lördag 22 juli 2023

Finns det någon annan väg till fred än genom öppet krig med Ryssland?


När jag skriver detta har kriget i Ukraina pågått i nästan ett och ett halvt år. Ryssland fortsätter trappa upp sina krigsbrott och inget slut på kriget är i sikte.  

Västländerna (inklusive Sverige) fortsätter att stödja Ukraina moraliskt och militärt (i form av utrustning, utbildning och inte minst ammunition). Vi fortsätter även trappa upp vårt stöd med successivt tyngre och mer kvalificerade vapensystem, samtidigt som vi hela tiden försöker ”förhålla” oss till Ryssland. 




Försvarsladdning


Skuggan av det ryska kärnvapenhotet vilar hela tiden över vårt stöd till Ukraina. Vi i väst slår närmast knut på oss själva i våra försök att både fördöma Ryssland och samtidigt inte ”provocera” dem genom att direkt syna deras hot. Men vi stödjer Ukrainas försvarskrig med ambitionen att ryssen skall kastas ut ur Ukraina. 


Men vad ska hända sedan? Hur ser planen ut efter att hela Ukraina är befriat? Tre möjliga scenarier: 


  1. Ett  väpnat vapenstillestånd liknande tillståndet på Koreahalvön, som övervakas av massiva fredsbevarande trupper från europeiska NATO-länder för överskådlig framtid?
  2. En Versailles-fred med Ryssland, där de tvingas betala massiva krigsskadestånd och demilitarisera områden nära gränsen? 
  3. Ett fullständigt besegrat Ryssland, utslaget och ockuperat likt Nazityskland eller Kejsarjapan efter andra världskriget?  


De flesta verkar hoppas på att det sker någon slags förändring i Ryssland, och att Putin och med honom den ryska aggressionen liksom bara försvinner och kriget kan glömmas bort. Jag uppfattar det som väldigt osannolikt och inget man kan ha som planeringsantagande. Lika lite tror jag Ukraina har styrkan att uppnå mer än som bäst scenario 1) ovan. 


Tyvärr kan vi inte förutsätta att nuvarande strategi, där väst stödjer Ukrainas försvarskrig, och väst verkar tänka sig scenario 1), medan Ukraina retoriskt siktar på 2) lyckas. Det verkar inte finnas någon som siktar på 3). 


Jag befarar att Ryssland kommer fortsätta radikaliseras drivet av sin egen retorik, och snarare än att förlora och gå med på ett stillestånd enligt 1) eller 2) kommer använda kärnvapen mot Ukraina för att bryta deras anfallsförmåga. Vi är i så fall på väg rakt mot ett kärnvapenkrig och vi står inför ett läge där vi inte kan utgå från att Ukraina vinner kriget. 


Med enkel gruppsykologi kan man förstå Ryssland som ett gäng i en fängelsefilm, som bygger hela sin självbild på sitt självupplevda våldskapital. I den liknelsen ingår att de är rationella och snabbt förstår när maktspelet ändrar sig. Inför övermakten kommer de bli strykrädda och vika ner sig, och vi kommer kunna få förutsättningar att bygga fred. Men det kommer inte kunna ske utan att väst går in i kriget och visar styrka, handlingskraft och oerhörd överlägsenhet på slagfältet. 


Med en annan förståelse av Ryssland följer andra huvudalternativ. Men utifrån hur Ryssland agerar, finns det verkligen någon annan väg till fred än genom ett öppet krig med Ryssland?

lördag 13 juni 2020

Svenska strukturella riskfaktorer för corona

Svenska strukturella riskfaktorer 
Nu har det gått mer än fyra månader sedan det första Corona-dödsfallet i Sverige den 11e mars och hitintills har nästan 5000 människor förlorat livet, mer än fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans eller sju gånger så många döda per miljoner invånare. I nästan alla sammanhang brukar vi svenskar framhålla vår egen förträfflighet och den stora likheten mellan de nordiska länderna. Under detta kvartal av kris har det dock varken gått särskilt bra för Sverige eller ens snarlikt våra nordiska grannländer.
Bränd mark efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014
Hitintills har diskussionen om vad som ligger bakom detta i huvudsak följt två spår. Antingen hävdar man att det beror på den strategi som tagits fram av folkhälsomyndigheten eller så hävdar man (likt folkhälsomyndighetens experter) att det kommer komma en andra våg och då kommer det att jämna ut sig, dvs ren förnekelse. 

Vi har påbörjat en nationell utvärderingsprocess och snart kommer vi att se en  nationell corona-kommission. Utöver att fokusera på eventuella felaktigheter gjorda i framtagandet av en pandemistrategi för Sverige eller dess genomförande en kommission även titta efter bakomliggande faktorer. Finns det sådant som gjort det svenska samhället särskilt sårbart som man borde ta särskild hänsyn till när man hanterar ett pandemiutbrott i Sverige? Vad kan göra att det svenska samhället tillhör en global riskgrupp?
Brandnäva, blomman som bara växer i bränd mark
Jag tror att det kan finnas flera faktorer som gjort Sverige särskilt svagt och mottagligt för en pandemi och att dessa frågor behöver tas upp i en kommande kommission, både inför resten av detta utbrott och inför kommande kriser, vore de pandemier eller kriser av andra slag. Liksom vi nu faktiskt har ett brandflyg och räddningstjänsterna i bergslagen har skapat en starkare organisation behöver vi bättra på det som kan bättras och rätta till det som är fel.
  1. Styrningen av vården i Sverige är mycket svag med otydliga hierarkier och överlappande ansvar mellan departement, myndigheter, regioner, kommuner och inspektioner. Budgetprocessen och de mekanismer som finns för hur olika vårdgivare (regioner, kommuner och andra huvudmän) prissätter och betalar för tjänster till varandra är komplext och påverkar vilken vård som ges olika patienter. 
  2. Vården av de äldre verkar av oklar anledning ha i särklass lägst status inom vård- och omsorgssektorn. 
  3. Avsaknaden av en tydlig struktur för operativ styrning av riket i kris. Trots Estonia, Tsunamin och skogsbränderna finns fortfarande inte någon operativ ledning, bara en rad samordningsfunktioner.
  4. Ett helt nedmonterat civilförsvar. När pandemin drabbar Sverige står vi helt utan beredskapslager av läkemedel och medicinsk utrustning
  5. Sveriges regering är unikt svag. Dess parlamentariska underlag är svagt och regeringsinnehavet bygger på en udda kompromiss (Januariavtalet). Vi har haft ett par månader av politisk borgfred på riksnivå, men samtidigt har vi sett en del direkt fulspel mellan regeringsnivån och borgerligt styrda regioner. 
  6. Vi har en unikt låg utbildningsnivå i regeringen och bland våra politiker i allmänhet. Detta gör dem särskilt utlämnade till expertmyndigheter och de saknar egen förmåga att ställa kritiska frågor och göra en relevant rimlighetsbedömning av presenterade beslutsunderlag
  7. Sverige har under de senaste åren byggt upp en ny (bitvis etniskt definierad) underklass som delvis står utanför det ordinarie samhället. Den tidigaste smittspridningen i Stockholmsregionen verkar ha skett runt Järvafältet och det verkar finnas en tydlig socioekonomisk dimension i hur olika kommuner och stadsdelar drabbats.

fredag 11 januari 2019

Ett liberalt samarbete med Socialdemokraterna är otänkbart

Om Liberalerna släpper fram Löfven som statsminister nu i veckan lämnar jag partiet (L) och får bli oberoende liberal tills vidare. 
Frihet, Jämlikhet och Solidaritet. De grundläggande liberala värderingar som står på spel. 

Detta drivet av främst tre skäl:
  1. Socialdemokraterna är ett totalt maktparti. De saknar förståelse för och intresse av maktdelning, för olika individers olika bevekelsegrunder och prioriteringar. Socialdemokratins mål är total makt med alla till buds stående medel. Socialdemokraterna söker uppnå total makt via via infiltration och kontroll av alla delar av samhället (den så kallade ”rörelsen”). Strävan efter total makt är för mig inkompatibel med en liberal grundsyn. Därför är samarbete med Socialdemokraterna otänkbart
  2. Socialdemokratin är genomkorrupt. Via sin relation till den genomkorrupta fackföreningsrörelsen och andra starka klientstrukturer de byggt upp under lång tid av maktmonopol och okontrollerat inflytande över civilsammhället har socialdemokraterna blivit genomkorrupta. Makt korrumperar. Socialdemokratin och rörelsen befolkas till största delen av karriärister som via läpparnas bekännelse låtsas ge uttryck för någon slags allmänt vänsterideologiskt tanmkegods. I själva verket är de karriärister och maktspelare med ingen annan agenda än maximal egen makt. Därför är ett samarbete med socialdemokraterna otänkbart.
  3. Vänsterns brist på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och det fria ordet, främst synligt via deras ovilja att göra upp historiska och nutida hyllande av despoter och vänsterdiktaturer. Alltför ofta har vi hört vänsterdemagoger relativisera och romantisera förtryck och folkmord med argumentet att de ju görs för den goda sakens skull ju.  Många påstår sig tillhöra någon slags demokratisk vänster,  men var är rågången mot den bruna vänstern? Dessa så kallat demokratiska vänsterpersoners agenda avslöjas av deras agerande gentemot brunvänstern. Därför är samarbete med socialdemokraterna otänkbart. 

lördag 1 september 2018

En vecka kvar till valet

En vecka kvar till valet. Opinionsläget är följande: 

Den djupt oeniga tvåpartiregeringen har stöd av cirka 30% av väljarkåren. Tack vare sitt ohederliga budgetsamarbete med det demokratiskt tvivelaktiga Vänsterpartiet kan regeringen Löfven räkna med att få stöd av cirka 40% av riksdagen efter valet. 

Den samordnade oppositionen i den borgerliga alliansen har stöd av cirka 40% väljarna. De kan självklart räkna med stöd av det högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna (med 20% väljarstöd). Därmed vinner Alliansen både statsminister-omröstningen och den första budgetomröstningen med 60% av riksdagen bakom sig. 
Rött eller blått? Så enkelt blir det när Löfven stängt dörren för alla konstruktiva blocköverskridande samarbeten. 

Hur kan vi över huvud taget inbilla oss att valutgången är oviss och att det är spännande? Självklart kommer regeringen Löfven falla på valnatten, och lika självklart blir Kristersson näste statsminister. 

Att vi däremot har att se fram emot en stökig mandatperiod och en del ovissa budgetförhandlingar om ett par år, säkert med inslag av regeringskriser, misstroendevotum och kanske till och med extraval ändrar inte på det. 

onsdag 8 augusti 2018

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:
  1. Det skjuts för lite. 
Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 


  1. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 
Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

  1. Det är för mycket jams och storstadstrams
Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 


tisdag 31 juli 2018

Försvarsviljan

Idag presenterade Alliansen ett program med tio punkter för att stärka Sveriges krisberedskap. 

Stärkt nationell krisledningen och en statlig krisfond är nog att slå in öppna dörrar, likaså  mer resurser till kommunala räddningstjänster och stärkt skogsbrandbekämpningsförmåga, inklusive från luften. 

Det som förvånar mig är den debatt som förslagen om förstärkt hemvärn och utökat uppdrag till försvarsmakten att stötta samhället i kris väckt bland försvarspositiva twittrare och bloggare. Många tycks tycka att det är vanskligt om försvarets begränsade resurser används till annat än att öva för krig. 
Mönstrat tyg

Här någonstans tror jag många har gått bort sig. Självklart blir ett försvar som hjälper till mer uppskattat och den allmänna försvarsviljan stärks naturligtvis när allmänheten ser försvarsmakten dyka upp som räddaren i nöden. Och höjd försvarsvilja är nyckeln till både höjda anslag och förbättrade rekryteringsförutsättningar för försvarsmakten. Självklart skall det vara en kärnuppgifter för försvaret att kunna stötta samhället i kris. 

Dessutom tycker jag det är korkat att kritisera de partier som faktiskt går till val på att fördubbla försvarsanslaget för att inte vilja satsa på försvaret. 




söndag 26 november 2017

Ett hopp om ett bättre samhälle?

Det drar ihop sig till valår och partierna försöker positionera sig. Jag har svårt att känna ett hopp om ett bättre samhälle och politikerföraktet ligger nära till hands när politiken bara handlar om vem som skall få administrera makten.

Politikens kärna: Vem blir herren på täppan?

Hur skulle man kunna vända den utvecklingen? Några förslag som skulle kunna väcka hopp, motverka politikerföraktet och kanske vinna väljare från SD.

Vi har i Sverige bland världens högsta skattetryck (plats sex år 2015, med 43,3% av BNP). Vi betalar fantastiskt mycket i skatt. Det är lätt att dras med av frågan #vadfanfårjag och undra vart pengarna tar vägen. Ett bra politiskt mål skulle vara att sänka skattetrycket till 33%, strax under OECD´s genomsnitt till år 2033. Omsatt till lokalpolitik betyder det att sänka kommunalskatten med några kronor, förslagsvis 33 öre om året (eller i alla fall en krona per mandatperiod). Det vore ett löfte om ett nytt samhälle som skulle kunna inspirera till en ideologisk debatt om politikens kärnområde och det gemensamma ansvaret.

Kommunaliseringen av gymnasieskolan är en känd katastrof och att driva ett förstatligande av gymnasieskolan borde inte vara kontroversiellt för en lokalpolitiker. Det skulle snarare framstå som storsint att erkänna att allt inte blir bäst styrt av lokala pampar. Detsamma gäller för den kvalificerade sjukvården. Naturligtvis skall Akademiska sjukhusets verksamhet samordnas med Karolinska, och de skall självklart vara nationellt styrda (på samma sätt som universiteten). Så länge som den enskilda önskan till makt och kontroll över budget tillåts styra över förnuftig samhällsplanering ligger politikerföraktet nära.

Sverige har vuxit väldigt snabbt de senaste åren och det knakar i fogarna. Uppsala har fått sin beskärda del av kriminalitet och social oro, särskilt i Gottsunda. Den framgångsrika insatsen med kommunala väktare runt stationen kan tjäna som modell för ett nytt kommunalt polisansvar. Självklart skulle modellen kunna tillämpas även i Gottsunda, men när lokalpolitikerna inte vill ta ansvar för sin stad och skyller ifrån sig på andra sprider de inget annat än politikerförakt.

Borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet har fastnat helt för det där med friskolor. Alla kommunala kvalitetsproblem skall lösas med att det inte skall vara förbjudet för andra aktörer att också bedriva skol- och omsorgsverksamhet. En för mig helt obegriplig ståndpunkt. Såklart att det skall vara tillåtet med friskolor, men hur kan man som huvudman tro att man slipper kvalitetsansvar för sin verksamhet bara det finns konkurrenter? Hur kan man som lokalpolitiker tycka att det är okej att det är dåligt bara för att det är kommunal verksamhet. Detta är vad som driver fram politikerförakt och missnöjespartier.

lördag 2 september 2017

Några tankar kring public service

Det public service vi har är inte fritt. Det står under politisk kontroll, och så skall det vara. Självklart är politiken överordnad media, mest tydligt genom att det är politiken som infört tryckfrihetsförordningen, men också genom att politiskt tillföra budgetmedel till media, t ex tidningsstöd och riktade medel till public service.

Det public service vi har är inte oberoende. Det står under statens kontroll, och så skall det vara. Public service är svensk statskontrollerad media, och de har ett ansvar att föra ut oberoende information. Inte minst i kris har public service ett mycket viktigt uppdrag som officiella kanaler för krisinformation och det är en del av det psykologiska försvaret.

Det public service vi har är inte partipolitiskt oberoende, och det är ett mycket stort problem. Mest flagrant har det visat sig i och med beskrivningen av Ulf Kristensson efter att han tillkännagett sin kandidatur till partiledare i moderaterna. Det är inte det grövsta övertrampet, bara det mest flagranta. Mer allvarligt är det ständigt vänstercentrerde perspektiv som finns i radions samhällsredaktioner. Läs gärna Rebecca Widemo Uvells arga inlägg.


Väldigt många har argt skrivit att nu får det vara nog, att de tycker att nu är det dags att lägga ner public service. Åtminstone att det är dags att slopa avgiften. Det tycker jag är fel, public service behövs.

Flera mediaföreträdare vill skylla Kristersson-händelsen på dåliga arbetsförhållanden för journalister, för hög arbetsbelastning och bristande kvalitetssäkringsrutiner i det redaktionella arbetet. Ett mycket bransch-introvert och beklämmande skråegoistiskt perspektiv. Så problemet skulle försvinna bara det fanns fler journalister som inte behövde jobba så hårt, och helst fick högre lön också?

Nej, problemet är att public service styrs av människor med en aktivistisk vänster ideologi med rötter i det tidiga sjuttiotalet. Det märks inte minst i beskrivningen av läget i Venezuela eller rapporter om tyska ubåtar.

Tre åtgärder.
1) Public service skall inte publicera mer material än de hinner kvalitetsgranska. Det betyder kanske färre radiokanaler, kanske färre TV-kanaler och definitivt mindre Twitter och Facebook-inlägg. På sin hemsida publicerar SR huvudsakligen utskrifter av vad som sagts i radio. Det kan vara en lämplig modell även för publicering i sociala medier.

2) Säkerställ att redaktionerna är sammansatta av personer som har en politisk åsiktsbredd som överensstämmer med befolkningen i stort. Gör en genomgång av vilka politiska uppfattningar som domierar bland chefer och tongivande reportrar, och vidta därefter korrigerande åtgärder för att skapa en balanserad personalsammansättning.

3) Utnyttja att vissa tjänster är (eller borde vara) skyddsklassade och en del av det psykologiska försvaret. Förtroendet för public service är en central del av försvaret av vår demokrati och vår frihet.

tisdag 8 augusti 2017

Stökiga ungdomar

Under sommaren har det rapporterats om stökiga ungdomar i Knivsta, och diskussionerna går varma i de olika lokala Facebook-grupperna. Det mesta handlar om att dagens ungdom beter sig som dagens ungdom alltid gjort, de drar runt i små grupper, lyssnar på hög musik, stojar och har sönder papperskorgar. Det har även förekommit ett par fall av ofredanden riktade mot yngre tonåringar, med knuffar och tillmälen mm. Dessa incidenter verkar vara i centrum för debatten. Det har även skett minst ett grovt rån, vilket dock konstigt nog inte väckt lika stor debatt. 

Två episoder om hantering av stökiga ungdomar:

Jag hade lånat pappas bil och skulle hämta min ett par år yngre bror och hans kompis efter en byfest en försommarnatt på nittiotalet. Jag hittade dem i vimlet och vi var som bäst i färd att lasta in cyklarna i skuffen när en kille i blodig T-shirt kommer fram och börjar rycka lite i cykelstyret, stolt berättande för min bror att han redan slagit ner tre stycken ikväll och att han därför nog var tuffast i byn. Nu var jag just ett par år äldre och hade precis avslutat militärtjänsten. Killens kompis insåg det och försökte först försiktigt, sedan frenetiskt dra iväg sin kaxiga kompis. Någon stans där bryter kaxigheten ihop och killarna lommar iväg. 

En eftermiddag för några år sedan när jag kommer ner i garaget på jobbet driver det runt tre ungdomar som sparkar på soptunnor och beter sig som en parodi på stökig ungdom. Stoltheten formligen lyser om dem när de bara genom sin attityd kan få tiotals medelålders ingenjörer att stryka längs väggarna och snabbt hoppa in i sina bilar och glida iväg. Jag går fram till dem och ber dem lämna garaget. "Vadå, är e förbjudet å vara här, eller?", blir det självklara svaret från den tuffaste av de tre. Ganska omedelbart börjar de andra titta över axlarna och drar med sig sin nyss så kaxiga kamrat ut ur garaget. 

 Statusspel pågår

Drivkraften bakom stöket är statusspelet inom gruppen. Genom att visa sina kompisar att man kan skrämma andra klättrar man på den egendefinierade gruppinterna statusstegen. Så enkelt funkar grupper av unga män, vare sig man är från Afghanistan, Dalarna eller Texas. Det är detta vi vuxna måste bryta.

Det är vi vuxna män som måste lära dem att det alltid finns någon som är större, starkare och tuffare än dem och som inte viker ned sig. Tyvärr är detta en fysisk och biologisk sanning och det låter sig inte göras utan ett tillräckligt stort latent våldskapital. Det verkar dock som att det nästan alltid räcker med att stå upp och visa närvaro. Den nödvändiga segern ligger i att deras stolthet blir bruten, att de inser att de inte kan göra som de vill och att någon annan faktiskt är större, starkare och tuffare än dem. Och att detta sker inför deras grupp, till men för deras inbillade status. 

Tuffaste gnagaren i stan

fredag 28 juli 2017

Spelplanen för misstroendeförklaringarna

Spelet efter IT-skandalen på Transportstyrelsen har nu gått några ronder. Alliansen har svarat på Löfvens regeringsombildning och misstroendeförklaringen mot försvarsminister Hultkvist ligger kvar. Sveriges radio har gjort en tidslinje för händelseutvecklingen, men missar att ta med en viktig händelse som förklarar varför Alliansen även nu måste kräva Hultkvists avgång.


det politiska spelet sker på den politiska arenan

Direkt efter Stefan Löfvens presskonferens den 24 juli definierar sverigedemokraterna spelplanen för misstroendeförklaringarna, när Paula Bieler (riksdagsman, SD) i studio ett* deklarerar att om inte statsministern sparkar Johansson, Ygeman och Hultkvist senast i och med regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande kommer SD väcka misstroende mot statsministern, dvs de hotar fälla regeringen.

Detta är ett mycket precist och genomtänkt utspel som tvingar alliansen att anpassa sig till sverigedemokraternas spelplan.
  • Om alliansen röstat för SD's misstroendeförklaring hade SD kunnat visa upp sin första stora seger ("vi fäller regeringen", "vi sätter agendan för svensk politik").
  • Om alliansen avstått från att fälla regeringen tvingas de acceptera Sverigedemokraternas narrativ att SD är det enda oppositionspartiet och kan inte värja sig mot anklagelsen att vara en del av regeringsunderlaget (dvs stärka "sjuklövern"-bilden).
Alltså måste alliansen agera. Alliansen spelar precis i den lilla glipa SD lämnat åt dem (väl medvetna om att alliansen för allt i världen inte kan gå med på att de dansar efter SD's pipa). Alliansen måste väcka ett eget misstroende mot tre ministrar, och de måste ske innan riksdagens öppnande. Åkesson backar direkt ner sitt krav och stödjer alliansens krav. Efter Löfvens regeringsombildning meddelar SD att de inte är nöjda och står kvar vid sitt hot, eftersom Löfven bara släpper två ministrar och inte medger något fel. Alltså måste alliansen hålla kvar misstroendet mot Hultkvist, men törs släppa på kravet på att det skall ske innan riksdagens öppnande.


Den endimensionella journalistflocken

Att alla partibundna tidningar har en politisk agenda och inte kan göra en oberoende analys av skeendet är inte så konstigt. Det blir snabbt mycket tydligt när politiken spetsar till sig. Jag tycker dock att det borde vara ett krav på public service att de klarar av att göra denna typ av enkel analys av det politiska spelet och att de tar med alla riksdagspartier i sin analys. Svensk politik är inte tvådimensionell, vi har tre block i politiken som manövrerar kring varandra. Public service måste lära sig analysera Sverigedemokraterna.

Misstroendeförklaringar handlar om politiskt förtroende och det kan gås förlorat utan någras konstitutionella fel. Naturligtvis kan tillräckliga försvarspolitiska satsningar köpa tillbaka stödet för Hultkvist, men det krävs nog en hel del för att alliansen skall kunna behålla trovärdigheten gentemot sina väljare (och vinna presumtiva alliansen-väljare som nu stödjer SD). Det räcker inte att en massa försvarsbloggare och ledarskribenter tycker om Hultkvist. Det krävs en tydlig politisk eftergift från regeringen och en tydlig politisk seger för alliansen. Annars vinner bara SD.
Hultkvists stödtrupper på marsch


*) ca en timme in i klippet


lördag 15 juli 2017

Nationell IT-säkerhet

De senaste veckorna har två olika IT-säkerhetsfrågor debatterats friskt, dels transportstyrelsens kriminella molnupphandling, dels det felaktiga VMA-larmet i Stockholm, med efterföljande misslyckanden i kriskommunikationen och överbelastade webbsidor. 


Vad är det som fallerar och vad kan vi göra för att säkerställa en godtagbar nationell IT-säkerhet? Några enkla observationer: 

  1. Säkra IT-lösningar kostar extra. Man måste vara villig att betala för att få god säkerhet. 
  2. Det finns inte någon ersättning för fysisk säkerhet. Det spelar ingen roll vilken IT-lösning du har om du inte har koll på var servrarna står, varifrån strömmen kommer och vem som har fysisk access till serverhallarna. 
  3. IT-säkerhet betraktas som ett abstrakt, obskyrt och närmast mystiskt specialområde, även inom IT-sfären. 
  4. Små misstag kan ställa till med stor skada

Om man är (eller styr över) en stor organisation, t ex staten Sverige, måste man förenkla IT-säkerhetsfrågor så att alla verksamhetschefer förstår och klarar av att säkerställa en godtagbar säkerhet. Man måste tillhandahålla enkla förhållningsregler och lättanvända verktyg för att minimera risken för misstag och säkerhetsskador. 

Ett grundläggande verktyg som staten borde tillhandahålla alla myndigheter och kommuner, till sjukhus, skolor och andra viktiga samhällsaktörer är ett Televerket 2.0, en statligt garanterad leverantör av säkra IT-lösningar. Relevanta samhällsaktörer kan då förväntas använda säkrade IT-lösningar, möjligen i olika grad beroende på typ av verksamhet. Lämpligen handlar det åtminstone om säker arkivering av data och driftsäker hemsida som tål högtrafik och har rimligt skydd mot IT-attacker. Förmodligen är det en bra idé att införa någon form av schablonkostnad för Televerket 2.0s tjänster för att ta bort möjligheten för blandade myndigheter och verk att gå i fällan att vilja spara bort säkerheten. 

"Det kommer ju att bli jättedyrt ju!" kommer många säga. Ja, precis så är det. Säkra IT-lösningar kostar extra. Och om det är någon som undrar så är det precis så IT-säkerhet löses på stora företag. Endast den centralt tillhandahållna IT-lösningen är accepteras. I mångt och mycket har outsourcingtrenden vänt. Centrala IT-funktioner ägs av företaget självt och servrarna står på mark som företaget äger (även om man hyr alla normala kontorslokaler...). 

Och varför det är korkat att hävda att det är bättre att myndigheter vänder sig till  en kommersiell molntjänstleverantör framgår med all önskvärd tydlighet av medierapporteringen om transportstyrelsens molnupphandlingshaveri. DN. Cornucopia. 

måndag 26 juni 2017

Försvarsviljan och värnplikten

Hur står det egentligen till med försvarsviljan och värnplikten? Idag kom nyheten att 6000 ungdomar kallas till mönstring, samtidigt som försvarsministern sitter i TV och pratar om det allt allvarligare säkerhetspolitiska läget. Tyvärr verkar en av de viktigaste frågorna att diskutera och rapportera om vara att en av fyra som kallats in är kvinna. Och, förstås att det är okänt hur många av dem, som är från Värmland.

Värnplikt och försvar är viktiga ting. Istället för att läsa Cornucopias inlägg om huruvida kepsen skall vara i vänster eller höger ficka kan man läsa gamla Bosnien-översten Ulf Henricssons viktiga inlägg om vad försvar och värnplikt handlar om; förmågan att döda och viljan att försvara. Försvaret är inte en äventyrslekskola för uniformsfetischister och värnplikt är inte en fråga om rättvisa för ungdomar.

Brittisk ingenjörsstridsvagn i Normandie

Jag skulle gärna se att debatten om värnpliktens återinförande kunde lyfta ett steg till och även handla om hur landet skall försvaras i ofred och krig. Värnplikt handlar om att krigsplacera med tvång, och krigsplaceringen gäller just så länge den pliktige är i vapenför ålder, kanske tio-tjugo år eller mer.

När det dessutom handlar om försvaret av nationen måste också risker och fara i försvarets verksamhet värderas annorlunda än när målet är en expeditionsverksamhet någonstans långtbortistan. En värnpliktsbaserat svensk armé kommer tvingas till högre förluster i strid än vad utlandsstyrkan skulle vilja kännas vid. För att inte tala om de förluster som första flygeskadern väntade sig få vid sitt episka utfall mot utskeppningshamnarna på andra sidan Östersjön, något en gammal flygöverste påminde mig om i en debatt för några veckor sedan.

Jag har kanske något gammaldags värderingar, men jag har moraliskt väldigt svårt att tänka mig att skicka småbarnsmödrar och havande kvinnor till fronten och ut i strid. I detta läge faller jämställdheten och de unga männen måste bära vapnen. Därför måste i medel kanske fem års kortare förväntad vapenför ålder läggas de unga kvinnorna till last när lämpligheten för värnpliktstjänstgöring prövas.

Detta verkar underligt nog vara ett ämne lika svårt att tala om som döden. Jag tycker det är besvärande att vi duckar båda dessa ämnen och kanske är det tecken på att försvarsviljan inte gått in på djupet. Om det är så finns det ett stort rum att fylla för civilsamhället, skolväsendet och för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i sin egenskap som ganska ansvariga för det psykologiska försvaret. Någon måste offentligt tala klarspråk berätta öppet för folket vad försvaret och värnplikten handlar om.

söndag 26 februari 2017

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

En av de saker som tidvis fungerar ganska bra i Knivsta är den politiska debatten i de lokala Facebook-grupperna. Liksom i hela landet har brottslighet och trygghetsfrågor vuxit upp som en av de viktigaste politiska frågorna, och olika partiföreträdare har startat diskussioner och omröstningar om Knivstaborna upplever Knivsta som tryggt, och diskussionerna har dragit iväg åt olika håll. Ett diskussionsspår har handlat om hur den offentliga miljön påverkar trygghetsupplevelsen och naturluigtvis har det blivit en ordrik diskussion om huruvida brottsligheten ökar och vad som i sådana fall ligger bakom ökningen.

Trygghet, oro och rädsla är känslor, högst individuella upplevelser. Känslor är till sin natur irrationella och har inte bara med den direkta omgivningen man befinner sig i just nu att göra. Kommunen kan göra så att miljön blir trevligare att vistas i, men kommunen har ett större ansvar och fler möjligheter än så.

Enligt en undersökning av SKL, Sverige Kommuner och Landsting, var Knivsta Sveriges näst tryggaste kommun 2014. Inte jättekonstigt med tanke på att Knivsta länge har varit en lite sömnig landsortskommun med en växande pendlingsbefolkning, huvudsakligen bestående av akademiker i villa. Det är alltså en befolkning med god socioekonomisk ställning och mycket låg förväntad brottslighet. Kommunen länkar fortfarande till undersökningen från sin hemsida, och naturligtvis kan man bestämma sig för att det mesta nog egentligen är ganska bra i Knivsta.

Knivsta, före 2010

Dock har brottsligheten i Knivsta ökat kraftigt de senaste åren, bland annat uppmärksammat av UNT. Med hjälp av BRÅs statistikdatabas för anmälda brott kan man enkelt själv kontrollera utvecklingen, och längst ner i denna bloggpost finns en tabell. Statistiken är tydlig och antalet anmälda brott har ökat kraftigt. Stölder, rån, narkotikabrott, bilbrott och sexualbrott har ökat, och självklart leder detta till oro, till en ökad upplevd otrygghet. Tydligen är det svårt för många att ta till sig det faktum att brottsligheten har ökat. Eftersom man så gärna vill att det skall fortsätta vara bra vill man inte se att verkligheten i Knivsta har förändrats. Dessutom ligger rädslan för främlingsfientlighet som en våt filt över debatten, och för många är det enklast att diskutera något annat istället.


Ångest, inte i Knivsta.

Vad kan vi då göra åt brottsligheten? Brott i Knivsta begås antingen av folk som bor i Knivsta eller av folk som inte bor i Knivsta. Så enkelt är det. Det finns inget tredje alternativ däremellan.


En stor andel av alla brott begås av en liten grupp människor med missbruksproblem, psykiska sjukdomar eller andra sociala problem. Kommunen har ansvar för att hantera dessa utsatta människor och kan därmed inte ducka för ansvar för de brott som begås av sådana Knivstabor. Kommunen är dock ganska bakbunden av hur lagstiftningen för social verksamhet ser ut och hanteringen av missbrukare och psykiskt sjuka de senaste tio-tjugo åren har inte imponerat. Förhoppningsvis växer fram nya lagar och riktlinjer nu när de flesta partier skärper sin rättspolitik på riksplanet. Att åter skärpa narkotikalagstiftningen och rättstillämpningen borde vara lämpligt.

Vi har fått en ny polis (eller snarare, vi har fått tillbaka vår gamla ), och det har blivit en klart förbättrad kommunikation till oss medborgare. Grannsamverkan och andra samarbeten verkar öka, och det verkar beslagtas en del knark. Tack för det, polisen! Tack också för att ni syns i Knivsta och för de tjuvar ni tar fast. Det är svårt att argumentera för att polisen nationellt skall prioritera Knivsta före Gottsunda och Rinkeby. Men även i Knivsta borde lokal förankring vara nyckeln för framgångsrikt polisarbete, och kommunen har en möjlighet att förenkla för polisen och bjuda in till samarbete, samt även möjlighet att anställa väktare för att komplettera polisen, vid behov.


Sedan några år tillbaka stannar SL-pendeln i Knivsta. Knivsta är bara tio minuter från Uppsala, och det är säkert ganska lockande för Uppsalas kriminella ungdomsgäng att värma sig tio minuter på pendeln och sedan
slå en lov runt Knivsta. Från Stockholmshållet är det lite längre, men likafullt väldigt enkelt att ta sig till Knivsta, med den skillnaden att det finns spärrar. Du behöver ha ett SL-kort för att ta dig ombord på tåget eller så syns det väldigt tydligt att du plankar. En bemannad spärrvakt vid pendeltåget är en åtgärd som skulle öka tryggheten i hela centrala Knivsta. Naturligtvis skall spärrvakten ha kontakt med både väktare och polisen. Spärrvakten blir en dels tydlig markering att det finns någon och att samhället bryr sig. Det blir också betydligt svårare att tjyv-åka utan biljett mellan Uppsala och Knivsta, och det finns någon som kan se vad som sker.

Knivsta ligger där det ligger, med E4an rakt genom kommunen. Tyvärr har även kriminella bilar och  då och då kan man läsa om kringresande inbrottsligor.  Vi drabbas även återkommande av asfaltsläggare. Det är trist, men jag tror inte det är det som ligger bakom otrygghetskänslan. Rå betong, tunnlar, dålig belysning och total frånvaro av offentlig personal samtidigt som man läser om rån och överfall i tidningen leder till otrygghet. Närvaro av offentlig personal motverkar brottsligheten och sprider trygghet.


Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö



Brottsutveckling i Knivsta, data från BRÅ: 

2011 2012 2013 2014 2015 2016*
Antal Antal Antal Antal Antal Antal
Knivsta kommun





Våldsbrott 796758868495
Sexualbrott 1161721852
Hot-, kränknings- och frihetsbrott 10794139117169169
Vårdslöshets- och vållandebrott 3310496
Stöld-, rån- och häleribrott 292312307315391532
Bilbrott 11780506774105
Skadegörelse (inkl. mordbrand) 125103889694138
Alkohol- och narkotikabrott 99190113145119170
Smugglings- och tullbrott 054431
Vapenbrott 9187171011
 * data för 2016 är preliminära, vad det nu betyder.

söndag 29 januari 2017

Gör Knivsta stationsområde bättre!


Varje dag pendlar mer än 4000 personer från Knivsta station.  Det borde med råge göra stationsområdet, särskilt perrongen, till Knivstas i särklass mest besökta offentliga plats och centralpunkt. Möjligen har Ica fler kunder per dag, men Ica är inte en offentlig plats, det är en privatägd butik.

Debatten om hur husen i centrala Knivsta skall utformas har rasat upp och ner, fram och tillbaka, hit och dit och varit både hög och låg. Men jag har inte sett någon egentlig diskussion om stationsområdet, dvs stationen och perrongen, Knivstas viktigaste offentliga plats. Och då menar jag inte gamla stationshuset som sedan länge tjänat ut som del av pendlingsinfrastrukturen och idag fungerar dels som kuliss och dels som klubbhus för öldrickare, utan den infrastruktur och service som finns tillgänglig för oss tågpendlare och övriga resenärer. Hur kan vi göra livet bättre för Knivstas alla tågpendlare?

Knivsta station en dag i januari.  

Knivsta station erbjuder idag usel service och komfort och stationens utformning förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Det är kallt, det regnar och det blåser. Information om tågtider och förseningar ges på alldeles för små skyltar och det finns ingenstans att ta vägen när tågen är försenade.

Så vad skulle göra stationsområdet bättre? Människors behov brukar vi beskriva enligt Maslows behovstrappa. 

De fem behoven är enligt Maslow:
  1. Fysiologiska behov
  2. Trygghetsbehov
  3. Behov av kärlek
  4. Självhävdelsebehov
  5. Självförverkligande behov
Kärlek och självhävdande kanske vi skall leta efter någon annanstans, men stationsområdet lämnar en hel del övrigt att önska med avseende på fysiologiska behov, i botten av behovstrappan.


Inte väderskyddade sittplatser intill stationen

Jag tycker det är självklart att perrongen skall vara försedd med tak hela vägen, och att det ska finnas en uppvärmd vänthall med kiosk, varmkorv och kaffeservering samt toaletter att tillgå, dvs att grundläggande fysiologiska behov tillgodoses. Lämpligen skulle Direkten-kiosken erbjudas att flytta ut på perrongen, och därmed kunna tiodubbla sin omsättning, eller mer. Ett välbyggt stationsområde skulle även kunna erbjuda en hel del möjligheter för olika självförverkligande aktiviteter genom att tillhandahålla möjligheter för ombyte för cyklister eller för de som tycker om att springa efter jobbet, eller bara för att förvara annan eventuellt skrymmande sportutrustning som golfklubbor, stallkläder eller löparskidor. Det skulle dessutom vara smart om man kunde hämta ut paket direkt man kom av tåget.

Gångtunnel upp till perrongen

Steg två i behovstrappan är trygghetsbehov, och jag tror att det är här skon klämmer. För att kunna hålla en uppvärmd vänthall tillgänglig och trivsam för oss resenärer, och för att man skall vilja nyttja toaletter och omklädningsrum samt våga låsa in sin dyra fritidsutrustning krävs det ett aktivt säkerhetsarbete. "Trygghetsvärdar", eller vad vi vill kalla väktarna för, måste hålla uteliggare, tiggare, ungdomsgäng och annat bus borta. Jag reser en del i jobbet, och brukar roa mig med att jämföra hur självklart genomtänkta och välordnade flygplatser är jämfört med tågstationer och busshållplatser. Flygplatser fungerar just eftersom det bara är resenärer som rör sig på flygplatsen. Ganska omfattande resurser läggs på att hålla icke önskade borta från flygplatsen, både utanför och innanför säkerhetskontrollen. Ett stationsområde kanske inte behöver utformas precis som en flygplats, men det finns en hel del att lära om hur man gör det bekvämt, tryggt och tillgängligt för resenärer.

Ett trevligare och mer tillgängligt stationsområde tror jag är den viktigaste klimatåtgärden Knivsta kommun kan göra. Det är vad som krävs för att få fler att välja tåget framför bilen.


Knivsta kommunhus. Trappan är en del av Knivstas viktigaste offentliga plats, men inte kommunhuset.

lördag 28 januari 2017

Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.


söndag 11 december 2016

Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.



Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.
Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.


Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 


*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"