Några hundra miljarder till

Så har riksrevisionen granskat regeringen och statsbudgeten för 2015 och 2016 (debattartikel Di). Regeringen skarvar med siffrorna och smyger in en höjning av utgiftstaket på 33 miljarder utan att ta upp det i budgeten och i riksdagen. Cornucopia tar upp ämnet här, men lyckas inte illustrera varken hur mycket pengar det handlar om eller hur svårt det är att spara ihop dessa summor.

Jag har försökt att beskriva vilka besparingar vi pratar om för att spara etthundra miljarder kronor om året i länkat blogginlägg. Jag kom visserligen bara till sjuttiofem miljarder innan det började kännas som att nästa förslag var att ta fram osthyveln, dra åt den allmänna svångremmen lite hårdare, höja rösten och säga åt alla myndigheter att spara några procent. Resterande tjugofem miljarder lämnades som övning åt andra. 

På jakt efter statens pengar

Med ytterligare 192 miljarder fram till 2019 blir uppgiften ännu svårare. Det betyder att mitt exempel bara kommit halvvägs i besparingsjakten, och drakoniska besparingar börjar behövas.

Regeringsfrågan

Efter att Ebba BT sagt upp DÖ och givit oss demokratin åter har media och diverse förståsigpåare yrvaket upptäckt att Sveriges regering saknar parlamentariskt stöd. Före detta politiker som ingvar och Bengt lyfts fram i avsaknad av mognad hos nuvarande politiker. Jag tycker nog att man missar några uppenbara poänger och inte klarar av att se nyktert på tillvaron. 

För det första: det är alltid kris just nu. Är det inte flyktingar så är det kronkursen, statsskulden, ubåtskränkningar, finanskris, bensinmacksdöd, skogsdöd eller klimatkris. Det finns ingen lugn tid som passar bättre för ovanliga lösningar.

För det andra: flyktingkrisen kostar massvis med pengar, men är hanterbar. Det är dyrt att ta emot flyktingar, jättedyrt faktiskt. Rejäla skattehöjningar väntar, eftersom vi inte hanterar situationen, och folk dör helt i onödan. Sverige bör som ett första steg anpassa flyktingmottagandet och flyktingpolitiken till Tysklands politik. Det är enda vägen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik. 

För det tredje: regeringen har ansvaret. Det är inte alliansen som måste välja mellan att göra upp med S-MP eller SD, utan det är Stefan Löfven som måste välja. Antingen söka stöd från V, MP och SD eller från alliansen. Eller falla som regering. Stefan Löfven tog sig an uppdraget från talmannen att bilda regering och deklarerade att han ansåg sig kunna få en riksdagsmajoritet bakom sig. Upp till bevis!

Själv tror jag att både Löfven och Batra behöver lära sig ödmjukhet inför uppgiften den hårda väge, dvs via att misslyckas offentligt. 

Vad vill vi uppnå?

Vad skal vi föra för politik nu mitt i pågående europeiska flyktingkris? Vad vill vi uppnå? Hur vill vi att det skall se ut i Sverige, i Europa och i vårt närområde när krisen är över?

Fred på jorden och att alla lever lyckliga tillsammans kanske? Okej. Det är vad vi skulle vilja se, men vad är en rimlig ambitionsnivå på två, tre eller kanske fem års sikt?

Att flyktingar från Syrien och närliggande delar av Irak skall kunna börja återvända hem? I sådana fall måste vi först besegra Assad och ISIS militärt. Vi måste även få till en stor koalition av demokratiskt acceptabla stater som bidrar med en fredsskapande insats. Ser svårt ut, minst sagt, även om luftangreppen på ISIS verkar ha effekt enligt allt fler nyhetsrapporter. Den senaste tidens rapporter om ryskt stridsflyg och ryska trupper i Syrien gör inte direkt att det känns lättare och närmare till hands heller. 

Att det inte längre kommer fler flyktingar från Syrien till Europa? Kräver att vi fryser den pågående konflikten och skapar "säkra zoner" i och runt Syrien. Kanske möjligt, men definitivt inte enkelt. Kräver även skärpt gränskontroll, nya asylregler och omfattande hjälp och bistånd till Syrien och dess grannländer, inklusive omfattande militär närvaro. 

Att alla flyktingar och migranter som kommer till Europa integreras i vårt samhälle? Enklaste lösningen är i sådana fall att inte ta emot några flyktingar eller migranter alls. Ju fler vi tar emot desto svårare blir det att uppnå målet. 

Att flyktingar inte längre drunknar på Medelhavet efter att ha låtit sig smugglas i eländiga skorvar till skepp? Genomförbart på flera olika sätt. Det enklaste är förstås att skicka ner några finlandsfärjor och skeppa folk fram och tillbaka över Medelhavet på ett säkert sätt. Men vänta, det var ju inte det som var problemet. Problemet är förstås att folk vill ha uppehållstillstånd i Europa, och om de inte får det så försöker de smita in. Så om säkra transporter skall lösa problemet måste alla som vill få uppehållstillstånd (och arbetstillstånd) i Europa. Det kommer inte att hända. Då återstår en stor militär intervention i Libyen för att ta kontroll över situationen och skapa ordning och reda. Ser inte så lovande ut. 

Att vi inte får en ny, eventuellt ännu större flyktingkatastrof på halsen? Kräver minst två saker: att fronten mot Ryssland i Ukraina håller och att vi i EU lyckas med en afrikapolitik värd namnet. Afrika är liksom större än Syrien, och har en mångdubbelt större befolkning. I Afrika pågår också globaliseringen, och människorna har mobiltelefon och bor en del av världen. Om det kommer en afrikansk vår efter den arabiska våren, och Afrikas alla diktaturer och låtsasdemokratier slår tillbaka på samma sätt som i Syrien, Egypten, Libyen, Saudiarabien och de flesta andra arabstater så kommer vi få se en än större och skenande ström av flyktingar i ännu eländigare skorvar välla in i Europa över Medelhavet. 

Att bara "riktiga" flyktingar kommer till Europa, och att vi inte får massa "lycksökare och opportunister" bland strömmarna av flyktingarna? Tjena. Tänk en gång till och hoppas på bättre tur nästa gång. Det går inte att göra någon sådan uppdelning. 

Det finns fler möjliga scenarion och utfall att spekulera kring, men enda rimliga och acceptabla nivån är att försöka frysa läget och se till att skapa drägliga förhållanden i flyktingläger runt Europa. Detta måste backas upp med en ganska restriktiv och strikt migrationspolitik från Europas länder. Kan tyckas hårt, men alternativen är sämre. Vårt mål måste vara att rädda liv och hindra misär. Drömmar om rosa moln, fred på jorden och glass till alla barn får inte stå i vägen och hindra oss att försöka göra det minst dåliga. 

Det funkar inte

Det funkar inte att skylla på att systemet inte fungerar och att andra inte tar ansvar. Lika lite som att inte säga till när man är försenad med sin uppgift i ett projekt på jobbet "för det är säkert nån annan som är mer försenad så ingen kommer märka nåt", lika lite kan vi som nation se mellan fingrarna när papperslösa flyktingar rinner genom systemen och ingen tar ansvar för dem.

Beskrivningen i DN av vad som händer på centralen i Stockholm är talande. Någon gruppering sprider desinformation riktat till flyktingar på ett organiserat sätt. "Talar ni med polisen får ni stryk" sägs innebörden vara. Det framgår inte av artikeln om det är polisen eller "någon gruppering" som kommer stå för stryket, även om undertonen i vanlig svensk journalistisk tradition riktas mot polisen. Det är alltså så att det finns grupperingar, gissningsvis bland personer med samma etnicitet som flyktingarna, som inte vill att nya flyktingar skall ingå i vårt officiella samhälle. Vilka och varför kan jag bara spekulera i, men maffia, klanhövdingar och religiösa extremister är några tänkbara grupperingar. 

SJ kollar inte biljetter kan man också läsa om i DN, och en målande beskrivningarna av hur samhällsmoralen påverkas av detta kan man läsa hos den sjätte mannen (och bland bloggkommentarerna). Behövs det extra transportkapacitet för flyktingtransporter får Migrationsverket ordna särskilda bussar eller extra tåg, alternativt administrera biljettfördelning till sina klienter.

Biljetter måste kontrolleras, annars faller transportsystemet samman. Resehandlingar och identiteter måste kontrolleras, annars faller rättssäkerheten ihop. Den som saknar giltiga resehandlingar har rätt att söka asyl, det är det som är poängen med systemet. Bara för att vi upplever att systemen runt omkring oss knakar kan vi inte kasta vettet i sjön och sluta försöka upprätthålla ett fungerande, rättssäkert samhälle. Det är då, när vi slutar försöka, som systemen knakar ihop helt. Och det tror jag inte vi vill.

Vi är moraliskt skyldiga att först och främst rädda liv, och att hjälpa medmänniskor undan förföljelse och misär. Men vi är inte skyldiga att tillgodose allas drömmar och förhoppningar, eller att deras flykt undan förföljelse slutar precis på den plats de först kanske tänkt sig. Vi måste utnyttja hela vårt väl fungerande samhälles styrka till att säkerställa detta. Polisen måste ta sig an  den otacksamma uppgiften att valla och fösa  grupper av människor till kontroll av resepapper och identiteter, även fastän alla inte vill. Och den som springer från polisen skall tas fast, och de grupper som sprider egen agenda bland desperata flyktingar måste stoppas. 

Men vad skall vi göra då?

Flyktingkatastrofen som pågår är hemsk, jättehemskt faktiskt. Få saker berör en så mycket och så illa som bilder på döda barn. Man vill ju helst bara slippa se och höra om eländet. 

Men det duger inte som politik. Och det duger inte heller att skylla på andra, varken på att våra demokratiska grannländer inte tar sitt ansvar, på att var femte svensk väljare stödjer riksdagens tredje största parti, på Assad och IS barbari, på cynisk flyktingsmugglarmaffia eller på rysk hybridkrigföring. Flyktingarna kommer ändå, och barn drunknar och dör. 

Vad är det minsta vi måste göra?

1) rädda liv. 

2) säkerställa liv utan misär för dem vi räddat

3) säkerställa skydd mot förföljelse och trakasserier för dem vi härbärgerar
och, för att kunna lyckas med detta: 

4) säkerställa politiskt och opinionsmässigt stöd för punkterna 1-3 ovan

Rädda liv är en självklar första prioritering i kris. Det som krävs är framförallt att vi klarar av att

0)  acceptera att det vi ser är en kris

och att vi i en kris måste agera annorlunda än normalt och prioritera livräddning. 

Vi måste acceptera att det vi skall erbjuda är 2) liv utan misär och 3) skydd mot förföljelse och trakasserier, dvs. ett flyktingmottagande på en mycket lägre nivå än vad vi hitintills strävat efter. Integrationsfrämjande åtgärder kommer i andra hand, efter det att vi hanterat krisen. 

Och om vi inte klarar av 4) politiskt och opinionsmässigt stöd för det vi gör kommer vi inte kunna fortsätta att 1) rädda liv. Om vi måste backa lite, sänka vår ambition en aning och ducka för vissa frågor för att kunna 1) rädda liv så måste vi det. För vi måste 1) rädda liv. 

Och de som inte vill inse att det vi ser är en kris och prioriterar 1) rädda liv, utan framhärdar i att antingen skylla på andra, företrädesvis de som röstar på Sveriges riksdags tredje största parti, eller fortsätter fokusera på integrationsfrämjande åtgärder prioriterar inte 1) rädda liv.

I skogen hemma i dalarna, där jag jagar finns det en lång, rak grusväg som heter lägervägen. Den heter så för att det under andra världskriget låg läger där längs vägen. Det går utmärkt att bygga barackläger där nu också.  Det går alldeles utmärkt att säkerställa ett liv utan misär, i skydd och i trygghet från förföljelse och trakasserier i nybyggda barackläger längs lägervägen. Kanske kan man även, likt i dessa läger under andra världskriget, träna motståndsmän och "polistrupper", dvs. de paramilitära förband som är så centrala för att ett land skall kunna ta sig ur en post-konfliktsituation och bygga upp ett civilsamhälle igen.

Alla flyktingar drömmer om att kunna återvända hem, och tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar är enda sättet att kombinera 1), 2) och 3) med 4). Och om vi dessutom delar ut uppehållstillstånden på plats så kan vi på flera ordnade sätt skjutsa hit flyktingar så att de slipper drunkna och dö på vägen.