Försvar mot hybridkrigföring och gröna män

Hur kan man organisera ett försvar mot hybridkrigföring och gröna män som tar för sig av installationer och infrastruktur? Ukraina lärde sig nog på Krim att ickevåld inte fungerar, och vi borde ta lärdom därav. 

Armén  har just genomfört en storövning, och det är rätt skoj att frossa i cornucopias rapporter och analyser. Det verkar faktiskt som att man till slut har åstadkommit en del av vad försvarsreformivrarna ville se, ett spjutspetsförsvar. Jag tänker nog fortsätta tycka att det är för lite, och för sent, även om det som sagt ser lite lovande ut.

Hybridkrigföring är ju inget nytt, och det är temat i första halvan av den gamla klassikern Operation Garbo och i nyare Midvintermörker. Problemet med hybridkrigföring är väl, förutom att pansartrupper inte självklart är rätt motåtgärd, lite som med den berömda kokande grodan; det är svårt att fatta när det faktiskt har blivit krig. Jag tror att det är en bärande idé i en hybridattack att motståndaren skall fastna i fel timing och inte förstå i när det är dax att trycka på den stora A-mob-knappen. Jag tror dessutom att de flesta svenska politiker och regeringar har ett ganska stort instinktivt motstånd mot att sätta in militära resurser. Vi har en tradition av fred och neutralitet, och hybridattacker kommer säkerligen innehålla massor av påverkansoperationer riktade mot regeringen, dels att försvaga och förvirra den, dels att få den att inte vilja trappa upp konfliktnivån utan istället försöka de-eskalera situationen i linje med svensk nationalideologi.

Nyckeln till försvar mot hybridattacker borde vara att dels skapa en trappa av motåtgärder för att göra det möjligt för pressade beslutsfattare att vidta proportionerliga motåtgärder, dels skapa robusthet genom en distribuerad beslutsordning. Därför tror jag att Sverige skulle ha mycket stor nytta av något slags para-militära resurser, med någon typ av polisliknande befogenheter. Guardia Civil, geandarmeriet, karabinjärerkåren eller gränsskyddsgrupperna i Spanien, Frankrike, Italien respektive Tyskland har delvis denna roll, och verkar fungera både som förstärkningsresurser till polisen och som en del av försvaret. 

När jag gjorde lumpen i början av nittiotalet fanns fortfarande Sovjetunionen och den utgjorde ett direkt hot mot Sverige. Jag tjänstgjorde som militärpolis och allt vi övade på (nåja, kanske inte riktigt allt, vi red högvakt och gick drabantvakt med höga knäuppdragningar också) var inriktat på antisabotage, dvs ett "hett" hybridkrig helt befriat från ickevåld. Lite förenklat jagade vi spetsnaz precis som man jagar älg med ställande hund; hundförarna spårar bytet och antingen ställer det (tvingar det att stanna och försvara sig tills det kan skjutas) eller driver bytet in i ett bakhåll av skyttar. Dock är älgjakten en betydligt mysigare och mer avspänd tillställning än en pluton 20-åriga militärpolisjägare höga på adrenalin, testosteron och fosterlandskärlek. 

Idén var också att vi som militärpolisen skulle ha polisiära befogenheter inom militärt område eller under en pågående militär operation. Jag tror den tänkta gången var att landshövdingen (i sin roll som civilbefälhavare) kunde proklamera hela eller delar av sitt län som skyddsområde. På så vis distribuerades beslutsvåndan bort från regeringen och ingen behövde ta ett aktivt centralt beslut om insats av militären. Dessutom kunde, om jag fattade rätt, försvaret kalla till "repövning" utan att blanda in politiken och civila beslutsfattare, dvs en distribuerad beslutsordning.

Idag verkar vi inte ha denna ordning och förmodligen kräver alla nödvändiga beredskapsåtgärder regeringsbeslut. Just eftersom det förmodligen är extra svårt att sätta in militären tror jag att vi skulle ha stor nytta av att skapa något slags "karabinjärkår", en förstärkningspolis med normalt blå uniform. Förstärkningspolisen borde bestå av några kompanier kontraktsanställda säkerhetssoldater, på militärspråk med lätt utrustning, men på polis- och journalistspråk mycket tungt beväpnade. Kanske skulle även Nationella Insatsstyrkan passa bra i samma organisation, återigen med inspiration från kontinenten.

Som kuriosa vill jag bara tillägga att alla våra övningar i lumpen avslutades med ett heroiskt motanfall mot en luftlandsättning. Vi brukade alltid lyckas komma en god bit ut på nåt fält innan övningen liksom tog slut...

Molntjänster och offentlig datasäkerhet

"Microsoft kommer att allokera speciella servrar för Sverige" säger Stefan Gustafsson på Ehälsomyndigheten i en artikel i Ny Teknik om lagring av patientdata, sjukjournaler och sånt.

En bekant har berättat om en granskning av offentliga IT-funktioner han gjort i ett litet östland på randen av Europa. IT-säkerheten bestod av ett kompani vaktsoldater som skyddade serverhallarna. Det kan mycket väl vara rätt prioriterat, fysisk säkerhet ligger ju liksom alltid där i botten av den Maslowska säkerhetspyramiden. Och det är ganska svårt att leverera IT-tjänster om man förlorar den fysiska kontrollen över servrar, routrar och nät tjänsten levereras över.

Staten, eller i alla fall det offentliga, borde hålla sig med en moderniserad version av televerket, en myndighet som har till uppgift att säkerställa basala IT-system (säkra nät, telefonitjänster, säker lagring och molntjänster) för departement, myndigheter, kommuner och andra offentliga eller samhällsviktiga aktörer.

Naturligtvis kommer detta att kosta pengar, troligtvis även vara dyrt. Förmodligen kommer det att se mycket dyrare ut än att upphandla tjänster dynamiskt, vid behov från olika IT-tjänsteleverantörer. Men mycket av det man betalar extra för är just säkerheten, vetskapen att man får det man beställt. För det är bara om man äger lagringsmedian själv, och har den i sin fysiska besittning som man kan veta att man har sitt data själv, när man behöver det. Och det krävs nästan att man dragit kablarna själv för att man skall kunna veta att de är redundant dragna.

Neutralitet före mänskliga rättigheter?

Så föll förlåten och verkligheten uppenbarade sig för alla att se, klar och tydlig. Arabförbundet låter inte Margot Wallström tala, troligtvis för att Sverige kritiserar brott mot mänskliga rättigheter i arabländer. Kanske är det bara Saudiarabien som talar och agerar, men vi vet inte hur stort stöd dom har i resten av arabförbundet.

Det spekuleras i att det är det svenska samarbetsavtalet om vapenfabriken i Saudiarabien som spökat, men varför skulle saudierna vilja offra det avtalet, om det nu var så viktigt för dem, viktigare än för oss? Troligare är att det är just kritiken av brott mot mänskliga rättigheter i arabvärlden, specifikt i Saudiarabien ligger bakom att Margot inte fick komma till tals (och att hon är kvinna, förstås).

För sådana är dom, de snygga vännerna i skurkstaterna som neutralitetskramarna så gärna vill att vill att vi frotterar oss mer med. För demokratiska rättsstater är annars med i NATO. Och för neutralitetskramarna går tydligen neutralitet före mänskliga rättigheter.