Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.

Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.

Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.

Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.

Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 

*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"

Skenande kostnader och politiska prioriteringar

Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.

Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.

Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.

Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer. 

Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.

Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.

En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.

Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?

Förändringar och nyanseringar av invandringspolitiken

I den nyss återuppväckta valrörelsen har temperaturen genast nått maxvärdet i den fråga som alla ville att valrörelsen inte skall handla om, nämligen invandringspolitiken. Men den invandringspolitik vi driver i Sverige idag dras med ett stort problem - den får folk att vilja rösta på SD. Många människor är, rätt eller fel, oroliga för invandringens konsekvenser och kostnader. Politikerna från de sju övriga partierna ger inga andra budskap, bilder eller lösningar än att vi skall fortsätta i tangentens riktning. Detta riskerar leda till än mer oro hos folket och än fler röster på SD. SD tvekar inte heller att spela på folks oro och på andra partiers avsaknad av lösningar.  De verkar också stortrivas i sin unika position i det svenska politiska landskapet. De ser även ut att gärna vilja polarisera debatten ytterligare och därmed radikalisera sina anhängare och väljare.

Ytterligare en komplikation är spänningen innerstad-landsbygd, storstad-småstad. De etablerade partiernas politik verkar på alla sätt vara definierad av en innerstadselit, väl cementerad i sin medelklassyn och fullt tillfreds tillvaron, möjligen med undantag för klimatet och kvinnors utsatthet. Men det är lika lite som med vargen i innerstaden som de nyanlända flyktingarna finns.

Även om en rad med liberala debattörer publicerat ett upprop för än ännu mer av samma invandringspolitik som bästa medicin mot SD tror jag att man bör fundera i andra termer. Jag tror att man genom att moderera flyktingpolitiken lite kan bromsa SDs framfart, och förhoppningsvis lägga grunden för en liberal regering i Sverige nu och framöver. SD har t ex föreslagit återvändarbidrag för flyktingar, och det förs fram som argument för att SD är ett rasistiskt parti, att de visar sitt sanna jag i och med detta. I andra uttalanden är jag benägen att hålla med om att SD visar upp en brunsvart insida, men inte i frågan om återvändarbidrag. Och jag tycker man gör ett grovt debattfel om man kallar ett förslag rasistiskt bara för att det kommer från SD. Även själva tanken att man skulle kunna kritisera eller vilja diskutera formerna för flyktingmottagandet i Sverige brukar riskera resultera i en rasiststämpel, eller åtminstone med ett hot därom.

Men vilka förslag till förändringar och nyanseringar av invandringspolitiken är inte att anse som rasistiska? Hur kan man som liberal moderera invandringspolitiken och motverka en ytterligare radikalisering av SD och dess anhängare, och därmed minska risken för katastrofalt bakslag nu eller i tid för nästa ordinarie riksdagsval 2018?

Återvändarbidrag skulle i många fall kunna vara ett utmärkt sätt att förmå människor som flytt sina hemländer att återvända hem, kanske fem, tio, eller femton år senare. Ta Bosnien eller Kosovo som exempel, länder vi mig veterligen inte längre tar emot särskilt många flyktingar från. Kanske måste man ha råd att köpa tillbaka sitt hus, eller på annat sätt behöva ett startkapital och en uppmuntran för att våga ta steget tillbaka. Att flyktingar återvänder, ofta med ny utbildning, nya språkkunskaper, med erfarenheter av att leva i ett modernt, demokratiskt land och med ett nätverk av kontakter i Väst (alla kommer inte flytta tillbaka) borde också vara stärkande för ett land som har börjat ta sig tillbaka upp ur djupaste elände. Kan någon förklara varför ett sådant resonemang och det förslaget skulle vara rasistiskt?

Dagens flyktingmottagande och flyktingpolitik bygger i stort på att du som flykting själv tar dig hit till Sverige. Detta kan man i princip bara göra med hjälp av kriminella nätverk av flyktingsmugglare, eftersom vi saknar lagliga inresevägar för flyktingar och man inte kan söka asyl i Sverige från utlandet, inte ens på en svensk ambassad. Den siffra som oftast nämns på vad det kostar att låta sig smugglas till Sverige är 10.000 dollar, dvs. ungefär 75.000 kronor, per person. En ganska dyr resa alltså, men inte mer än att man kan få ihop till det om man äger ett hus eller åtminstone en nyare bil. Med tiotusentals flyktingar om året inser man att flyktingsmuggling blir en jättestor kriminell (och cynisk) industri, som kanske kan mäta sig med narkotikan i storlek. Och i och med Sveriges politik är det till Sverige dessa kriminella charterresor går. Och Sveriges politik utnyttjas av cyniska kriminella för egen vinnings skull.

Vi skulle kunna ändra vår modell för flyktingmottagande radikalt. Vi skulle kunna dela ut skyddspass i flyktingläger i t ex Jordanien. Vi skulle kunna öppna en luftbro där vi flyger ner förnödenheter till flyktingläger och låter planen vända åter fulla med flyktingar ombord. Jag tror faktiskt att man kan göra en ganska fullödig och träffsäker asylprövningen på ett par minuter i ett flyktingläger för syriska krigsflyktingar i något av Syriens grannländer. Och ett skyddspass som vi utfärdar skulle kunna vara giltigt i säg fem år eller så. Om vi kopplat till en sådan luftbro skulle bli mer europeiskt genomsnittligt restriktiva med att ge de som har haft råd att muta sig hit uppehållstillstånd, skulle det vara rasistiskt? Om jag läst rätt på Wikipedia om Genèvekonventionen för flyktingar finns det inget som hindrar detta, snarare verkar det precis vara så Genèvekonventionen är tänkt att fungera och användas.Och vi har inte gett upp all vår suveränitet som stat till EU. Pass utfärdar vi själva.

Kostnaderna för flyktingmottagandet kommer enligt Migrationsverkets egna prognoser skena under de kommande åren. Samtidigt ser vi hur vår mest kände riksentreprenör Bert Karlsson kastar sig in i flyktingbusinessen, med den lovvärda affärsidén att tjäna mest pengar genom att driva bäst flyktingmottaganigsanläggningar. 300 kronor per persondygn verkar vara riktpriset från Migrationsverkets upphandlingar, en ganska billig all inclusive. Men genom att formulera prissättningen som kronor per persondygn får vi precis den effekt vi ser nu, att kostnaderna rusar iväg när antalet flyktingar går upp snabbt. Om vi i stället avsatte en fix maxkostnad (som vi verkar göra i de flesta andra delar av statsbudgeten) skulle andra lösningar kunna dyka upp. Och jag tycker det ligger något fundamentalt viktigt i Bill Gates svar när han blev tillfrågad om hur han, som en av världens största privata givare av bistånd, såg på att Sverige har ökat sina avräkningar på biståndsbudgeten för kostnader för flyktingmottagande: det går inte att kritisera Sverige för att ni tar emot så många flyktingar.

Vi har ju i och för sig inte längre kvar massa tomma kaserner, men jämfört med ett tältläger på en lerig åker i Bekaadalen borde boende med rekrytstandard vara fullt acceptabelt. De få reportage om flyktingars situation på mottagningar i Sverige jag sett i media tar upp bristen på meningsfull sysselsättning som ett av de största problemen. Dagtjänstgöring, dvs. att man turas om att hjälpas åt med städning och diskning med mera kan vara en metod att använda, både för att sänka kostnader, tillhandahålla sysselsättning och inte minst för att markera att här i Sverige tar vi hand om varandra.