Stökiga ungdomar

Under sommaren har det rapporterats om stökiga ungdomar i Knivsta, och diskussionerna går varma i de olika lokala Facebook-grupperna. Det mesta handlar om att dagens ungdom beter sig som dagens ungdom alltid gjort, de drar runt i små grupper, lyssnar på hög musik, stojar och har sönder papperskorgar. Det har även förekommit ett par fall av ofredanden riktade mot yngre tonåringar, med knuffar och tillmälen mm. Dessa incidenter verkar vara i centrum för debatten. Det har även skett minst ett grovt rån, vilket dock konstigt nog inte väckt lika stor debatt. 

Två episoder om hantering av stökiga ungdomar:

Jag hade lånat pappas bil och skulle hämta min ett par år yngre bror och hans kompis efter en byfest en försommarnatt på nittiotalet. Jag hittade dem i vimlet och vi var som bäst i färd att lasta in cyklarna i skuffen när en kille i blodig T-shirt kommer fram och börjar rycka lite i cykelstyret, stolt berättande för min bror att han redan slagit ner tre stycken ikväll och att han därför nog var tuffast i byn. Nu var jag just ett par år äldre och hade precis avslutat militärtjänsten. Killens kompis insåg det och försökte först försiktigt, sedan frenetiskt dra iväg sin kaxiga kompis. Någon stans där bryter kaxigheten ihop och killarna lommar iväg. 

En eftermiddag för några år sedan när jag kommer ner i garaget på jobbet driver det runt tre ungdomar som sparkar på soptunnor och beter sig som en parodi på stökig ungdom. Stoltheten formligen lyser om dem när de bara genom sin attityd kan få tiotals medelålders ingenjörer att stryka längs väggarna och snabbt hoppa in i sina bilar och glida iväg. Jag går fram till dem och ber dem lämna garaget. "Vadå, är e förbjudet å vara här, eller?", blir det självklara svaret från den tuffaste av de tre. Ganska omedelbart börjar de andra titta över axlarna och drar med sig sin nyss så kaxiga kamrat ut ur garaget. 

 Statusspel pågår

Drivkraften bakom stöket är statusspelet inom gruppen. Genom att visa sina kompisar att man kan skrämma andra klättrar man på den egendefinierade gruppinterna statusstegen. Så enkelt funkar grupper av unga män, vare sig man är från Afghanistan, Dalarna eller Texas. Det är detta vi vuxna måste bryta.

Det är vi vuxna män som måste lära dem att det alltid finns någon som är större, starkare och tuffare än dem och som inte viker ned sig. Tyvärr är detta en fysisk och biologisk sanning och det låter sig inte göras utan ett tillräckligt stort latent våldskapital. Det verkar dock som att det nästan alltid räcker med att stå upp och visa närvaro. Den nödvändiga segern ligger i att deras stolthet blir bruten, att de inser att de inte kan göra som de vill och att någon annan faktiskt är större, starkare och tuffare än dem. Och att detta sker inför deras grupp, till men för deras inbillade status. 

Tuffaste gnagaren i stan

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

En av de saker som tidvis fungerar ganska bra i Knivsta är den politiska debatten i de lokala Facebook-grupperna. Liksom i hela landet har brottslighet och trygghetsfrågor vuxit upp som en av de viktigaste politiska frågorna, och olika partiföreträdare har startat diskussioner och omröstningar om Knivstaborna upplever Knivsta som tryggt, och diskussionerna har dragit iväg åt olika håll. Ett diskussionsspår har handlat om hur den offentliga miljön påverkar trygghetsupplevelsen och naturluigtvis har det blivit en ordrik diskussion om huruvida brottsligheten ökar och vad som i sådana fall ligger bakom ökningen.

Trygghet, oro och rädsla är känslor, högst individuella upplevelser. Känslor är till sin natur irrationella och har inte bara med den direkta omgivningen man befinner sig i just nu att göra. Kommunen kan göra så att miljön blir trevligare att vistas i, men kommunen har ett större ansvar och fler möjligheter än så.

Enligt en undersökning av SKL, Sverige Kommuner och Landsting, var Knivsta Sveriges näst tryggaste kommun 2014. Inte jättekonstigt med tanke på att Knivsta länge har varit en lite sömnig landsortskommun med en växande pendlingsbefolkning, huvudsakligen bestående av akademiker i villa. Det är alltså en befolkning med god socioekonomisk ställning och mycket låg förväntad brottslighet. Kommunen länkar fortfarande till undersökningen från sin hemsida, och naturligtvis kan man bestämma sig för att det mesta nog egentligen är ganska bra i Knivsta.

Knivsta, före 2010

Dock har brottsligheten i Knivsta ökat kraftigt de senaste åren, bland annat uppmärksammat av UNT. Med hjälp av BRÅs statistikdatabas för anmälda brott kan man enkelt själv kontrollera utvecklingen, och längst ner i denna bloggpost finns en tabell. Statistiken är tydlig och antalet anmälda brott har ökat kraftigt. Stölder, rån, narkotikabrott, bilbrott och sexualbrott har ökat, och självklart leder detta till oro, till en ökad upplevd otrygghet. Tydligen är det svårt för många att ta till sig det faktum att brottsligheten har ökat. Eftersom man så gärna vill att det skall fortsätta vara bra vill man inte se att verkligheten i Knivsta har förändrats. Dessutom ligger rädslan för främlingsfientlighet som en våt filt över debatten, och för många är det enklast att diskutera något annat istället.

Ångest, inte i Knivsta.

Vad kan vi då göra åt brottsligheten? Brott i Knivsta begås antingen av folk som bor i Knivsta eller av folk som inte bor i Knivsta. Så enkelt är det. Det finns inget tredje alternativ däremellan.


En stor andel av alla brott begås av en liten grupp människor med missbruksproblem, psykiska sjukdomar eller andra sociala problem. Kommunen har ansvar för att hantera dessa utsatta människor och kan därmed inte ducka för ansvar för de brott som begås av sådana Knivstabor. Kommunen är dock ganska bakbunden av hur lagstiftningen för social verksamhet ser ut och hanteringen av missbrukare och psykiskt sjuka de senaste tio-tjugo åren har inte imponerat. Förhoppningsvis växer fram nya lagar och riktlinjer nu när de flesta partier skärper sin rättspolitik på riksplanet. Att åter skärpa narkotikalagstiftningen och rättstillämpningen borde vara lämpligt.

Vi har fått en ny polis (eller snarare, vi har fått tillbaka vår gamla ), och det har blivit en klart förbättrad kommunikation till oss medborgare. Grannsamverkan och andra samarbeten verkar öka, och det verkar beslagtas en del knark. Tack för det, polisen! Tack också för att ni syns i Knivsta och för de tjuvar ni tar fast. Det är svårt att argumentera för att polisen nationellt skall prioritera Knivsta före Gottsunda och Rinkeby. Men även i Knivsta borde lokal förankring vara nyckeln för framgångsrikt polisarbete, och kommunen har en möjlighet att förenkla för polisen och bjuda in till samarbete, samt även möjlighet att anställa väktare för att komplettera polisen, vid behov.


Sedan några år tillbaka stannar SL-pendeln i Knivsta. Knivsta är bara tio minuter från Uppsala, och det är säkert ganska lockande för Uppsalas kriminella ungdomsgäng att värma sig tio minuter på pendeln och sedan
slå en lov runt Knivsta. Från Stockholmshållet är det lite längre, men likafullt väldigt enkelt att ta sig till Knivsta, med den skillnaden att det finns spärrar. Du behöver ha ett SL-kort för att ta dig ombord på tåget eller så syns det väldigt tydligt att du plankar. En bemannad spärrvakt vid pendeltåget är en åtgärd som skulle öka tryggheten i hela centrala Knivsta. Naturligtvis skall spärrvakten ha kontakt med både väktare och polisen. Spärrvakten blir en dels tydlig markering att det finns någon och att samhället bryr sig. Det blir också betydligt svårare att tjyv-åka utan biljett mellan Uppsala och Knivsta, och det finns någon som kan se vad som sker.

Knivsta ligger där det ligger, med E4an rakt genom kommunen. Tyvärr har även kriminella bilar och  då och då kan man läsa om kringresande inbrottsligor.  Vi drabbas även återkommande av asfaltsläggare. Det är trist, men jag tror inte det är det som ligger bakom otrygghetskänslan. Rå betong, tunnlar, dålig belysning och total frånvaro av offentlig personal samtidigt som man läser om rån och överfall i tidningen leder till otrygghet. Närvaro av offentlig personal motverkar brottsligheten och sprider trygghet.

Kommunens ansvar i trygghetsfrågor är mer än bara utformning av offentlig miljö

	Brottsutveckling i Knivsta, data från BRÅ:

	2011	2012	2013	2014	2015	2016*
	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
Knivsta kommun
Våldsbrott	79	67	58	86	84	95
Sexualbrott	11	6	17	21	8	52
Hot-, kränknings- och frihetsbrott	107	94	139	117	169	169
Vårdslöshets- och vållandebrott	3	3	10	4	9	6
Stöld-, rån- och häleribrott	292	312	307	315	391	532
Bilbrott	117	80	50	67	74	105
Skadegörelse (inkl. mordbrand)	125	103	88	96	94	138
Alkohol- och narkotikabrott	99	190	113	145	119	170
Smugglings- och tullbrott	0	5	4	4	3	1
Vapenbrott	9	18	7	17	10	11

 * data för 2016 är preliminära, vad det nu betyder.

Polisproblematik

Jag vet att man inte skall tjuvlyssna  på andras lunchdiskussioner, men ibland går det inte att undvika. I veckan när jag som så ofta annars lunchade i Kista centrum satt fyra afrikaner vid samma bord och dryftade polisfrågor. En dam från Kenya berättade för sitt lunchsällskap hur hennes annars alltid så timida väninna brukade göra när polisen ville se hennes körkort i en vägspärr. "Jag har inte körkortet med mig" skall man tydligen säga i Nairobi.

Helst högre och vresigare för varje gång polisen frågar efter körkortet. Ger du dem det får du tydligen inte tillbaka det utan att betala dem en muta. Likaså är det tydligen bäst att uppge "student" när du skall uppge ditt yrke i någon myndighetskontakt. Mutorna blir tydligen lägre då. Uppge inte "ingenjör" verkar vara ett tips. Den andra Kenyanen inflikade att hennes brors svar "Military Intelligence" brukade fungera ganska bra, särskilt eftersom det dessutom var sant.

En glad sjungande polis. Jag har absolut ingen aning om vad han håller på med. 

En av männen i sällskapet var från Nigeria. Hans sammanfattning av polisen var enkel. Det finns inget annat att göra än att betala. När de vill sätta dit en så kommer det att göra det, och om du inte betalar låser de in dig till dagen efter. Det är lika bra att betala direkt.

Lumpen på det tidiga nittiotalet är en annan bra källa för likartade berättelser. En av oss livdragoner hade hamnat i bråk på Gröna Lund och fått lite stryk sommaren innan inryck. Förövaren hade gripits och det blev dags för rättegång. Han blev kallad till tingsrätten för att vittna och inställer sig på någons inrådan iförd uniform. En bit in i förhöret frågar någon av nämndemännen vad han gör för militärtjänst, och han svarar helt enkelt "militärpolisen". När detta översätts till spanska bryter den misstänkte gärningsmannens chilenska mamma ihop fullständigt och måste föras ut ur rättegångssalen. Det ger en ganska tydlig bild av hennes syn på rättsväsendet.

Detta är ett par exempel på vad som ligger i vågskålarna när vi ser ett polisväsende i organisatorisk oreda, effektivitetsmässigt fritt fall och ett kollapsande förtroende från allmänheten. Jag är övertygad om att vi har en god bit kvar till Kenyansk, Nigeriansk eller Chilensk poliskultur. Samtidigt får vi inte inbilla oss att vi är immuna, särskilt som vi har fler och fler stadsdelar med uppgiven och desillusionerad polis och invånare från länder där man av tradition misstror och mutar polisen. 

Därför är det mycket illavarslande när inrikesministern inte avser göra något åt polisens fallande resultat.

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?