Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

En av de saker som tidvis fungerar ganska bra i Knivsta är den politiska debatten i de lokala Facebook-grupperna. Liksom i hela landet har brottslighet och trygghetsfrågor vuxit upp som en av de viktigaste politiska frågorna, och olika partiföreträdare har startat diskussioner och omröstningar om Knivstaborna upplever Knivsta som tryggt, och diskussionerna har dragit iväg åt olika håll. Ett diskussionsspår har handlat om hur den offentliga miljön påverkar trygghetsupplevelsen och naturluigtvis har det blivit en ordrik diskussion om huruvida brottsligheten ökar och vad som i sådana fall ligger bakom ökningen.

Trygghet, oro och rädsla är känslor, högst individuella upplevelser. Känslor är till sin natur irrationella och har inte bara med den direkta omgivningen man befinner sig i just nu att göra. Kommunen kan göra så att miljön blir trevligare att vistas i, men kommunen har ett större ansvar och fler möjligheter än så.

Enligt en undersökning av SKL, Sverige Kommuner och Landsting, var Knivsta Sveriges näst tryggaste kommun 2014. Inte jättekonstigt med tanke på att Knivsta länge har varit en lite sömnig landsortskommun med en växande pendlingsbefolkning, huvudsakligen bestående av akademiker i villa. Det är alltså en befolkning med god socioekonomisk ställning och mycket låg förväntad brottslighet. Kommunen länkar fortfarande till undersökningen från sin hemsida, och naturligtvis kan man bestämma sig för att det mesta nog egentligen är ganska bra i Knivsta.

Knivsta, före 2010

Dock har brottsligheten i Knivsta ökat kraftigt de senaste åren, bland annat uppmärksammat av UNT. Med hjälp av BRÅs statistikdatabas för anmälda brott kan man enkelt själv kontrollera utvecklingen, och längst ner i denna bloggpost finns en tabell. Statistiken är tydlig och antalet anmälda brott har ökat kraftigt. Stölder, rån, narkotikabrott, bilbrott och sexualbrott har ökat, och självklart leder detta till oro, till en ökad upplevd otrygghet. Tydligen är det svårt för många att ta till sig det faktum att brottsligheten har ökat. Eftersom man så gärna vill att det skall fortsätta vara bra vill man inte se att verkligheten i Knivsta har förändrats. Dessutom ligger rädslan för främlingsfientlighet som en våt filt över debatten, och för många är det enklast att diskutera något annat istället.

Ångest, inte i Knivsta.

Vad kan vi då göra åt brottsligheten? Brott i Knivsta begås antingen av folk som bor i Knivsta eller av folk som inte bor i Knivsta. Så enkelt är det. Det finns inget tredje alternativ däremellan.


En stor andel av alla brott begås av en liten grupp människor med missbruksproblem, psykiska sjukdomar eller andra sociala problem. Kommunen har ansvar för att hantera dessa utsatta människor och kan därmed inte ducka för ansvar för de brott som begås av sådana Knivstabor. Kommunen är dock ganska bakbunden av hur lagstiftningen för social verksamhet ser ut och hanteringen av missbrukare och psykiskt sjuka de senaste tio-tjugo åren har inte imponerat. Förhoppningsvis växer fram nya lagar och riktlinjer nu när de flesta partier skärper sin rättspolitik på riksplanet. Att åter skärpa narkotikalagstiftningen och rättstillämpningen borde vara lämpligt.

Vi har fått en ny polis (eller snarare, vi har fått tillbaka vår gamla ), och det har blivit en klart förbättrad kommunikation till oss medborgare. Grannsamverkan och andra samarbeten verkar öka, och det verkar beslagtas en del knark. Tack för det, polisen! Tack också för att ni syns i Knivsta och för de tjuvar ni tar fast. Det är svårt att argumentera för att polisen nationellt skall prioritera Knivsta före Gottsunda och Rinkeby. Men även i Knivsta borde lokal förankring vara nyckeln för framgångsrikt polisarbete, och kommunen har en möjlighet att förenkla för polisen och bjuda in till samarbete, samt även möjlighet att anställa väktare för att komplettera polisen, vid behov.


Sedan några år tillbaka stannar SL-pendeln i Knivsta. Knivsta är bara tio minuter från Uppsala, och det är säkert ganska lockande för Uppsalas kriminella ungdomsgäng att värma sig tio minuter på pendeln och sedan
slå en lov runt Knivsta. Från Stockholmshållet är det lite längre, men likafullt väldigt enkelt att ta sig till Knivsta, med den skillnaden att det finns spärrar. Du behöver ha ett SL-kort för att ta dig ombord på tåget eller så syns det väldigt tydligt att du plankar. En bemannad spärrvakt vid pendeltåget är en åtgärd som skulle öka tryggheten i hela centrala Knivsta. Naturligtvis skall spärrvakten ha kontakt med både väktare och polisen. Spärrvakten blir en dels tydlig markering att det finns någon och att samhället bryr sig. Det blir också betydligt svårare att tjyv-åka utan biljett mellan Uppsala och Knivsta, och det finns någon som kan se vad som sker.

Knivsta ligger där det ligger, med E4an rakt genom kommunen. Tyvärr har även kriminella bilar och  då och då kan man läsa om kringresande inbrottsligor.  Vi drabbas även återkommande av asfaltsläggare. Det är trist, men jag tror inte det är det som ligger bakom otrygghetskänslan. Rå betong, tunnlar, dålig belysning och total frånvaro av offentlig personal samtidigt som man läser om rån och överfall i tidningen leder till otrygghet. Närvaro av offentlig personal motverkar brottsligheten och sprider trygghet.

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

	Brottsutveckling i Knivsta, data från BRÅ:

	2011	2012	2013	2014	2015	2016*
	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
Knivsta kommun
Våldsbrott	79	67	58	86	84	95
Sexualbrott	11	6	17	21	8	52
Hot-, kränknings- och frihetsbrott	107	94	139	117	169	169
Vårdslöshets- och vållandebrott	3	3	10	4	9	6
Stöld-, rån- och häleribrott	292	312	307	315	391	532
Bilbrott	117	80	50	67	74	105
Skadegörelse (inkl. mordbrand)	125	103	88	96	94	138
Alkohol- och narkotikabrott	99	190	113	145	119	170
Smugglings- och tullbrott	0	5	4	4	3	1
Vapenbrott	9	18	7	17	10	11

 * data för 2016 är preliminära, vad det nu betyder.

Polisproblematik

Jag vet att man inte skall tjuvlyssna  på andras lunchdiskussioner, men ibland går det inte att undvika. I veckan när jag som så ofta annars lunchade i Kista centrum satt fyra afrikaner vid samma bord och dryftade polisfrågor. En dam från Kenya berättade för sitt lunchsällskap hur hennes annars alltid så timida väninna brukade göra när polisen ville se hennes körkort i en vägspärr. "Jag har inte körkortet med mig" skall man tydligen säga i Nairobi.

Helst högre och vresigare för varje gång polisen frågar efter körkortet. Ger du dem det får du tydligen inte tillbaka det utan att betala dem en muta. Likaså är det tydligen bäst att uppge "student" när du skall uppge ditt yrke i någon myndighetskontakt. Mutorna blir tydligen lägre då. Uppge inte "ingenjör" verkar vara ett tips. Den andra Kenyanen inflikade att hennes brors svar "Military Intelligence" brukade fungera ganska bra, särskilt eftersom det dessutom var sant.

En glad sjungande polis. Jag har absolut ingen aning om vad han håller på med. 

En av männen i sällskapet var från Nigeria. Hans sammanfattning av polisen var enkel. Det finns inget annat att göra än att betala. När de vill sätta dit en så kommer det att göra det, och om du inte betalar låser de in dig till dagen efter. Det är lika bra att betala direkt.

Lumpen på det tidiga nittiotalet är en annan bra källa för likartade berättelser. En av oss livdragoner hade hamnat i bråk på Gröna Lund och fått lite stryk sommaren innan inryck. Förövaren hade gripits och det blev dags för rättegång. Han blev kallad till tingsrätten för att vittna och inställer sig på någons inrådan iförd uniform. En bit in i förhöret frågar någon av nämndemännen vad han gör för militärtjänst, och han svarar helt enkelt "militärpolisen". När detta översätts till spanska bryter den misstänkte gärningsmannens chilenska mamma ihop fullständigt och måste föras ut ur rättegångssalen. Det ger en ganska tydlig bild av hennes syn på rättsväsendet.

Detta är ett par exempel på vad som ligger i vågskålarna när vi ser ett polisväsende i organisatorisk oreda, effektivitetsmässigt fritt fall och ett kollapsande förtroende från allmänheten. Jag är övertygad om att vi har en god bit kvar till Kenyansk, Nigeriansk eller Chilensk poliskultur. Samtidigt får vi inte inbilla oss att vi är immuna, särskilt som vi har fler och fler stadsdelar med uppgiven och desillusionerad polis och invånare från länder där man av tradition misstror och mutar polisen. 

Därför är det mycket illavarslande när inrikesministern inte avser göra något åt polisens fallande resultat.

Nolltolerans mot olagliga bosättningar

I Knivsta finns det sedan en tid ett antal mer eller mindre permanenta husvagnsläger på olika platser i Kommunen. Några av dem har tillstånd, andra inte, och nu har det återigen uppstått ett olagligt asfaltsläggarläger på Brunnbybadet.

Olagligt husvagnsläger på Brunnbybadet idag. 

Under våren har det varit ett par brandincidenter i husvagnsläger och minst ett försök till mordbrand har uppmärksammats. Förra sommaren brann en grupp gästarbetare inne i en husvagn utanför Uppsala och fyra personer dog. Skräp och snusk sprids i lägren, och de som bebor dem ägnar sig åt asocialt beteende och visar ofta upp ett suveränt trots för samhällets lagar och normer. Det är heller ingen hemlighet att lägren ofta är bas för olika former av organiserad kriminell verksamhet.

Det är för mig obegripligt att vi inte har nolltolerans mot olagliga bosättningar. Socialtjänstlagen gäller för alla som vistas i kommunen, och det bor barn i lägren (LVU). Skolplikt föreligger. Brandskyddsregler är till för allas säkerhet och skall tillämpas. Detta är exempel på olika skyddslagar, utöver äganderätt och kommunala ordningsföreskrifter om förbjuden camping.

Använd hela batteriet av möjliga lagar och avhys de boende, beslagta brottsverktygen (husvagnarna och i förekommande fall anläggningsmaskinerna), tvångsomhänderta barnen, placera dem i fosterhem och ge dem skolgång. Detta handlar om handfast integrationspolitik. Nästa generations resande skall inte behöva växa upp i husvagnsläger. Jag trodde vi hade lämnat detta bakom oss, men tyvärr är det tillbaka.

Vi måste ta ansvar för de mest utsatta i samhället inte far illa, för att upprätthålla lag och moral i samhället och för att säkerställa att vi alla får fri tillgång till våra gemensamma samhällsinstitutioner, som till exempel badplatser, rastplatser och parkeringar. Det har varit ett uppmärksammat försök till avhysning av en husvagn under våren, när kommunen med hjälp av polis ville avhysa den husvagn som är bebodd på tomten mitt emot kommunhuset.

Jag önskar att kommunen med hjälp av polis och andra myndigheter med flit och nit tar sig an de olagliga husvagnslägren som finns runt om i Knivsta Kommun.

Mer än bara en berättelse som står på spel

Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia. 

Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.

Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot. 

Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:

Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.

Nu till det ännu större problemet.

Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle. 

Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)

"Det  stora  kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"

vidare

"uttrycken  manifesterar  offentligt  kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"

Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och  brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"


Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt. 

Det funkar inte

Det funkar inte att skylla på att systemet inte fungerar och att andra inte tar ansvar. Lika lite som att inte säga till när man är försenad med sin uppgift i ett projekt på jobbet "för det är säkert nån annan som är mer försenad så ingen kommer märka nåt", lika lite kan vi som nation se mellan fingrarna när papperslösa flyktingar rinner genom systemen och ingen tar ansvar för dem.

Beskrivningen i DN av vad som händer på centralen i Stockholm är talande. Någon gruppering sprider desinformation riktat till flyktingar på ett organiserat sätt. "Talar ni med polisen får ni stryk" sägs innebörden vara. Det framgår inte av artikeln om det är polisen eller "någon gruppering" som kommer stå för stryket, även om undertonen i vanlig svensk journalistisk tradition riktas mot polisen. Det är alltså så att det finns grupperingar, gissningsvis bland personer med samma etnicitet som flyktingarna, som inte vill att nya flyktingar skall ingå i vårt officiella samhälle. Vilka och varför kan jag bara spekulera i, men maffia, klanhövdingar och religiösa extremister är några tänkbara grupperingar. 

SJ kollar inte biljetter kan man också läsa om i DN, och en målande beskrivningarna av hur samhällsmoralen påverkas av detta kan man läsa hos den sjätte mannen (och bland bloggkommentarerna). Behövs det extra transportkapacitet för flyktingtransporter får Migrationsverket ordna särskilda bussar eller extra tåg, alternativt administrera biljettfördelning till sina klienter.

Biljetter måste kontrolleras, annars faller transportsystemet samman. Resehandlingar och identiteter måste kontrolleras, annars faller rättssäkerheten ihop. Den som saknar giltiga resehandlingar har rätt att söka asyl, det är det som är poängen med systemet. Bara för att vi upplever att systemen runt omkring oss knakar kan vi inte kasta vettet i sjön och sluta försöka upprätthålla ett fungerande, rättssäkert samhälle. Det är då, när vi slutar försöka, som systemen knakar ihop helt. Och det tror jag inte vi vill.

Vi är moraliskt skyldiga att först och främst rädda liv, och att hjälpa medmänniskor undan förföljelse och misär. Men vi är inte skyldiga att tillgodose allas drömmar och förhoppningar, eller att deras flykt undan förföljelse slutar precis på den plats de först kanske tänkt sig. Vi måste utnyttja hela vårt väl fungerande samhälles styrka till att säkerställa detta. Polisen måste ta sig an  den otacksamma uppgiften att valla och fösa  grupper av människor till kontroll av resepapper och identiteter, även fastän alla inte vill. Och den som springer från polisen skall tas fast, och de grupper som sprider egen agenda bland desperata flyktingar måste stoppas. 

Lag och ordning

Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel.