Svenska strukturella riskfaktorer för corona

Svenska strukturella riskfaktorer 

Nu har det gått mer än fyra månader sedan det första Corona-dödsfallet i Sverige den 11e mars och hitintills har nästan 5000 människor förlorat livet, mer än fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans eller sju gånger så många döda per miljoner invånare. I nästan alla sammanhang brukar vi svenskar framhålla vår egen förträfflighet och den stora likheten mellan de nordiska länderna. Under detta kvartal av kris har det dock varken gått särskilt bra för Sverige eller ens snarlikt våra nordiska grannländer.

Bränd mark efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014

Hitintills har diskussionen om vad som ligger bakom detta i huvudsak följt två spår. Antingen hävdar man att det beror på den strategi som tagits fram av folkhälsomyndigheten eller så hävdar man (likt folkhälsomyndighetens experter) att det kommer komma en andra våg och då kommer det att jämna ut sig, dvs ren förnekelse. 

Vi har påbörjat en nationell utvärderingsprocess och snart kommer vi att se en  nationell corona-kommission. Utöver att fokusera på eventuella felaktigheter gjorda i framtagandet av en pandemistrategi för Sverige eller dess genomförande en kommission även titta efter bakomliggande faktorer. Finns det sådant som gjort det svenska samhället särskilt sårbart som man borde ta särskild hänsyn till när man hanterar ett pandemiutbrott i Sverige? Vad kan göra att det svenska samhället tillhör en global riskgrupp?

Brandnäva, blomman som bara växer i bränd mark

Jag tror att det kan finnas flera faktorer som gjort Sverige särskilt svagt och mottagligt för en pandemi och att dessa frågor behöver tas upp i en kommande kommission, både inför resten av detta utbrott och inför kommande kriser, vore de pandemier eller kriser av andra slag. Liksom vi nu faktiskt har ett brandflyg och räddningstjänsterna i bergslagen har skapat en starkare organisation behöver vi bättra på det som kan bättras och rätta till det som är fel.

1. Styrningen av vården i Sverige är mycket svag med otydliga hierarkier och överlappande ansvar mellan departement, myndigheter, regioner, kommuner och inspektioner. Budgetprocessen och de mekanismer som finns för hur olika vårdgivare (regioner, kommuner och andra huvudmän) prissätter och betalar för tjänster till varandra är komplext och påverkar vilken vård som ges olika patienter. 
2. Vården av de äldre verkar av oklar anledning ha i särklass lägst status inom vård- och omsorgssektorn. 
3. Avsaknaden av en tydlig struktur för operativ styrning av riket i kris. Trots Estonia, Tsunamin och skogsbränderna finns fortfarande inte någon operativ ledning, bara en rad samordningsfunktioner.
4. Ett helt nedmonterat civilförsvar. När pandemin drabbar Sverige står vi helt utan beredskapslager av läkemedel och medicinsk utrustning
5. Sveriges regering är unikt svag. Dess parlamentariska underlag är svagt och regeringsinnehavet bygger på en udda kompromiss (Januariavtalet). Vi har haft ett par månader av politisk borgfred på riksnivå, men samtidigt har vi sett en del direkt fulspel mellan regeringsnivån och borgerligt styrda regioner. 
6. Vi har en unikt låg utbildningsnivå i regeringen och bland våra politiker i allmänhet. Detta gör dem särskilt utlämnade till expertmyndigheter och de saknar egen förmåga att ställa kritiska frågor och göra en relevant rimlighetsbedömning av presenterade beslutsunderlag
7. Sverige har under de senaste åren byggt upp en ny (bitvis etniskt definierad) underklass som delvis står utanför det ordinarie samhället. Den tidigaste smittspridningen i Stockholmsregionen verkar ha skett runt Järvafältet och det verkar finnas en tydlig socioekonomisk dimension i hur olika kommuner och stadsdelar drabbats.
   
   

Ett hopp om ett bättre samhälle?

Det drar ihop sig till valår och partierna försöker positionera sig. Jag har svårt att känna ett hopp om ett bättre samhälle och politikerföraktet ligger nära till hands när politiken bara handlar om vem som skall få administrera makten.

Politikens kärna: Vem blir herren på täppan?

Hur skulle man kunna vända den utvecklingen? Några förslag som skulle kunna väcka hopp, motverka politikerföraktet och kanske vinna väljare från SD.

Vi har i Sverige bland världens högsta skattetryck (plats sex år 2015, med 43,3% av BNP). Vi betalar fantastiskt mycket i skatt. Det är lätt att dras med av frågan #vadfanfårjag och undra vart pengarna tar vägen. Ett bra politiskt mål skulle vara att sänka skattetrycket till 33%, strax under OECD´s genomsnitt till år 2033. Omsatt till lokalpolitik betyder det att sänka kommunalskatten med några kronor, förslagsvis 33 öre om året (eller i alla fall en krona per mandatperiod). Det vore ett löfte om ett nytt samhälle som skulle kunna inspirera till en ideologisk debatt om politikens kärnområde och det gemensamma ansvaret.

Kommunaliseringen av gymnasieskolan är en känd katastrof och att driva ett förstatligande av gymnasieskolan borde inte vara kontroversiellt för en lokalpolitiker. Det skulle snarare framstå som storsint att erkänna att allt inte blir bäst styrt av lokala pampar. Detsamma gäller för den kvalificerade sjukvården. Naturligtvis skall Akademiska sjukhusets verksamhet samordnas med Karolinska, och de skall självklart vara nationellt styrda (på samma sätt som universiteten). Så länge som den enskilda önskan till makt och kontroll över budget tillåts styra över förnuftig samhällsplanering ligger politikerföraktet nära.

Sverige har vuxit väldigt snabbt de senaste åren och det knakar i fogarna. Uppsala har fått sin beskärda del av kriminalitet och social oro, särskilt i Gottsunda. Den framgångsrika insatsen med kommunala väktare runt stationen kan tjäna som modell för ett nytt kommunalt polisansvar. Självklart skulle modellen kunna tillämpas även i Gottsunda, men när lokalpolitikerna inte vill ta ansvar för sin stad och skyller ifrån sig på andra sprider de inget annat än politikerförakt.

Borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet har fastnat helt för det där med friskolor. Alla kommunala kvalitetsproblem skall lösas med att det inte skall vara förbjudet för andra aktörer att också bedriva skol- och omsorgsverksamhet. En för mig helt obegriplig ståndpunkt. Såklart att det skall vara tillåtet med friskolor, men hur kan man som huvudman tro att man slipper kvalitetsansvar för sin verksamhet bara det finns konkurrenter? Hur kan man som lokalpolitiker tycka att det är okej att det är dåligt bara för att det är kommunal verksamhet. Detta är vad som driver fram politikerförakt och missnöjespartier.

Nationell IT-säkerhet

De senaste veckorna har två olika IT-säkerhetsfrågor debatterats friskt, dels transportstyrelsens kriminella molnupphandling, dels det felaktiga VMA-larmet i Stockholm, med efterföljande misslyckanden i kriskommunikationen och överbelastade webbsidor. 

Vad är det som fallerar och vad kan vi göra för att säkerställa en godtagbar nationell IT-säkerhet? Några enkla observationer: 

1. Säkra IT-lösningar kostar extra. Man måste vara villig att betala för att få god säkerhet. 
2. Det finns inte någon ersättning för fysisk säkerhet. Det spelar ingen roll vilken IT-lösning du har om du inte har koll på var servrarna står, varifrån strömmen kommer och vem som har fysisk access till serverhallarna. 
3. IT-säkerhet betraktas som ett abstrakt, obskyrt och närmast mystiskt specialområde, även inom IT-sfären. 
4. Små misstag kan ställa till med stor skada

Om man är (eller styr över) en stor organisation, t ex staten Sverige, måste man förenkla IT-säkerhetsfrågor så att alla verksamhetschefer förstår och klarar av att säkerställa en godtagbar säkerhet. Man måste tillhandahålla enkla förhållningsregler och lättanvända verktyg för att minimera risken för misstag och säkerhetsskador. 

Ett grundläggande verktyg som staten borde tillhandahålla alla myndigheter och kommuner, till sjukhus, skolor och andra viktiga samhällsaktörer är ett Televerket 2.0, en statligt garanterad leverantör av säkra IT-lösningar. Relevanta samhällsaktörer kan då förväntas använda säkrade IT-lösningar, möjligen i olika grad beroende på typ av verksamhet. Lämpligen handlar det åtminstone om säker arkivering av data och driftsäker hemsida som tål högtrafik och har rimligt skydd mot IT-attacker. Förmodligen är det en bra idé att införa någon form av schablonkostnad för Televerket 2.0s tjänster för att ta bort möjligheten för blandade myndigheter och verk att gå i fällan att vilja spara bort säkerheten. 

"Det kommer ju att bli jättedyrt ju!" kommer många säga. Ja, precis så är det. Säkra IT-lösningar kostar extra. Och om det är någon som undrar så är det precis så IT-säkerhet löses på stora företag. Endast den centralt tillhandahållna IT-lösningen är accepteras. I mångt och mycket har outsourcingtrenden vänt. Centrala IT-funktioner ägs av företaget självt och servrarna står på mark som företaget äger (även om man hyr alla normala kontorslokaler...). 

Och varför det är korkat att hävda att det är bättre att myndigheter vänder sig till  en kommersiell molntjänstleverantör framgår med all önskvärd tydlighet av medierapporteringen om transportstyrelsens molnupphandlingshaveri. DN. Cornucopia. 

Några hundra miljarder till

Så har riksrevisionen granskat regeringen och statsbudgeten för 2015 och 2016 (debattartikel Di). Regeringen skarvar med siffrorna och smyger in en höjning av utgiftstaket på 33 miljarder utan att ta upp det i budgeten och i riksdagen. Cornucopia tar upp ämnet här, men lyckas inte illustrera varken hur mycket pengar det handlar om eller hur svårt det är att spara ihop dessa summor.

Jag har försökt att beskriva vilka besparingar vi pratar om för att spara etthundra miljarder kronor om året i länkat blogginlägg. Jag kom visserligen bara till sjuttiofem miljarder innan det började kännas som att nästa förslag var att ta fram osthyveln, dra åt den allmänna svångremmen lite hårdare, höja rösten och säga åt alla myndigheter att spara några procent. Resterande tjugofem miljarder lämnades som övning åt andra. 

På jakt efter statens pengar

Med ytterligare 192 miljarder fram till 2019 blir uppgiften ännu svårare. Det betyder att mitt exempel bara kommit halvvägs i besparingsjakten, och drakoniska besparingar börjar behövas.

Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?

En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:

• Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
• Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
• Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat

Vad hände med det självklara kravet att inte slösa med skattepengarna, inte göra dåligt? Varför inte t ex formulera målet att den kommunala skolan skall vara så bra att ingen vill konkurrera med den?

I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.

För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda.  Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.

Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.

Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?

Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?