Svenska strukturella riskfaktorer för corona

Svenska strukturella riskfaktorer 

Nu har det gått mer än fyra månader sedan det första Corona-dödsfallet i Sverige den 11e mars och hitintills har nästan 5000 människor förlorat livet, mer än fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans eller sju gånger så många döda per miljoner invånare. I nästan alla sammanhang brukar vi svenskar framhålla vår egen förträfflighet och den stora likheten mellan de nordiska länderna. Under detta kvartal av kris har det dock varken gått särskilt bra för Sverige eller ens snarlikt våra nordiska grannländer.

Bränd mark efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014

Hitintills har diskussionen om vad som ligger bakom detta i huvudsak följt två spår. Antingen hävdar man att det beror på den strategi som tagits fram av folkhälsomyndigheten eller så hävdar man (likt folkhälsomyndighetens experter) att det kommer komma en andra våg och då kommer det att jämna ut sig, dvs ren förnekelse. 

Vi har påbörjat en nationell utvärderingsprocess och snart kommer vi att se en  nationell corona-kommission. Utöver att fokusera på eventuella felaktigheter gjorda i framtagandet av en pandemistrategi för Sverige eller dess genomförande en kommission även titta efter bakomliggande faktorer. Finns det sådant som gjort det svenska samhället särskilt sårbart som man borde ta särskild hänsyn till när man hanterar ett pandemiutbrott i Sverige? Vad kan göra att det svenska samhället tillhör en global riskgrupp?

Brandnäva, blomman som bara växer i bränd mark

Jag tror att det kan finnas flera faktorer som gjort Sverige särskilt svagt och mottagligt för en pandemi och att dessa frågor behöver tas upp i en kommande kommission, både inför resten av detta utbrott och inför kommande kriser, vore de pandemier eller kriser av andra slag. Liksom vi nu faktiskt har ett brandflyg och räddningstjänsterna i bergslagen har skapat en starkare organisation behöver vi bättra på det som kan bättras och rätta till det som är fel.

1. Styrningen av vården i Sverige är mycket svag med otydliga hierarkier och överlappande ansvar mellan departement, myndigheter, regioner, kommuner och inspektioner. Budgetprocessen och de mekanismer som finns för hur olika vårdgivare (regioner, kommuner och andra huvudmän) prissätter och betalar för tjänster till varandra är komplext och påverkar vilken vård som ges olika patienter. 
2. Vården av de äldre verkar av oklar anledning ha i särklass lägst status inom vård- och omsorgssektorn. 
3. Avsaknaden av en tydlig struktur för operativ styrning av riket i kris. Trots Estonia, Tsunamin och skogsbränderna finns fortfarande inte någon operativ ledning, bara en rad samordningsfunktioner.
4. Ett helt nedmonterat civilförsvar. När pandemin drabbar Sverige står vi helt utan beredskapslager av läkemedel och medicinsk utrustning
5. Sveriges regering är unikt svag. Dess parlamentariska underlag är svagt och regeringsinnehavet bygger på en udda kompromiss (Januariavtalet). Vi har haft ett par månader av politisk borgfred på riksnivå, men samtidigt har vi sett en del direkt fulspel mellan regeringsnivån och borgerligt styrda regioner. 
6. Vi har en unikt låg utbildningsnivå i regeringen och bland våra politiker i allmänhet. Detta gör dem särskilt utlämnade till expertmyndigheter och de saknar egen förmåga att ställa kritiska frågor och göra en relevant rimlighetsbedömning av presenterade beslutsunderlag
7. Sverige har under de senaste åren byggt upp en ny (bitvis etniskt definierad) underklass som delvis står utanför det ordinarie samhället. Den tidigaste smittspridningen i Stockholmsregionen verkar ha skett runt Järvafältet och det verkar finnas en tydlig socioekonomisk dimension i hur olika kommuner och stadsdelar drabbats.
   
   

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:

1. Det skjuts för lite. 

Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 

2. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 

Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

3. Det är för mycket jams och storstadstrams

Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 

Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.

Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.

Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.

Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 

*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"

Polisproblematik

Jag vet att man inte skall tjuvlyssna  på andras lunchdiskussioner, men ibland går det inte att undvika. I veckan när jag som så ofta annars lunchade i Kista centrum satt fyra afrikaner vid samma bord och dryftade polisfrågor. En dam från Kenya berättade för sitt lunchsällskap hur hennes annars alltid så timida väninna brukade göra när polisen ville se hennes körkort i en vägspärr. "Jag har inte körkortet med mig" skall man tydligen säga i Nairobi.

Helst högre och vresigare för varje gång polisen frågar efter körkortet. Ger du dem det får du tydligen inte tillbaka det utan att betala dem en muta. Likaså är det tydligen bäst att uppge "student" när du skall uppge ditt yrke i någon myndighetskontakt. Mutorna blir tydligen lägre då. Uppge inte "ingenjör" verkar vara ett tips. Den andra Kenyanen inflikade att hennes brors svar "Military Intelligence" brukade fungera ganska bra, särskilt eftersom det dessutom var sant.

En glad sjungande polis. Jag har absolut ingen aning om vad han håller på med. 

En av männen i sällskapet var från Nigeria. Hans sammanfattning av polisen var enkel. Det finns inget annat att göra än att betala. När de vill sätta dit en så kommer det att göra det, och om du inte betalar låser de in dig till dagen efter. Det är lika bra att betala direkt.

Lumpen på det tidiga nittiotalet är en annan bra källa för likartade berättelser. En av oss livdragoner hade hamnat i bråk på Gröna Lund och fått lite stryk sommaren innan inryck. Förövaren hade gripits och det blev dags för rättegång. Han blev kallad till tingsrätten för att vittna och inställer sig på någons inrådan iförd uniform. En bit in i förhöret frågar någon av nämndemännen vad han gör för militärtjänst, och han svarar helt enkelt "militärpolisen". När detta översätts till spanska bryter den misstänkte gärningsmannens chilenska mamma ihop fullständigt och måste föras ut ur rättegångssalen. Det ger en ganska tydlig bild av hennes syn på rättsväsendet.

Detta är ett par exempel på vad som ligger i vågskålarna när vi ser ett polisväsende i organisatorisk oreda, effektivitetsmässigt fritt fall och ett kollapsande förtroende från allmänheten. Jag är övertygad om att vi har en god bit kvar till Kenyansk, Nigeriansk eller Chilensk poliskultur. Samtidigt får vi inte inbilla oss att vi är immuna, särskilt som vi har fler och fler stadsdelar med uppgiven och desillusionerad polis och invånare från länder där man av tradition misstror och mutar polisen. 

Därför är det mycket illavarslande när inrikesministern inte avser göra något åt polisens fallande resultat.

Media, politik och internets framsida och skuggsida

I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.

I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.

Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)

Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).

Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)

Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.

På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.

Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet. 

Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!


Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti. 

Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?

En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:

• Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
• Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
• Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat

Vad hände med det självklara kravet att inte slösa med skattepengarna, inte göra dåligt? Varför inte t ex formulera målet att den kommunala skolan skall vara så bra att ingen vill konkurrera med den?

I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.

För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda.  Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.

Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.

Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?

Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?

Regeringsfrågan

Efter att Ebba BT sagt upp DÖ och givit oss demokratin åter har media och diverse förståsigpåare yrvaket upptäckt att Sveriges regering saknar parlamentariskt stöd. Före detta politiker som ingvar och Bengt lyfts fram i avsaknad av mognad hos nuvarande politiker. Jag tycker nog att man missar några uppenbara poänger och inte klarar av att se nyktert på tillvaron. 

För det första: det är alltid kris just nu. Är det inte flyktingar så är det kronkursen, statsskulden, ubåtskränkningar, finanskris, bensinmacksdöd, skogsdöd eller klimatkris. Det finns ingen lugn tid som passar bättre för ovanliga lösningar.

För det andra: flyktingkrisen kostar massvis med pengar, men är hanterbar. Det är dyrt att ta emot flyktingar, jättedyrt faktiskt. Rejäla skattehöjningar väntar, eftersom vi inte hanterar situationen, och folk dör helt i onödan. Sverige bör som ett första steg anpassa flyktingmottagandet och flyktingpolitiken till Tysklands politik. Det är enda vägen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik. 

För det tredje: regeringen har ansvaret. Det är inte alliansen som måste välja mellan att göra upp med S-MP eller SD, utan det är Stefan Löfven som måste välja. Antingen söka stöd från V, MP och SD eller från alliansen. Eller falla som regering. Stefan Löfven tog sig an uppdraget från talmannen att bilda regering och deklarerade att han ansåg sig kunna få en riksdagsmajoritet bakom sig. Upp till bevis!

Själv tror jag att både Löfven och Batra behöver lära sig ödmjukhet inför uppgiften den hårda väge, dvs via att misslyckas offentligt. 

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring II

Datalagringsdirektivet (som alltså EU-domstolen avskaffat, men som fortfarande gäller i Sverige enligt svensk lag) handlar om att teleoperatörer skall vara skyldiga att lagra och ge myndigheter tillgång till trafikdata, dvs i princip fullständig information om vem som ringt vem varifrån när. EU-domstolen upphävde direktivet, som jag tolkar det med massiv kritik eftersom det bryter mot EU-rätten på många punkter, bland annat att eftersom det inte fanns några begränsningar för hur myndigheterna skall få tillgång till och användning av uppgifterna.

DN  hade en stor serie om datalagring och mobilspårning för tid sedan. Det är ju bra att journalister skriver om hur det digitala samhället fungerar, men det finns ett par saker som verkar vara värda att påpekas:

För det första: mobilnäten måste hela tiden veta precis var din telefon finns. Det är liksom lite så att det är just eftersom nätet vet vart telefonen är som det går att ringa till den.

För det andra: det är klart att telefoner spåras och avlyssnas. Vem lurade i dig att det som sker på internet är hemligt, anonymt och privat? Har ni aldrig sett en deckare, polis- eller spionfilm på TV?

För det tredje: om något du gör är hemligt på riktigt så måste du stänga av telefonen, helst lämna den hemma.





Lagring av data handlar om väldigt mycket mer än datalagringsdirektivet. Datalagring i bredare bemärkelse (lagring av data i sökbart format) är en förutsättning för att kunna bedriva meningsfull avlyssning och övervakning. Detta av det så enkla skälet att avlyssning genererar mycket stor mängder data som måste lagras, analyseras och bearbetas för att kunna vara meningsfullt och användbart för någon. Det finns ett antal lagar som begränsar datalagring, bland annat FRA-lagen från 2009 och Personuppgiftslagen (PUL) från 1998. Myndigheten Datainspektionen övervakar hur register och datalagring hanteras.


I föregående blogginlägg försökte jag skriva om en liberal, legalistisk ståndpunkt kring avlyssning och integritet. Låt avlyssning vara relativt fri, men begränsa hårt rätten att lagra och lämna ut information. Jag tror att man kan formulera en något så när teknikneutral avlyssnings- och integritetslagstiftning om man utgår just från datalagringsperspektivet. Och informera noga (till exempel via samhällskunskapsundervisningen i skolan och på jurist- och journalistutbildningar) om hur det fungerar!

Men vad skall vi göra då?

Flyktingkatastrofen som pågår är hemsk, jättehemskt faktiskt. Få saker berör en så mycket och så illa som bilder på döda barn. Man vill ju helst bara slippa se och höra om eländet. 

Men det duger inte som politik. Och det duger inte heller att skylla på andra, varken på att våra demokratiska grannländer inte tar sitt ansvar, på att var femte svensk väljare stödjer riksdagens tredje största parti, på Assad och IS barbari, på cynisk flyktingsmugglarmaffia eller på rysk hybridkrigföring. Flyktingarna kommer ändå, och barn drunknar och dör. 

Vad är det minsta vi måste göra?

1) rädda liv. 

2) säkerställa liv utan misär för dem vi räddat

3) säkerställa skydd mot förföljelse och trakasserier för dem vi härbärgerar
och, för att kunna lyckas med detta: 

4) säkerställa politiskt och opinionsmässigt stöd för punkterna 1-3 ovan

Rädda liv är en självklar första prioritering i kris. Det som krävs är framförallt att vi klarar av att

0)  acceptera att det vi ser är en kris

och att vi i en kris måste agera annorlunda än normalt och prioritera livräddning. 

Vi måste acceptera att det vi skall erbjuda är 2) liv utan misär och 3) skydd mot förföljelse och trakasserier, dvs. ett flyktingmottagande på en mycket lägre nivå än vad vi hitintills strävat efter. Integrationsfrämjande åtgärder kommer i andra hand, efter det att vi hanterat krisen. 

Och om vi inte klarar av 4) politiskt och opinionsmässigt stöd för det vi gör kommer vi inte kunna fortsätta att 1) rädda liv. Om vi måste backa lite, sänka vår ambition en aning och ducka för vissa frågor för att kunna 1) rädda liv så måste vi det. För vi måste 1) rädda liv. 

Och de som inte vill inse att det vi ser är en kris och prioriterar 1) rädda liv, utan framhärdar i att antingen skylla på andra, företrädesvis de som röstar på Sveriges riksdags tredje största parti, eller fortsätter fokusera på integrationsfrämjande åtgärder prioriterar inte 1) rädda liv.

I skogen hemma i dalarna, där jag jagar finns det en lång, rak grusväg som heter lägervägen. Den heter så för att det under andra världskriget låg läger där längs vägen. Det går utmärkt att bygga barackläger där nu också.  Det går alldeles utmärkt att säkerställa ett liv utan misär, i skydd och i trygghet från förföljelse och trakasserier i nybyggda barackläger längs lägervägen. Kanske kan man även, likt i dessa läger under andra världskriget, träna motståndsmän och "polistrupper", dvs. de paramilitära förband som är så centrala för att ett land skall kunna ta sig ur en post-konfliktsituation och bygga upp ett civilsamhälle igen.

Alla flyktingar drömmer om att kunna återvända hem, och tillfälliga uppehållstillstånd till alla flyktingar är enda sättet att kombinera 1), 2) och 3) med 4). Och om vi dessutom delar ut uppehållstillstånden på plats så kan vi på flera ordnade sätt skjutsa hit flyktingar så att de slipper drunkna och dö på vägen.

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring

Vad är en liberal åsikt om personlig integritet, avlyssning, registrering och datalagring? På vilken bas bör man bygga sin åsikt?

Kanske genom att börja med en klassisk liberal positiv åsikt. Fri information och fritt utbyte av idéer är grundläggande för demokratin och en förutsättning för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillväxt och ett gott samhälle i allmänhet. Det är en del av den motor som driver utvecklingen framåt. Och med den moderna digitala utvecklingen växer möjligheten till fritt informationsutbyte snabbare än någonsin.

Till det har vi risker; övervakning, avlyssning och kontroll, att staten och stora företag lägger sig i ditt och mitt privatliv. Individer riskerar även utsättas för digitala brott. För att säkerställa alla individers frihet och rätt till information måste andra individers, statens och organisationers rätt och möjlighet att missbruka dessa friheter begränsas. Hur balanserar men detta?

Ett sätt är att utgå från en legalistiskt ståndpunkt, dvs att all avlyssning och datalagring skall styras av lagen.

I Sverige är avlyssning ett tvångsmedel som kan tas till i en förundersökning vid misstanke om brott, efter tillstånd från en domstol.

Förutom rättsväsendets avlyssning i pågående brottsutredningar har vi statens signalspaning för att trygga rikets säkerhet, dvs FRA. Även denna signalspaning kräver tillstånd från en domstol, men i god svensk ordning, en specialdomstol; Försvarsunderrättelsedomstolen.

Lagen används inte bara för att begränsa och kontrollera avlyssning, utan även för att säkerställa myndigheternas tillgång till avlyssning och information. I nästan alla länder är det t ex förbjudet att sälja och installera telefoni- och kommunikationssystem utan stöd för avlyssning. Polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst i såväl Sverige, USA som Syrien har ordnat lagkrav (i Sverige via post-och telestyrelsen) som innebär att teleoperatörerna är skyldiga att installera avlyssningsfunktioner i sina nät. Det är alltså olagligt att inte tillhandahålla avlyssning och datalagring, om man är en tele- eller internetoperatör eller tillverkare av telefonsystem. Det finns även en del regler kring hur man får och inte får sälja importera och exportera vissa typer av kryptering osv.

Förutom lag och domstolskontroll är det lämpligt om statens (dvs regeringens och myndigheternas) avlyssning övervakas av riksdagen, via någon slags parlamentarisk konstruktion. I Sverige har vi Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet. Detta verkar vara en ganska svag och begränsad liten myndighet som mest verkar finnas till för att det skall se ut som att man har koll på FRA. Detta kanske snarare skall vara en uppgift för konstitutionsutskottet, eller något annan liknande, tyngre institution. Riksdagens talman, kanske.

Stark parlamentarisk kontroll av statens avlyssning är en rimlig liberal ståndpunkt. Inget får vara så hemligt att inte talmannen, talmanskansliet och till exemplet konstitutionsutskottet inte skall få granska det.

I detta inlägg har jag mestadels använt ordet avlyssning, i mångt och mycket eftersom ordet avlyssning har en negativ värdeladdning, och det passar i sammanhanget. Men det är en förenkling. Det centrala är nämligen inte vem som avlyssnar vad utan vilken information som får sparas, lagras och göras tillgänglig för olika aktörer via till exempel register och sökbara databaser. Fokus för en bra politik kring integritet, avlyssning, register och datalagring bör vara på datalagring och registrering. Detta återkommer jag till i ett nytt inlägg inom kort. Och lika orimligt som att ge Sverigedemokraterna monopol på kritik av Sveriges invandringspolitik är det att ge piratpartiet monopol på kritik av Sveriges digitala nätpolitik. 

Neutralitet före mänskliga rättigheter?

Så föll förlåten och verkligheten uppenbarade sig för alla att se, klar och tydlig. Arabförbundet låter inte Margot Wallström tala, troligtvis för att Sverige kritiserar brott mot mänskliga rättigheter i arabländer. Kanske är det bara Saudiarabien som talar och agerar, men vi vet inte hur stort stöd dom har i resten av arabförbundet.

Det spekuleras i att det är det svenska samarbetsavtalet om vapenfabriken i Saudiarabien som spökat, men varför skulle saudierna vilja offra det avtalet, om det nu var så viktigt för dem, viktigare än för oss? Troligare är att det är just kritiken av brott mot mänskliga rättigheter i arabvärlden, specifikt i Saudiarabien ligger bakom att Margot inte fick komma till tals (och att hon är kvinna, förstås).

För sådana är dom, de snygga vännerna i skurkstaterna som neutralitetskramarna så gärna vill att vill att vi frotterar oss mer med. För demokratiska rättsstater är annars med i NATO. Och för neutralitetskramarna går tydligen neutralitet före mänskliga rättigheter.

Renormering i riksdagen

I kvantmekanikens värld används ibland något som kallas renormering. Några finurliga fysiker hittade på fiffiga sätt att kvitta bort ofysikaliska delresultat som uppstod i kvantfältteoretiska beräkningar på grund av virtuella partiklars inverkan. Dessa oönskade delresultat kvittas bort mot andra, likaledes ofysikaliska delresultat i samma beräkningar. På så sätt får man fram ett slutresultat man kan vara nöjd med och som kunde använda för att få fram experimentellt verifierbara fysikaliska resultat.

Från början sågs renormering som en ganska suspekt metod, lite som fusk som man tog till när teorierna inte gick ihop sig, integralerna i beräkningarna divergerade och gav oönskade resultat. Med tiden såg man hur effektiv metoden var och den är numera en del av standardprocedurerna inom kvantfältteorin. Man har även kommit att, åtminstone delvis, tillordna mekanismerna och procedurerna fysikalisk innebörd.


I riksdagen har sex partier som inte är nöjda med vilka andra partier som sitter i riksdagen bestämt sig för att ändra på hur rösterna i riksdagen skall räknas i budgetfrågor. Man har gått ihop i  decemberöverenskommelsen och kommit på ett fiffigt sätt att införa renormering i riksdagen. Vissa partier (idag 13%) är så oönskade att man helst skulle vilja att de inte fanns. Man önskar det så starkt att man nu har bestämt sig för att betrakta dem som ett virtuella partier, partier som nog egentligen inte finns och som snart kommer att försvinna just eftersom de egentligen inte finns. Man skapar sig sedan en renormerad skuggriksdag, utan virtuella partier,  I skuggriksdagen viktar man upp sina egna röstetal för att kompensera för virtuella partier, som inte platsar. Med den renormerade skuggriksdagen som bas räknar man ut hur omröstningen i kammaren skulle slutat om virtuella partier inte fanns och sedan bestämmer man vem som skall trycka på vilken knapp ute i den verkliga riksdagens kammare för att röstresultatet skall bli precis som om oönskade virtuella partier inte hade funnits.


När man skall rösta om budgeten i vår drar man alltså bort rösterna från virtuella partier och delar därefter sina egna röstetal med 0,87. Detta motsvarar att räkna upp sitt eget röstetal med 15%.


Det värsta vore om detta visar sig fungera väl och man blir så nöjd med resultatet att man börjar betrakta renormering och skuggriksdag som en del av standardverktygen för regeringsbildning och Sveriges styre.

Bättre hade varit att hålla fast vid en enkel parlamentarisk grundprincip; betrakta alla partier som verkliga partier och låta riksdagens kammare bestämma. Politikens utmaning blir då förstås att finna en politik som accepteras av en majoritet av kammaren, i enlighet med den praxis och princip som gällt hitintills i Sveriges riksdag och som borde betraktas som grundläggande i alla demokratier.

Förändringar och nyanseringar av invandringspolitiken

I den nyss återuppväckta valrörelsen har temperaturen genast nått maxvärdet i den fråga som alla ville att valrörelsen inte skall handla om, nämligen invandringspolitiken. Men den invandringspolitik vi driver i Sverige idag dras med ett stort problem - den får folk att vilja rösta på SD. Många människor är, rätt eller fel, oroliga för invandringens konsekvenser och kostnader. Politikerna från de sju övriga partierna ger inga andra budskap, bilder eller lösningar än att vi skall fortsätta i tangentens riktning. Detta riskerar leda till än mer oro hos folket och än fler röster på SD. SD tvekar inte heller att spela på folks oro och på andra partiers avsaknad av lösningar.  De verkar också stortrivas i sin unika position i det svenska politiska landskapet. De ser även ut att gärna vilja polarisera debatten ytterligare och därmed radikalisera sina anhängare och väljare.

Ytterligare en komplikation är spänningen innerstad-landsbygd, storstad-småstad. De etablerade partiernas politik verkar på alla sätt vara definierad av en innerstadselit, väl cementerad i sin medelklassyn och fullt tillfreds tillvaron, möjligen med undantag för klimatet och kvinnors utsatthet. Men det är lika lite som med vargen i innerstaden som de nyanlända flyktingarna finns.

Även om en rad med liberala debattörer publicerat ett upprop för än ännu mer av samma invandringspolitik som bästa medicin mot SD tror jag att man bör fundera i andra termer. Jag tror att man genom att moderera flyktingpolitiken lite kan bromsa SDs framfart, och förhoppningsvis lägga grunden för en liberal regering i Sverige nu och framöver. SD har t ex föreslagit återvändarbidrag för flyktingar, och det förs fram som argument för att SD är ett rasistiskt parti, att de visar sitt sanna jag i och med detta. I andra uttalanden är jag benägen att hålla med om att SD visar upp en brunsvart insida, men inte i frågan om återvändarbidrag. Och jag tycker man gör ett grovt debattfel om man kallar ett förslag rasistiskt bara för att det kommer från SD. Även själva tanken att man skulle kunna kritisera eller vilja diskutera formerna för flyktingmottagandet i Sverige brukar riskera resultera i en rasiststämpel, eller åtminstone med ett hot därom.

Men vilka förslag till förändringar och nyanseringar av invandringspolitiken är inte att anse som rasistiska? Hur kan man som liberal moderera invandringspolitiken och motverka en ytterligare radikalisering av SD och dess anhängare, och därmed minska risken för katastrofalt bakslag nu eller i tid för nästa ordinarie riksdagsval 2018?

Återvändarbidrag skulle i många fall kunna vara ett utmärkt sätt att förmå människor som flytt sina hemländer att återvända hem, kanske fem, tio, eller femton år senare. Ta Bosnien eller Kosovo som exempel, länder vi mig veterligen inte längre tar emot särskilt många flyktingar från. Kanske måste man ha råd att köpa tillbaka sitt hus, eller på annat sätt behöva ett startkapital och en uppmuntran för att våga ta steget tillbaka. Att flyktingar återvänder, ofta med ny utbildning, nya språkkunskaper, med erfarenheter av att leva i ett modernt, demokratiskt land och med ett nätverk av kontakter i Väst (alla kommer inte flytta tillbaka) borde också vara stärkande för ett land som har börjat ta sig tillbaka upp ur djupaste elände. Kan någon förklara varför ett sådant resonemang och det förslaget skulle vara rasistiskt?

Dagens flyktingmottagande och flyktingpolitik bygger i stort på att du som flykting själv tar dig hit till Sverige. Detta kan man i princip bara göra med hjälp av kriminella nätverk av flyktingsmugglare, eftersom vi saknar lagliga inresevägar för flyktingar och man inte kan söka asyl i Sverige från utlandet, inte ens på en svensk ambassad. Den siffra som oftast nämns på vad det kostar att låta sig smugglas till Sverige är 10.000 dollar, dvs. ungefär 75.000 kronor, per person. En ganska dyr resa alltså, men inte mer än att man kan få ihop till det om man äger ett hus eller åtminstone en nyare bil. Med tiotusentals flyktingar om året inser man att flyktingsmuggling blir en jättestor kriminell (och cynisk) industri, som kanske kan mäta sig med narkotikan i storlek. Och i och med Sveriges politik är det till Sverige dessa kriminella charterresor går. Och Sveriges politik utnyttjas av cyniska kriminella för egen vinnings skull.

Vi skulle kunna ändra vår modell för flyktingmottagande radikalt. Vi skulle kunna dela ut skyddspass i flyktingläger i t ex Jordanien. Vi skulle kunna öppna en luftbro där vi flyger ner förnödenheter till flyktingläger och låter planen vända åter fulla med flyktingar ombord. Jag tror faktiskt att man kan göra en ganska fullödig och träffsäker asylprövningen på ett par minuter i ett flyktingläger för syriska krigsflyktingar i något av Syriens grannländer. Och ett skyddspass som vi utfärdar skulle kunna vara giltigt i säg fem år eller så. Om vi kopplat till en sådan luftbro skulle bli mer europeiskt genomsnittligt restriktiva med att ge de som har haft råd att muta sig hit uppehållstillstånd, skulle det vara rasistiskt? Om jag läst rätt på Wikipedia om Genèvekonventionen för flyktingar finns det inget som hindrar detta, snarare verkar det precis vara så Genèvekonventionen är tänkt att fungera och användas.Och vi har inte gett upp all vår suveränitet som stat till EU. Pass utfärdar vi själva.

Kostnaderna för flyktingmottagandet kommer enligt Migrationsverkets egna prognoser skena under de kommande åren. Samtidigt ser vi hur vår mest kände riksentreprenör Bert Karlsson kastar sig in i flyktingbusinessen, med den lovvärda affärsidén att tjäna mest pengar genom att driva bäst flyktingmottaganigsanläggningar. 300 kronor per persondygn verkar vara riktpriset från Migrationsverkets upphandlingar, en ganska billig all inclusive. Men genom att formulera prissättningen som kronor per persondygn får vi precis den effekt vi ser nu, att kostnaderna rusar iväg när antalet flyktingar går upp snabbt. Om vi i stället avsatte en fix maxkostnad (som vi verkar göra i de flesta andra delar av statsbudgeten) skulle andra lösningar kunna dyka upp. Och jag tycker det ligger något fundamentalt viktigt i Bill Gates svar när han blev tillfrågad om hur han, som en av världens största privata givare av bistånd, såg på att Sverige har ökat sina avräkningar på biståndsbudgeten för kostnader för flyktingmottagande: det går inte att kritisera Sverige för att ni tar emot så många flyktingar.

Vi har ju i och för sig inte längre kvar massa tomma kaserner, men jämfört med ett tältläger på en lerig åker i Bekaadalen borde boende med rekrytstandard vara fullt acceptabelt. De få reportage om flyktingars situation på mottagningar i Sverige jag sett i media tar upp bristen på meningsfull sysselsättning som ett av de största problemen. Dagtjänstgöring, dvs. att man turas om att hjälpas åt med städning och diskning med mera kan vara en metod att använda, både för att sänka kostnader, tillhandahålla sysselsättning och inte minst för att markera att här i Sverige tar vi hand om varandra.

Stolthet och fördom och politiska zombies

Det trista med det utlysta nyvalet (jag vet att det egentligen heter extraval...) är att Löfven med flera duckar för möjligheten att ompröva sina egna ståndpunkter och sina egna bilder av övriga partier. Det pratas mycket om låsningar i svensk politik, kring att sju partier förbundit sig att inte prata med Sverigedemokraterna. Men den riktigt stora låsningen i svensk politik är att moderaterna och socialdemokraterna inte pratar med varandra.

Mer konstruktivt än nyval hade det varit om Löfven hade avgått som statsminister och talmannen fått driva regeringsfrågan vidare åtminstone en vända till.  Kanske hade det inte lyckats, kanske hade även nästa regering fallit och vi till slut fått nyval ändå.  Men det vi ser nu är att prestige och stolthet tagit över och att fördomar om de andra politiska partierna fått styra bilden av det politiska landskapet. Likt politiska zombies vacklar politikerna vidare rakt framåt i utstakad riktning utan att självkritiskt och prestigelöst ompröva sina egna ståndpunkter, sina egna bilder av respektive motståndare och utan att visa vilja att kompromissa.

Ingen skall behöva ge upp sina grundläggande värderingar, men att ropa "nyval" så fort de andra inte vill dansa i takt med ens egen trumma är inte att visa prov på stort statsmannaskap.

DN

Vallokaler och valformalia

En av nyheterna under valdagen var otrevligare än de flesta andra: röstningen i några vallokaler har störts av nynazister som trängt sig in i vallokalen.  Nazisterna ska dessutom ha filmat och försöklt kartlägga hur folk har röstat. Ett mer direkt brott mot just demokratin som sådan är svårt att föreställa sig.

De gånger jag har varit i olika vallokaler, antingen för att rösta eller för att se till att det funnits valsedlar och kontrollera att det sett rätt ut har det aldrig varit stökigt, snarare ganska trevlig stämning. Men det finns några saker man kan fundera på kring hur val går till i Sverige.

När jag röstade i riksdagsvalet (jag förtidsröstade några dagar innan valdagen eftersom jag skulle ut och resa) var det ett tiotal personer som stod och hängde i hörnet av komunhuset som fungerade som förtidsröstinlämningsplats. Valsedlarna stod uppställda i sitt ställ i ett hörn, och själva röstningen skedde inne i ett avskillt rum. Några tanter stod och hängde invid vallokalen. De hade nog egentligen jobb i andra delar av komunhuset, bibliotekarie, studiecirkelledare, kanske någon administratör eller så. De tre röstmottagarna inne i själva vallokalen, var också de tanter. Det var inte helt uppenbart vilka som hade en officiell roll i valet och vilka som mest bara hängde runt vallokalen.

För de mesta har det varit just så att folk står i smågrupper och pratar när jag skall rösta. Gott så, och det är ju bra när man vill hjälpa till och förklara röstningen för invandrare (som förutsätts inte veta hur man gör). Men man får inte hjälpa dem genom att berätta vilka partier man inte borde rösta på. Man får inte heller stå och prata om att alla partiers röstsedlar inte borde behöva finnas i vallokalen. Då ängnar man sig åt otillbörlig påverkan. Och om man faktiskt har en officiell roll i valproceduren borde man skickas hem direkt.

Närpolisen var också på plats när jag röstade, kanske mest för att det var trevligare och stå och prata med folk i hörnet med vallokalen än att sitta ensam och glo in i väggen i den skrubb som funkar som närpoliskontor ett par timmar i veckan. Skall polisen få släntra in i vallokalen under röstning? Invandrarfarbrorn som röstade samtidigt som mig reagerade tydligt på polisens närvaro. Alla skall få rösta, oavsett klädsel gissar jag att de flesta skulle säga, men skall man t ex få gå in beväpnad i vallokalen (jägare, militärer, poliser, hantverkare osv). Olämpligt, javist, men skall det vara tillåtet eller förbjudet? Skall man få fotografera i vallokalen?

I torsdags var jag på konsert i konserthuset i Uppsala. I ett hörn stod plywoodvalurnorna för det stängda förtidsröststället undanskuffade. Trist och inte så förtroendegivande, faktiskt.

Valförrättaren (eller "röstmottagarna") ansvarar för ordningen, och har rätt att stoppa röstningen och stänga vallokalen vid ordningsstörning i eller i omedelbar anslutning till vallokalen, men har de överfalslarm? Kanske inte hjälper mot terrorister, men borde åtminstone kunna höja trygghetskänslan. Och hur stor är själva vallokalen (tydligen heter det "röstmottagningsställe" i lagen)? Hur nära är "i omedelbar anslutning till"? Polisen ska naturligtsvis skydda valet. Vid behov även med hjälp av militären, men det skall vi väl förhoppningsvis slippa se.

Det formella, lite cermoniella vär viktigt. Enkla förslag till förbättringar:

• Se till att valförrättarna är tydligt utmärkta med t. ex. armbindel eller kanske med den ständigt närvarande varselvästen.
• Märk ut gränsen för vallokalen, förslagsvis med tydlig skylt och tejp på golvet som visar gränsen. Låt inte folk stå och hänga innanför gränsen.
• Skaffa schystare valurnor (gärna såna där genomskinliga som man ser på TV), och håll valurnorna ordentligt inlåsta och undanställda när de inte används. Och skaffa schystare ställ för valsedlarna.
• Inför fotoförbud i vallokaler. Bara för att någon annan vill ta en selfie skall inte min valhemlighet behöva äventyras.
• Flytta in valsedlarna in i vallokalen, kanske till och med bakom skärmen som det skrivs om på DN debatt.
• Ta säkerhetsarbetet på allvar, med t ex överfallslarm, patrullerande polis och ta indikationer om hot på mycket stort allvar.

Enkla steg för att göra valet och röstandet lite mer formellt, cermoniellt och högtidligt. Och som kanske även gör demokratin säkrare. För bara för att det alltid brukar gå bra och det inte brukar vara några problem skall vi tro att det alltid kommer vara så.