En vecka kvar till valet

En vecka kvar till valet. Opinionsläget är följande: 

Den djupt oeniga tvåpartiregeringen har stöd av cirka 30% av väljarkåren. Tack vare sitt ohederliga budgetsamarbete med det demokratiskt tvivelaktiga Vänsterpartiet kan regeringen Löfven räkna med att få stöd av cirka 40% av riksdagen efter valet. 

Den samordnade oppositionen i den borgerliga alliansen har stöd av cirka 40% väljarna. De kan självklart räkna med stöd av det högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna (med 20% väljarstöd). Därmed vinner Alliansen både statsminister-omröstningen och den första budgetomröstningen med 60% av riksdagen bakom sig. 

Rött eller blått? Så enkelt blir det när Löfven stängt dörren för alla konstruktiva blocköverskridande samarbeten. 

Hur kan vi över huvud taget inbilla oss att valutgången är oviss och att det är spännande? Självklart kommer regeringen Löfven falla på valnatten, och lika självklart blir Kristersson näste statsminister. 

Att vi däremot har att se fram emot en stökig mandatperiod och en del ovissa budgetförhandlingar om ett par år, säkert med inslag av regeringskriser, misstroendevotum och kanske till och med extraval ändrar inte på det. 

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:

1. Det skjuts för lite. 

Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 

2. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 

Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

3. Det är för mycket jams och storstadstrams

Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 

Försvarsviljan

Idag presenterade Alliansen ett program med tio punkter för att stärka Sveriges krisberedskap. 

Stärkt nationell krisledningen och en statlig krisfond är nog att slå in öppna dörrar, likaså  mer resurser till kommunala räddningstjänster och stärkt skogsbrandbekämpningsförmåga, inklusive från luften. 

Det som förvånar mig är den debatt som förslagen om förstärkt hemvärn och utökat uppdrag till försvarsmakten att stötta samhället i kris väckt bland försvarspositiva twittrare och bloggare. Många tycks tycka att det är vanskligt om försvarets begränsade resurser används till annat än att öva för krig. 

Mönstrat tyg

Här någonstans tror jag många har gått bort sig. Självklart blir ett försvar som hjälper till mer uppskattat och den allmänna försvarsviljan stärks naturligtvis när allmänheten ser försvarsmakten dyka upp som räddaren i nöden. Och höjd försvarsvilja är nyckeln till både höjda anslag och förbättrade rekryteringsförutsättningar för försvarsmakten. Självklart skall det vara en kärnuppgifter för försvaret att kunna stötta samhället i kris. 

Dessutom tycker jag det är korkat att kritisera de partier som faktiskt går till val på att fördubbla försvarsanslaget för att inte vilja satsa på försvaret. 

Ett hopp om ett bättre samhälle?

Det drar ihop sig till valår och partierna försöker positionera sig. Jag har svårt att känna ett hopp om ett bättre samhälle och politikerföraktet ligger nära till hands när politiken bara handlar om vem som skall få administrera makten.

Politikens kärna: Vem blir herren på täppan?

Hur skulle man kunna vända den utvecklingen? Några förslag som skulle kunna väcka hopp, motverka politikerföraktet och kanske vinna väljare från SD.

Vi har i Sverige bland världens högsta skattetryck (plats sex år 2015, med 43,3% av BNP). Vi betalar fantastiskt mycket i skatt. Det är lätt att dras med av frågan #vadfanfårjag och undra vart pengarna tar vägen. Ett bra politiskt mål skulle vara att sänka skattetrycket till 33%, strax under OECD´s genomsnitt till år 2033. Omsatt till lokalpolitik betyder det att sänka kommunalskatten med några kronor, förslagsvis 33 öre om året (eller i alla fall en krona per mandatperiod). Det vore ett löfte om ett nytt samhälle som skulle kunna inspirera till en ideologisk debatt om politikens kärnområde och det gemensamma ansvaret.

Kommunaliseringen av gymnasieskolan är en känd katastrof och att driva ett förstatligande av gymnasieskolan borde inte vara kontroversiellt för en lokalpolitiker. Det skulle snarare framstå som storsint att erkänna att allt inte blir bäst styrt av lokala pampar. Detsamma gäller för den kvalificerade sjukvården. Naturligtvis skall Akademiska sjukhusets verksamhet samordnas med Karolinska, och de skall självklart vara nationellt styrda (på samma sätt som universiteten). Så länge som den enskilda önskan till makt och kontroll över budget tillåts styra över förnuftig samhällsplanering ligger politikerföraktet nära.

Sverige har vuxit väldigt snabbt de senaste åren och det knakar i fogarna. Uppsala har fått sin beskärda del av kriminalitet och social oro, särskilt i Gottsunda. Den framgångsrika insatsen med kommunala väktare runt stationen kan tjäna som modell för ett nytt kommunalt polisansvar. Självklart skulle modellen kunna tillämpas även i Gottsunda, men när lokalpolitikerna inte vill ta ansvar för sin stad och skyller ifrån sig på andra sprider de inget annat än politikerförakt.

Borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet har fastnat helt för det där med friskolor. Alla kommunala kvalitetsproblem skall lösas med att det inte skall vara förbjudet för andra aktörer att också bedriva skol- och omsorgsverksamhet. En för mig helt obegriplig ståndpunkt. Såklart att det skall vara tillåtet med friskolor, men hur kan man som huvudman tro att man slipper kvalitetsansvar för sin verksamhet bara det finns konkurrenter? Hur kan man som lokalpolitiker tycka att det är okej att det är dåligt bara för att det är kommunal verksamhet. Detta är vad som driver fram politikerförakt och missnöjespartier.

Några tankar kring public service

Det public service vi har är inte fritt. Det står under politisk kontroll, och så skall det vara. Självklart är politiken överordnad media, mest tydligt genom att det är politiken som infört tryckfrihetsförordningen, men också genom att politiskt tillföra budgetmedel till media, t ex tidningsstöd och riktade medel till public service.

Det public service vi har är inte oberoende. Det står under statens kontroll, och så skall det vara. Public service är svensk statskontrollerad media, och de har ett ansvar att föra ut oberoende information. Inte minst i kris har public service ett mycket viktigt uppdrag som officiella kanaler för krisinformation och det är en del av det psykologiska försvaret.

Det public service vi har är inte partipolitiskt oberoende, och det är ett mycket stort problem. Mest flagrant har det visat sig i och med beskrivningen av Ulf Kristensson efter att han tillkännagett sin kandidatur till partiledare i moderaterna. Det är inte det grövsta övertrampet, bara det mest flagranta. Mer allvarligt är det ständigt vänstercentrerde perspektiv som finns i radions samhällsredaktioner. Läs gärna Rebecca Widemo Uvells arga inlägg.

Väldigt många har argt skrivit att nu får det vara nog, att de tycker att nu är det dags att lägga ner public service. Åtminstone att det är dags att slopa avgiften. Det tycker jag är fel, public service behövs.

Flera mediaföreträdare vill skylla Kristersson-händelsen på dåliga arbetsförhållanden för journalister, för hög arbetsbelastning och bristande kvalitetssäkringsrutiner i det redaktionella arbetet. Ett mycket bransch-introvert och beklämmande skråegoistiskt perspektiv. Så problemet skulle försvinna bara det fanns fler journalister som inte behövde jobba så hårt, och helst fick högre lön också?

Nej, problemet är att public service styrs av människor med en aktivistisk vänster ideologi med rötter i det tidiga sjuttiotalet. Det märks inte minst i beskrivningen av läget i Venezuela eller rapporter om tyska ubåtar.

Tre åtgärder.
1) Public service skall inte publicera mer material än de hinner kvalitetsgranska. Det betyder kanske färre radiokanaler, kanske färre TV-kanaler och definitivt mindre Twitter och Facebook-inlägg. På sin hemsida publicerar SR huvudsakligen utskrifter av vad som sagts i radio. Det kan vara en lämplig modell även för publicering i sociala medier.

2) Säkerställ att redaktionerna är sammansatta av personer som har en politisk åsiktsbredd som överensstämmer med befolkningen i stort. Gör en genomgång av vilka politiska uppfattningar som domierar bland chefer och tongivande reportrar, och vidta därefter korrigerande åtgärder för att skapa en balanserad personalsammansättning.

3) Utnyttja att vissa tjänster är (eller borde vara) skyddsklassade och en del av det psykologiska försvaret. Förtroendet för public service är en central del av försvaret av vår demokrati och vår frihet.

Stökiga ungdomar

Under sommaren har det rapporterats om stökiga ungdomar i Knivsta, och diskussionerna går varma i de olika lokala Facebook-grupperna. Det mesta handlar om att dagens ungdom beter sig som dagens ungdom alltid gjort, de drar runt i små grupper, lyssnar på hög musik, stojar och har sönder papperskorgar. Det har även förekommit ett par fall av ofredanden riktade mot yngre tonåringar, med knuffar och tillmälen mm. Dessa incidenter verkar vara i centrum för debatten. Det har även skett minst ett grovt rån, vilket dock konstigt nog inte väckt lika stor debatt. 

Två episoder om hantering av stökiga ungdomar:

Jag hade lånat pappas bil och skulle hämta min ett par år yngre bror och hans kompis efter en byfest en försommarnatt på nittiotalet. Jag hittade dem i vimlet och vi var som bäst i färd att lasta in cyklarna i skuffen när en kille i blodig T-shirt kommer fram och börjar rycka lite i cykelstyret, stolt berättande för min bror att han redan slagit ner tre stycken ikväll och att han därför nog var tuffast i byn. Nu var jag just ett par år äldre och hade precis avslutat militärtjänsten. Killens kompis insåg det och försökte först försiktigt, sedan frenetiskt dra iväg sin kaxiga kompis. Någon stans där bryter kaxigheten ihop och killarna lommar iväg. 

En eftermiddag för några år sedan när jag kommer ner i garaget på jobbet driver det runt tre ungdomar som sparkar på soptunnor och beter sig som en parodi på stökig ungdom. Stoltheten formligen lyser om dem när de bara genom sin attityd kan få tiotals medelålders ingenjörer att stryka längs väggarna och snabbt hoppa in i sina bilar och glida iväg. Jag går fram till dem och ber dem lämna garaget. "Vadå, är e förbjudet å vara här, eller?", blir det självklara svaret från den tuffaste av de tre. Ganska omedelbart börjar de andra titta över axlarna och drar med sig sin nyss så kaxiga kamrat ut ur garaget. 

 Statusspel pågår

Drivkraften bakom stöket är statusspelet inom gruppen. Genom att visa sina kompisar att man kan skrämma andra klättrar man på den egendefinierade gruppinterna statusstegen. Så enkelt funkar grupper av unga män, vare sig man är från Afghanistan, Dalarna eller Texas. Det är detta vi vuxna måste bryta.

Det är vi vuxna män som måste lära dem att det alltid finns någon som är större, starkare och tuffare än dem och som inte viker ned sig. Tyvärr är detta en fysisk och biologisk sanning och det låter sig inte göras utan ett tillräckligt stort latent våldskapital. Det verkar dock som att det nästan alltid räcker med att stå upp och visa närvaro. Den nödvändiga segern ligger i att deras stolthet blir bruten, att de inser att de inte kan göra som de vill och att någon annan faktiskt är större, starkare och tuffare än dem. Och att detta sker inför deras grupp, till men för deras inbillade status. 

Tuffaste gnagaren i stan

Spelplanen för misstroendeförklaringarna

Spelet efter IT-skandalen på Transportstyrelsen har nu gått några ronder. Alliansen har svarat på Löfvens regeringsombildning och misstroendeförklaringen mot försvarsminister Hultkvist ligger kvar. Sveriges radio har gjort en tidslinje för händelseutvecklingen, men missar att ta med en viktig händelse som förklarar varför Alliansen även nu måste kräva Hultkvists avgång.

det politiska spelet sker på den politiska arenan

Direkt efter Stefan Löfvens presskonferens den 24 juli definierar sverigedemokraterna spelplanen för misstroendeförklaringarna, när Paula Bieler (riksdagsman, SD) i studio ett* deklarerar att om inte statsministern sparkar Johansson, Ygeman och Hultkvist senast i och med regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande kommer SD väcka misstroende mot statsministern, dvs de hotar fälla regeringen.

Detta är ett mycket precist och genomtänkt utspel som tvingar alliansen att anpassa sig till sverigedemokraternas spelplan.

• Om alliansen röstat för SD's misstroendeförklaring hade SD kunnat visa upp sin första stora seger ("vi fäller regeringen", "vi sätter agendan för svensk politik").
• Om alliansen avstått från att fälla regeringen tvingas de acceptera Sverigedemokraternas narrativ att SD är det enda oppositionspartiet och kan inte värja sig mot anklagelsen att vara en del av regeringsunderlaget (dvs stärka "sjuklövern"-bilden).

Alltså måste alliansen agera. Alliansen spelar precis i den lilla glipa SD lämnat åt dem (väl medvetna om att alliansen för allt i världen inte kan gå med på att de dansar efter SD's pipa). Alliansen måste väcka ett eget misstroende mot tre ministrar, och de måste ske innan riksdagens öppnande. Åkesson backar direkt ner sitt krav och stödjer alliansens krav. Efter Löfvens regeringsombildning meddelar SD att de inte är nöjda och står kvar vid sitt hot, eftersom Löfven bara släpper två ministrar och inte medger något fel. Alltså måste alliansen hålla kvar misstroendet mot Hultkvist, men törs släppa på kravet på att det skall ske innan riksdagens öppnande.

Den endimensionella journalistflocken

Att alla partibundna tidningar har en politisk agenda och inte kan göra en oberoende analys av skeendet är inte så konstigt. Det blir snabbt mycket tydligt när politiken spetsar till sig. Jag tycker dock att det borde vara ett krav på public service att de klarar av att göra denna typ av enkel analys av det politiska spelet och att de tar med alla riksdagspartier i sin analys. Svensk politik är inte tvådimensionell, vi har tre block i politiken som manövrerar kring varandra. Public service måste lära sig analysera Sverigedemokraterna.

Misstroendeförklaringar handlar om politiskt förtroende och det kan gås förlorat utan någras konstitutionella fel. Naturligtvis kan tillräckliga försvarspolitiska satsningar köpa tillbaka stödet för Hultkvist, men det krävs nog en hel del för att alliansen skall kunna behålla trovärdigheten gentemot sina väljare (och vinna presumtiva alliansen-väljare som nu stödjer SD). Det räcker inte att en massa försvarsbloggare och ledarskribenter tycker om Hultkvist. Det krävs en tydlig politisk eftergift från regeringen och en tydlig politisk seger för alliansen. Annars vinner bara SD.

Hultkvists stödtrupper på marsch

*) ca en timme in i klippet