2014. Inte jättekonstigt med tanke på att Knivsta länge har varit en lite sömnig landsortskommun med en växande pendlingsbefolkning, huvudsakligen bestående av akademiker i villa. Det är alltså en befolkning med god socioekonomisk ställning och mycket låg förväntad brottslighet. Kommunen länkar fortfarande till undersökningen från sin hemsida, och naturligtvis kan man bestämma sig för att det mesta nog egentligen är ganska bra i Knivsta.

Knivsta, före 2010

Dock har brottsligheten i Knivsta ökat kraftigt de senaste åren, bland annat uppmärksammat av UNT. Med hjälp av BRÅs statistikdatabas för anmälda brott kan man enkelt själv kontrollera utvecklingen, och längst ner i denna bloggpost finns en tabell. Statistiken är tydlig och antalet anmälda brott har ökat kraftigt. Stölder, rån, narkotikabrott, bilbrott och sexualbrott har ökat, och självklart leder detta till oro, till en ökad upplevd otrygghet. Tydligen är det svårt för många att ta till sig det faktum att brottsligheten har ökat. Eftersom man så gärna vill att det skall fortsätta vara bra vill man inte se att verkligheten i Knivsta har förändrats. Dessutom ligger rädslan för främlingsfientlighet som en våt filt över debatten, och för många är det enklast att diskutera något annat istället.

Ångest, inte i Knivsta.

Vad kan vi då göra åt brottsligheten? Brott i Knivsta begås antingen av folk som bor i Knivsta eller av folk som inte bor i Knivsta. Så enkelt är det. Det finns inget tredje alternativ däremellan.


En stor andel av alla brott begås av en liten grupp människor med missbruksproblem, psykiska sjukdomar eller andra sociala problem. Kommunen har ansvar för att hantera dessa utsatta människor och kan därmed inte ducka för ansvar för de brott som begås av sådana Knivstabor. Kommunen är dock ganska bakbunden av hur lagstiftningen för social verksamhet ser ut och hanteringen av missbrukare och psykiskt sjuka de senaste tio-tjugo åren har inte imponerat. Förhoppningsvis växer fram nya lagar och riktlinjer nu när de flesta partier skärper sin rättspolitik på riksplanet. Att åter skärpa narkotikalagstiftningen och rättstillämpningen borde vara lämpligt.

Vi har fått en ny polis (eller snarare, vi har fått tillbaka vår gamla ), och det har blivit en klart förbättrad kommunikation till oss medborgare. Grannsamverkan och andra samarbeten verkar öka, och det verkar beslagtas en del knark. Tack för det, polisen! Tack också för att ni syns i Knivsta och för de tjuvar ni tar fast. Det är svårt att argumentera för att polisen nationellt skall prioritera Knivsta före Gottsunda och Rinkeby. Men även i Knivsta borde lokal förankring vara nyckeln för framgångsrikt polisarbete, och kommunen har en möjlighet att förenkla för polisen och bjuda in till samarbete, samt även möjlighet att anställa väktare för att komplettera polisen, vid behov.


Sedan några år tillbaka stannar SL-pendeln i Knivsta. Knivsta är bara tio minuter från Uppsala, och det är säkert ganska lockande för Uppsalas kriminella ungdomsgäng att värma sig tio minuter på pendeln och sedan
slå en lov runt Knivsta. Från Stockholmshållet är det lite längre, men likafullt väldigt enkelt att ta sig till Knivsta, med den skillnaden att det finns spärrar. Du behöver ha ett SL-kort för att ta dig ombord på tåget eller så syns det väldigt tydligt att du plankar. En bemannad spärrvakt vid pendeltåget är en åtgärd som skulle öka tryggheten i hela centrala Knivsta. Naturligtvis skall spärrvakten ha kontakt med både väktare och polisen. Spärrvakten blir en dels tydlig markering att det finns någon och att samhället bryr sig. Det blir också betydligt svårare att tjyv-åka utan biljett mellan Uppsala och Knivsta, och det finns någon som kan se vad som sker.

Knivsta ligger där det ligger, med E4an rakt genom kommunen. Tyvärr har även kriminella bilar och  då och då kan man läsa om kringresande inbrottsligor.  Vi drabbas även återkommande av asfaltsläggare. Det är trist, men jag tror inte det är det som ligger bakom otrygghetskänslan. Rå betong, tunnlar, dålig belysning och total frånvaro av offentlig personal samtidigt som man läser om rån och överfall i tidningen leder till otrygghet. Närvaro av offentlig personal motverkar brottsligheten och sprider trygghet.

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

	Brottsutveckling i Knivsta, data från BRÅ:

	2011	2012	2013	2014	2015	2016*
	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
Knivsta kommun
Våldsbrott	79	67	58	86	84	95
Sexualbrott	11	6	17	21	8	52
Hot-, kränknings- och frihetsbrott	107	94	139	117	169	169
Vårdslöshets- och vållandebrott	3	3	10	4	9	6
Stöld-, rån- och häleribrott	292	312	307	315	391	532
Bilbrott	117	80	50	67	74	105
Skadegörelse (inkl. mordbrand)	125	103	88	96	94	138
Alkohol- och narkotikabrott	99	190	113	145	119	170
Smugglings- och tullbrott	0	5	4	4	3	1
Vapenbrott	9	18	7	17	10	11

 * data för 2016 är preliminära, vad det nu betyder.

Gör Knivsta stationsområde bättre!

Varje dag pendlar mer än 4000 personer från Knivsta station.  Det borde med råge göra stationsområdet, särskilt perrongen, till Knivstas i särklass mest besökta offentliga plats och centralpunkt. Möjligen har Ica fler kunder per dag, men Ica är inte en offentlig plats, det är en privatägd butik.

Debatten om hur husen i centrala Knivsta skall utformas har rasat upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit och varit både hög och låg. Men jag har inte sett någon egentlig diskussion om stationsområdet, dvs stationen och perrongen, Knivstas viktigaste offentliga plats. Och då menar jag inte gamla stationshuset som sedan länge tjänat ut som del av pendlingsinfrastrukturen och idag fungerar dels som kuliss och dels som klubbhus för öldrickare, utan den infrastruktur och service som finns tillgänglig för oss tågpendlare och övriga resenärer. Hur kan vi göra livet bättre för Knivstas alla tågpendlare?

 

Knivsta station en dag i januari.  

Knivsta station erbjuder idag usel service och komfort och stationens utformning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det är kallt, det regnar och det blåser. Information om tågtider och förseningar ges på alldeles för små skyltar och det finns ingenstans att ta vägen när tågen är försenade.

Så vad skulle göra stationsområdet bättre? Människors behov brukar vi beskriva enligt Maslows behovstrappa. 

De fem behoven är enligt Maslow:

1. Fysiologiska behov
2. Trygghetsbehov
3. Behov av kärlek
4. Självhävdelsebehov
5. Självförverkligande behov

Kärlek och självhävdande kanske vi skall leta efter någon annanstans, men stationsområdet lämnar en hel del övrigt att önska med avseende på fysiologiska behov, i botten av behovstrappan.

Inte väderskyddade sittplatser intill stationen

Jag tycker det är självklart att perrongen skall vara försedd med tak hela vägen, och att det ska finnas en uppvärmd vänthall med kiosk, varmkorv och kaffeservering samt toaletter att tillgå, dvs att grundläggande fysiologiska behov tillgodoses. Lämpligen skulle Direkten-kiosken erbjudas att flytta ut på perrongen, och därmed kunna tiodubbla sin omsättning, eller mer. Ett välbyggt stationsområde skulle även kunna erbjuda en hel del möjligheter för olika självförverkligande aktiviteter genom att tillhandahålla möjligheter för ombyte för cyklister eller för de som tycker om att springa efter jobbet, eller bara för att förvara annan eventuellt skrymmande sportutrustning som golfklubbor, stallkläder eller löparskidor. Det skulle dessutom vara smart om man kunde hämta ut paket direkt man kom av tåget.

Gångtunnel upp till perrongen

Steg två i behovstrappan är trygghetsbehov, och jag tror att det är här skon klämmer. För att kunna hålla en uppvärmd vänthall tillgänglig och trivsam för oss resenärer, och för att man skall vilja nyttja toaletter och omklädningsrum samt våga låsa in sin dyra fritidsutrustning krävs det ett aktivt säkerhetsarbete. "Trygghetsvärdar", eller vad vi vill kalla väktarna för, måste hålla uteliggare, tiggare, ungdomsgäng och annat bus borta. Jag reser en del i jobbet, och brukar roa mig med att jämföra hur självklart genomtänkta och välordnade flygplatser är jämfört med tågstationer och busshållplatser. Flygplatser fungerar just eftersom det bara är resenärer som rör sig på flygplatsen. Ganska omfattande resurser läggs på att hålla icke önskade borta från flygplatsen, både utanför och innanför säkerhetskontrollen. Ett stationsområde kanske inte behöver utformas precis som en flygplats, men det finns en hel del att lära om hur man gör det bekvämt, tryggt och tillgängligt för resenärer.

Ett trevligare och mer tillgängligt stationsområde tror jag är den viktigaste klimatåtgärden Knivsta kommun kan göra. Det är vad som krävs för att få fler att välja tåget framför bilen.

Knivsta kommunhus. Trappan är en del av Knivstas viktigaste offentliga plats, men inte kommunhuset.

Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.

Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.

Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.

Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.

Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 

*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"

Samhällsutmaningar och politik inför valet 2018

Lite mer än halvvägs genom nuvarande mandatperiod drar det alltså ihop sig att inleda förberedelserna inför nästa val, både lokalt och på riksnivån. Globala skeenden kastar en skugga över rikspolitiken och rikspolitiska utmaningar sätter ramarna för den lokala politiken för de kommande åren.

En snabb titt på vad som hänt i Europa och världen de senaste åren är inte särskilt upplyftande, med Brexit, Erdogans vridning av Turkiet bort från Europa och framtiden, högerpopulismens fortsatta framgångar i EU, Amerikas nya våg av isolationism och val av Trump och inte minst Putins fortsatta fascistiska aggression och hänsynslösa krigande i Syrien.

Över hela västvärlden är de grundläggande värden som bygger upp den liberala demokratin under press. 

Vintersolen går ner över Brunnbyviken

I Sverige har vi under de senaste åren egentligen haft högkonjunktur och mycket låga räntor har inneburit goda tider för de flesta hushåll. Men den politiska debatten har helt dominerats av efterverkningarna av den pågående migrationskrisen. Dessutom har vi sett en yrvaken försvarsdebatt växa fram.


Riksrevisionen och samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) har båda var för sig kommit fram till att det på grund av flyktinginvandringens kostnader och en åldrande befolkning saknas ungefär 50 miljarder per år i det offentliga Sveriges årliga budget, översättbart till ungefär tre kronor i genomsnittlig kommunalskattehöjning år 2020.

Sverige behöver snarast dubbla försvarsanslaget till minst 2% av BNP. Det kostar också 50 miljarder per år, och det krävs naturligtvis finansiering för att detta skall kunna bli verklighet. Ett sätt att frigöra statliga medel är att vältra över kostnader på kommunerna, och motsvarar då återigen en genomsnittlig kommunalskattehöjning på ungefär tre kronor.

Det finns ett enkelt ekonomiskt samband mellan skattesatsen och hur mycket skatteintäkter en stat får, Lafferkurvan. Eftersom Sverige redan ligger på fel sida toppen kan vi inte få in mer pengar genom skattehöjningar. I klartext är situationen sådan att i Sverige sjunker BNP per capita numer varje år. Eller enklare, det finns alltså mindre och mindre pengar per person i Sverige för varje år som går.

Skymningsljus i Knivsta

I Knivsta har det inletts en generationsväxling bland de styrande politikerna. Den generation politiker som skapade Knivsta kommun 2003 går nu en efter en i pension, och nya individer tar över. Detta möblerar om en del i de politiska partierna, och det skall bli mycket spännande att se hur det lokal missnöjespartiet Knivsta.nu klarar av detta eller om de likt de flesta andra lokala missnöjespartier tynar bort och deras plats i opinionen tas över av SD.

Två frågor dominerar den politiska diskussionen i Knivsta: Turerna kring Mojjen och hanteringen av exploatering och bebyggelse i centrala Knivsta. Båda frågorna har det gemensamt att de passar perfekt in den anti-etablissemangsdiskurs vi nu känner igen från hela västvärlden. Enklare uttryckt: relationen mellan makten och medborgarna.

För att bryta trenden med växande inflytande för Sverigedemokraterna på riksnivå och här i Knivsta behövs det en modig liberal politik som inte väjer för obekväma fakta utan törs tala klarspråk om utmaningar, kostnader, hot och risker. Jämför gärna med hur Miljöpartiet använder framgångsrikt klimathot och miljöförstöring i sin politiska retorik för att få stöd för annars impopulära förslag som till exempel höjd bensinskatt. Jams, flams, snällism och allmän tycka-synd-om-ism duger inte.

Några konkreta lokalpolitiska frågor inför valet 2018 i Knivsta:

• Kommunens personalpolitik. Se till att chefer som inte presterar eller som driver egen en agenda byts ut. 
• Politiken är högsta styrande organ och tjänstemännen är underställde. 
• Tjänstemännen jobbar för medborgarna och skall ge bästa möjliga service
• Sätt lokala migrationspolitiska mål:
• Hur många migranter/tiggare/asfaltsläggare skall få bo illegalt i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Vilken mängd invandringskopplad brottslighet vill vi acceptera i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Hur många flyktingar med asylskäl skall få bo i Knivsta? 
• Hur många flyktingar utan asylskäl skall få bo i Knivsta?
• Hur bra skall Knivsta vara på integration av nyanlända?
• Vilka åtgärder vidtar vi?
• Frigör medel i budgeten motsvarande minst 2 kronors skattesänkning för att hantera kommande kostnader. 
• Klargör inom vilka områden kommunen förbereder sig att klara sina lagliga åtaganden med lägre ambitionsnivå eller enklare lösningar
• Klargör vilka åtaganden kommunen tänker prioritera bort först
• Sänk skatten om inte annat behövs, som en möjlig buffert inför kommande skattehöjningar.
• Knivsta växer. Stärk kommunens krisberedskap och förmåga att hantera påfrestningar. Bygg ut civilförsvaret. 
• Bygg ut brandstationen och se till att det alltid finns ambulans på plats
• Se till att det finns reservelgeneratorer
• Se till att kommunen har ett reservlager av bränsle och utrustning att distribuera vid behov
• Säkerställ reservvattentäkt (och reservavloppslösning om vi väljer att koppla oss till Käppala)
• Bränslelager till fjärrvärmeverket
• Bygg en reserv-på/avfart till motorvägen ( t ex vid Mora Stenar eller Ledingevägen)
• Se till att det finns flera vägar över järnvägen kvar även efter utbyggnaden av centrum

Polisproblematik

Jag vet att man inte skall tjuvlyssna  på andras lunchdiskussioner, men ibland går det inte att undvika. I veckan när jag som så ofta annars lunchade i Kista centrum satt fyra afrikaner vid samma bord och dryftade polisfrågor. En dam från Kenya berättade för sitt lunchsällskap hur hennes annars alltid så timida väninna brukade göra när polisen ville se hennes körkort i en vägspärr. "Jag har inte körkortet med mig" skall man tydligen säga i Nairobi.

Helst högre och vresigare för varje gång polisen frågar efter körkortet. Ger du dem det får du tydligen inte tillbaka det utan att betala dem en muta. Likaså är det tydligen bäst att uppge "student" när du skall uppge ditt yrke i någon myndighetskontakt. Mutorna blir tydligen lägre då. Uppge inte "ingenjör" verkar vara ett tips. Den andra Kenyanen inflikade att hennes brors svar "Military Intelligence" brukade fungera ganska bra, särskilt eftersom det dessutom var sant.

En glad sjungande polis. Jag har absolut ingen aning om vad han håller på med. 

En av männen i sällskapet var från Nigeria. Hans sammanfattning av polisen var enkel. Det finns inget annat att göra än att betala. När de vill sätta dit en så kommer det att göra det, och om du inte betalar låser de in dig till dagen efter. Det är lika bra att betala direkt.

Lumpen på det tidiga nittiotalet är en annan bra källa för likartade berättelser. En av oss livdragoner hade hamnat i bråk på Gröna Lund och fått lite stryk sommaren innan inryck. Förövaren hade gripits och det blev dags för rättegång. Han blev kallad till tingsrätten för att vittna och inställer sig på någons inrådan iförd uniform. En bit in i förhöret frågar någon av nämndemännen vad han gör för militärtjänst, och han svarar helt enkelt "militärpolisen". När detta översätts till spanska bryter den misstänkte gärningsmannens chilenska mamma ihop fullständigt och måste föras ut ur rättegångssalen. Det ger en ganska tydlig bild av hennes syn på rättsväsendet.

Detta är ett par exempel på vad som ligger i vågskålarna när vi ser ett polisväsende i organisatorisk oreda, effektivitetsmässigt fritt fall och ett kollapsande förtroende från allmänheten. Jag är övertygad om att vi har en god bit kvar till Kenyansk, Nigeriansk eller Chilensk poliskultur. Samtidigt får vi inte inbilla oss att vi är immuna, särskilt som vi har fler och fler stadsdelar med uppgiven och desillusionerad polis och invånare från länder där man av tradition misstror och mutar polisen. 

Därför är det mycket illavarslande när inrikesministern inte avser göra något åt polisens fallande resultat.

Värnplikt även i ofred och krig

Värnplikt handlar ytterst om plikten att försvara landet i krig, och det perspektivet förtjänar att tas med i debatten. I söndags var det ett långt inslag om Sveriges försvarspolitik på P1 Godmorgon världen. I fokus var Annika Nordegren Christensens kommande utredningsförslag att aktivera värnplikten igen och åter börja kalla in värnpliktiga till någon form av grundläggande militär utbildning och krigsplacering.

Radion hade gjort ett ganska ambitiöst reportage där nuvarande och två tidigare försvarsministrar fick ge sin syn på hur vi hamnat med ett försvar utan hållbar personalförsörjning. Nån tycke det gått för fort, nån tyckte det var ogenomtänkt, men ingen skyllde ifrån sig mer än lovligt. Det är ju trots allt politik och allt måste ju antingen vara ens motståndare eller företrädares fel. Men nu är omvärldsläget sämre och Ryssland skramlar åter med vapnen. Läs t ex Cournucopia eller Jägarchefen.

Godmorgon världen lät Annika Nordegren Christensen ge sin syn på nuläget, historien och framtiden. Det är intressant att lyssna på en f.d. politikers beskrivning av historien.  Hennes beskrivning av hur vi hamnat där vi nu är kändes ärlig och given med viss självdistans. Och hon lyfter fram en central punkt med värnplikten, nämligen att det är en plikt. Det är bara en plikt om det är tvingande. Det innebär till exempel att vapenvägrare måste straffas för att systemet skall fungera. Annars är det inte en plikt utan något annat. Annika uttryckte även viss oro för att dagens makthavare inte skulle klara av att kasta folk i fängelse bara för att de inte har lust att lyda order. En farhåga som tyvärr känns lätt att dela.

Jag tycker det var bra att detta perspektiv fick komma fram, men jag tycker det är trist, typiskt och signifikant att radion helt hoppade över att diskutera det centrala i värnplikten, nämligen plikten att försvara landet i krig.

Sven Duva, Albert Edelfeldt (wikimedia)

Plikten tar sig särskilt i uttryck via ett antal särskilda lagar som regeringen kan aktivera genom att förklara att landet befinner sig i krig eller krigsfara, Brottsbalkens 21 kapitel, Om brott av krigsmän, (förenklat alla som är tjänstgöringsskyldiga i försvarsmakten):

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).

6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

Detta är vad värnplikt handlar om; skyldigheten att lyda order och göra sitt yttersta för stridens främjande. Till exempel storma ett motståndsnäste, inklusive att inte dra benen efter sig, inte ducka lite extra eller hoppas någon annan springer lite före. Gör man det skall man i fängelse, kanske på livstid. Dessa brott är alltså belagda med lagens strängaste straff.

Men värnplikten gäller fortfarande i krig kanske någon invänder. Sant, men brotten ovan kan bara begås av krigsmän, dvs krigsplacerade personer. Och idag krigsplacerar vi inte med tvång (även om försvaret fortfarande har kvar en hög andel gamla värnpliktiga i eller på väg mot medelåldern). Med en återaktiverad värnplikt kommer vi åter börja krigsplacera ungdomar med tvång.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om värnplikt även i ofred och krig när vi diskuterar att återaktivera värnplikten i fredstid för att säkerställa försvarets personalförsörjning. Jag fattar att många känner sig obekväma med att föreställa sig Sverige i krig, men om man inte kan göra det är det i någon mening meningslöst att diskutera olika modeller för försvaret.

Jag hoppas att public service kan ta sitt folkbildningsansvar och lyfta debatten någon nivå till och låta även ofredsperspektivet vara med. För min del är det enkelt. Ofredsperspektivet är det som övertygar mig att rätt modell för Sveriges försvarsmakt är en kombination av ett försvar baserat på värnplikt och frivillig tjänstgöring i vissa insatsförband.