Mediakris och medialogik

Så var det på radion igen om kris och konsolidering i mediasverige. SVD slås ihop med massa andra mittentidningar. Detta eftersom man har problem med lönsamheten. I branschen, som det heter. Medielogiken leder oss fram till att förklara mediakrisen med brist på annonsintäkter för de traditionella tidningarna, eftersom pengarna går till andra annonsmarknader istället (dvs Google och bloggare). Medialogiken vill inte se kopplingar mellan produktivitet och lönsamhet.

Och nu menar jag inte produktivitet på någon enskild redaktion, vare sig det är radio eller tidningar, mätt i antal tecken eller antal rabblade ord utan branschens produktivitet. För det är inte så svårt för vilken medelmåttig mediakonsument som helst att se att media har strukturella problem med produktiviteten. Lean är nåt som har varit inne de senaste femton åren eller så i de flesta producerande sektorer i samhället. Lean går ut på att man skall identifiera vilka fundamentala mervärden man producerar, och att man skall fokusera på att producera just dessa mervärden i sin verksamhet.

För nyhetsmedia handlar mervärde om att hitta och föra ut information från källor till mottagare. Detta torde för en oinvigt som mig innebära att man skall söka upp information vid källor, bearbeta den till presenterbart format (verkar kallas redaktionellt arbete), och sedan publicera, sprida och sälja densamma. För tydlighets skull en illustration:

Spridning och delning av information. Information hämtas vid källan, bearbetas och sprids till flera mottagare. Lean för journalister.

Alltsomoftast, när man lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningen ser man journalister som intervjuar eller debatterar med andra journalister. Eller journalister som återger vad andra journalister redan publicerat i sina respektive publikationer. Det innebär att lönekostnaden i branschen flerdubblas (alla inblandade journalister skall avlönas), utan att någon ny information hämtas från någon källa och sprids till flera mottagare. Detta är inte lean. Detta är inte heller god media (även om jag brukar tycka att panelen på "godmorgon världen" på P1 på söndagarna tillhör veckans allmänbildning. ) Detta rundtuggande av begagnade nyheter kan bäst illustreras med ett annat vägmärke

Information förs runt i cirklar. Detta är inte lean.

Här tror jag man finner orsaken till mediakrisen. Begreppet mediacirkus känns lockande att ta med, men då mest som en billig poäng i sammanhanget. Däremot kan det kanske passa med ett exempel på hur detta varvande runt runt i åsiktsrondellen leder till att journalisterna glömmer bort att göra sitt jobb:

I The Guardian skrev någon om överraskningen i det brittiska valet. Britterna röstade inte alls på Labour, trots att alla journalister verkade rörande överens om att något stort var på gång inom den brittiska vänstern. Utom några få undantag som tydligen vågat ta en tur ut ur åsiktskarusellen och tagit sig till källorna. I detta fall helt enkelt pratat med brittiska väljare på parkeringarna och frågat dem vad de tycker, vad de anser vara viktigt och hur de tänker rösta i valet. Dessa få mervärdesproducerande undantagsjournalister blev inte överraskade av valutgången. De visste vad som var på gång. I alla fall enligt artikeln...

Små och stora företag i kluster

Varför har vi inte massvis med små innovativa företag i kluster runt våra stora företag? Varför hoppar inte fler av våra bästa ingenjörer och uppfinnare fram och tillbaka mellan stora företag och små uppstartsbolag? I viss utsträckning sker det ju, men knappast på nivån "massvis".

Jag tror tyvärr att svaret ligger lite för mycket i den kultur vi byggt kring LAS och trygghetsnarkomani. Att man inte törs byta arbetsgivare och förlora sina anställningsår och därmed sin trygghet, särskilt inte med villan belånad upp till näst översta varvet takpannor. De stora företagen lyckas skickligt upprätthålla den myten gentemot sina anställda så att folk inte törs säga upp sig och göra nåt annat. Och i vårt land dominerar en lönepolitik som handlar om utjämning och därmed implicit även att hålla nere lönerna för de duktigare ingenjörerna.

Skulle det vara bättre om om vi hade ett arbetsklimat där folk rörde sig mer i kluster och kanske inte var lika hårt bundna till samma arbetsgivare? För ett år sedan var jag med och ordnade ett seminarium på temat "klusterfördelar" på IVA, och vi bjöd in talare från små och stora företag i och kring Kista. Alla var naturligvis rörande överens om att det är ganska bra i Kista, men att allt naturligtvis kan bli mycket bättre. Jag tror att de flesta gärna skulle vilja se en mer dynamiskt och aktivt arbetsmarknad (särskilt i våra starkaste kluster som Kista). Men jag tror vi underskattar vad som krävs för att förändra dagens kultur och strukturer. Vi säger t ex alltför ofta att ekonomiska incitament inte är viktiga ("pengar är inte den viktigaste drivkraften", "vi söker dig med äkta passion för teknik" etc. ), men att lyckas i ett startup-bolag handlar ju om att bli av med alla sina villalån för resten av livet, inte om att kanske kunna få en lite högre lön eller en liten extra bonus till semestern. Jag tror att det centrala är just drömmen om ett bättre liv, inte att faktiskt få några tusenlappar till. Helst även kombinerat med friheten att få göra lite som man vill.

För att detta skall funka måste storföretagen våga vilja lägga ut aktiviteter utanför sig själva och gå in med kapital och kompetens i små, nystartade företag. Men då riskerar de ju att behöva betala dyrt för att köpa tillbaks den, betydligt mer än några vanliga ingenjörslöner. Och de förlorar känslan av att ha kontroll. Men de får också tillgång till betydligt starkare incitamentsstrukturer än vad som finns att tillgå i t ex ett vanligt prototypprojekt.

Så vad skulle kunna främja innovationsklimatet i Sverige?

• Ändrad arbetsrättslagstiftning ("flexicurity" var ett inneord från Danmark för ett par år sen)
• Mer fokus på "avknoppningsbolag" än "uppstartsbolag"
• En modigare personalpolitik från de stora företagen, som uppmuntrar folk att röra sig mellan olika organisationer, företag och branscher, inte till att stanna hela livet inom samma företag
• Bostads- och bolånesituationen (tyvärr, dagens läge hämmar risktagandet...)
• Uppmuntran och utbildning av högre mellanchefer på stora bolag i att agera tillsammans med och genom andra bolag. Nåt för Vinnova kanske?
• Behöver man göra något med bolagsjuridiken? Jag har ingen aning, för det är helt bortom min kunskap.

"Varför är det aldrig nån som lär mig tänka själv?"

Precis just så utbrast en studiekamrat i ett ögonblick av självinsikt under en kursutvärderingsdiskussion, kanske tredje året på universitetet. "Varför är det aldrig någon som lär mig tänka själv", trots att vi tillhör den första generationen som gått hela grundskolan och gymnasiet i flumskolan, med grupparbeten och temaundervisning och så. Men på universitetet på det tidiga nittiotalet var det faktiskt inget flum. 18 poäng för godkänt på tentan var det som gällde. Och den unge mannen med självinsikten vart klar med examen först, minst ett år innan mig.

För ett år sen var jag på studieresa i Korea och besökte en massa teknikföretag, forskningsinstitut och olika myndigheter med ansvar för innovation och forskning. Alla pratade de om samma sak - Sydkoreas ambition att ta ta sig till nästa steg, att gå från att vara en "fast follower" till att vara en "first mover", dvs lära sig att tänka själva. Vill man vara lite lustig kan man säga att de letade förtvivlat efter någon som hade lärt sig tänka själv som de kunde kopiera.

Koreanerna pratade också om sitt andra stora mål: att få ett första nobelpris. Sydkorea satsar massor på forskning (femte plats i världen i absoluta tal, näst mest i procent av BNP, enligt wikipedia). Och deras främsta universitet klättrar uppåt i universitetsrankingen. Och jag tror att vi alla vid det här laget har sett skräckreportage på TV om hur koreanska ungdomar pluggar tio, tolv eller kanske femton timmar om dagen på gymnasiet för att kunna komma in på universitetet. (Jag behövde bara skriva högskoleprovet, så var det klart, och jag kom in på min drömutbildning.) Ibland hör man om plagierad forskning och forskningsfusk, men jag tror trots det att Sydkorea alldeles säkert kommer få sitt första nobelpris ganska snart.

Men hur lär man sig att tänka själv då? Ja, den som visste det skulle nog förtjäna ett nobelpris eller två. Jag tror att man inte kan lära sig tänka själv genom att kopiera andra. Inte heller tror jag att man kan bli lärd att tänka själv av någon annan. Jag tror att man liksom måste komma på själv hur man faktiskt gör.

Naturligtvis kan ett skolsystem stimulera elever bättre eller sämre till att tänka själva likväl som en organisation kan vara mer eller mindre uppmuntrande till innovation. Men jag är inte säker på att det görs bäst med sådana aktiviteter som vi brukar associera med kreativitetsfrämjande. En hård deadline brukar göra under för kreativiteten i ett utvecklingsprojekt och ganska många kända banbrytande produkterna har tagits fram under galgen, av företag på väg att gå under. Eller i miljöer skapade för att efterlikna just det, med brist på tid och resurser men med osedvanligt stor frihet. Lockheeds skunk-works är kanske det mest kända exemplet. Och en sträng lärare som inte vill bli emotsagd kanske väcker fler tankar än ett grupparbete gör. Och när man sitter där sista kvällarna innan tentan måste man börja bestämma sig för hur man enklast tar sig förbi även detta hinder. Och där kröp den kanske fram, den egna tänkta tanken.

"Det ska va lite djävligt" sa en annan studiekamrat. Också det en stor insikt.