Finns det någon annan väg till fred än genom öppet krig med Ryssland?

När jag skriver detta har kriget i Ukraina pågått i nästan ett och ett halvt år. Ryssland fortsätter trappa upp sina krigsbrott och inget slut på kriget är i sikte.  

Västländerna (inklusive Sverige) fortsätter att stödja Ukraina moraliskt och militärt (i form av utrustning, utbildning och inte minst ammunition). Vi fortsätter även trappa upp vårt stöd med successivt tyngre och mer kvalificerade vapensystem, samtidigt som vi hela tiden försöker ”förhålla” oss till Ryssland. 

Försvarsladdning

Skuggan av det ryska kärnvapenhotet vilar hela tiden över vårt stöd till Ukraina. Vi i väst slår närmast knut på oss själva i våra försök att både fördöma Ryssland och samtidigt inte ”provocera” dem genom att direkt syna deras hot. Men vi stödjer Ukrainas försvarskrig med ambitionen att ryssen skall kastas ut ur Ukraina. 

Men vad ska hända sedan? Hur ser planen ut efter att hela Ukraina är befriat? Tre möjliga scenarier: 

1. Ett  väpnat vapenstillestånd liknande tillståndet på Koreahalvön, som övervakas av massiva fredsbevarande trupper från europeiska NATO-länder för överskådlig framtid?
2. En Versailles-fred med Ryssland, där de tvingas betala massiva krigsskadestånd och demilitarisera områden nära gränsen? 
3. Ett fullständigt besegrat Ryssland, utslaget och ockuperat likt Nazityskland eller Kejsarjapan efter andra världskriget?  

De flesta verkar hoppas på att det sker någon slags förändring i Ryssland, och att Putin och med honom den ryska aggressionen liksom bara försvinner och kriget kan glömmas bort. Jag uppfattar det som väldigt osannolikt och inget man kan ha som planeringsantagande. Lika lite tror jag Ukraina har styrkan att uppnå mer än som bäst scenario 1) ovan. 

Tyvärr kan vi inte förutsätta att nuvarande strategi, där väst stödjer Ukrainas försvarskrig, och väst verkar tänka sig scenario 1), medan Ukraina retoriskt siktar på 2) lyckas. Det verkar inte finnas någon som siktar på 3). 

Jag befarar att Ryssland kommer fortsätta radikaliseras drivet av sin egen retorik, och snarare än att förlora och gå med på ett stillestånd enligt 1) eller 2) kommer använda kärnvapen mot Ukraina för att bryta deras anfallsförmåga. Vi är i så fall på väg rakt mot ett kärnvapenkrig och vi står inför ett läge där vi inte kan utgå från att Ukraina vinner kriget. 

Med enkel gruppsykologi kan man förstå Ryssland som ett gäng i en fängelsefilm, som bygger hela sin självbild på sitt självupplevda våldskapital. I den liknelsen ingår att de är rationella och snabbt förstår när maktspelet ändrar sig. Inför övermakten kommer de bli strykrädda och vika ner sig, och vi kommer kunna få förutsättningar att bygga fred. Men det kommer inte kunna ske utan att väst går in i kriget och visar styrka, handlingskraft och oerhörd överlägsenhet på slagfältet. 

Med en annan förståelse av Ryssland följer andra huvudalternativ. Men utifrån hur Ryssland agerar, finns det verkligen någon annan väg till fred än genom ett öppet krig med Ryssland?

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:

1. Det skjuts för lite. 

Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 

2. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 

Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

3. Det är för mycket jams och storstadstrams

Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 

Försvarsviljan

Idag presenterade Alliansen ett program med tio punkter för att stärka Sveriges krisberedskap. 

Stärkt nationell krisledningen och en statlig krisfond är nog att slå in öppna dörrar, likaså  mer resurser till kommunala räddningstjänster och stärkt skogsbrandbekämpningsförmåga, inklusive från luften. 

Det som förvånar mig är den debatt som förslagen om förstärkt hemvärn och utökat uppdrag till försvarsmakten att stötta samhället i kris väckt bland försvarspositiva twittrare och bloggare. Många tycks tycka att det är vanskligt om försvarets begränsade resurser används till annat än att öva för krig. 

Mönstrat tyg

Här någonstans tror jag många har gått bort sig. Självklart blir ett försvar som hjälper till mer uppskattat och den allmänna försvarsviljan stärks naturligtvis när allmänheten ser försvarsmakten dyka upp som räddaren i nöden. Och höjd försvarsvilja är nyckeln till både höjda anslag och förbättrade rekryteringsförutsättningar för försvarsmakten. Självklart skall det vara en kärnuppgifter för försvaret att kunna stötta samhället i kris. 

Dessutom tycker jag det är korkat att kritisera de partier som faktiskt går till val på att fördubbla försvarsanslaget för att inte vilja satsa på försvaret. 

Försvarsviljan och värnplikten

Hur står det egentligen till med försvarsviljan och värnplikten? Idag kom nyheten att 6000 ungdomar kallas till mönstring, samtidigt som försvarsministern sitter i TV och pratar om det allt allvarligare säkerhetspolitiska läget. Tyvärr verkar en av de viktigaste frågorna att diskutera och rapportera om vara att en av fyra som kallats in är kvinna. Och, förstås att det är okänt hur många av dem, som är från Värmland.

Värnplikt och försvar är viktiga ting. Istället för att läsa Cornucopias inlägg om huruvida kepsen skall vara i vänster eller höger ficka kan man läsa gamla Bosnien-översten Ulf Henricssons viktiga inlägg om vad försvar och värnplikt handlar om; förmågan att döda och viljan att försvara. Försvaret är inte en äventyrslekskola för uniformsfetischister och värnplikt är inte en fråga om rättvisa för ungdomar.

Brittisk ingenjörsstridsvagn i Normandie

Jag skulle gärna se att debatten om värnpliktens återinförande kunde lyfta ett steg till och även handla om hur landet skall försvaras i ofred och krig. Värnplikt handlar om att krigsplacera med tvång, och krigsplaceringen gäller just så länge den pliktige är i vapenför ålder, kanske tio-tjugo år eller mer.

När det dessutom handlar om försvaret av nationen måste också risker och fara i försvarets verksamhet värderas annorlunda än när målet är en expeditionsverksamhet någonstans långtbortistan. En värnpliktsbaserat svensk armé kommer tvingas till högre förluster i strid än vad utlandsstyrkan skulle vilja kännas vid. För att inte tala om de förluster som första flygeskadern väntade sig få vid sitt episka utfall mot utskeppningshamnarna på andra sidan Östersjön, något en gammal flygöverste påminde mig om i en debatt för några veckor sedan.

Jag har kanske något gammaldags värderingar, men jag har moraliskt väldigt svårt att tänka mig att skicka småbarnsmödrar och havande kvinnor till fronten och ut i strid. I detta läge faller jämställdheten och de unga männen måste bära vapnen. Därför måste i medel kanske fem års kortare förväntad vapenför ålder läggas de unga kvinnorna till last när lämpligheten för värnpliktstjänstgöring prövas.

Detta verkar underligt nog vara ett ämne lika svårt att tala om som döden. Jag tycker det är besvärande att vi duckar båda dessa ämnen och kanske är det tecken på att försvarsviljan inte gått in på djupet. Om det är så finns det ett stort rum att fylla för civilsamhället, skolväsendet och för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i sin egenskap som ganska ansvariga för det psykologiska försvaret. Någon måste offentligt tala klarspråk berätta öppet för folket vad försvaret och värnplikten handlar om.

Värnplikt även i ofred och krig

Värnplikt handlar ytterst om plikten att försvara landet i krig, och det perspektivet förtjänar att tas med i debatten. I söndags var det ett långt inslag om Sveriges försvarspolitik på P1 Godmorgon världen. I fokus var Annika Nordegren Christensens kommande utredningsförslag att aktivera värnplikten igen och åter börja kalla in värnpliktiga till någon form av grundläggande militär utbildning och krigsplacering.

Radion hade gjort ett ganska ambitiöst reportage där nuvarande och två tidigare försvarsministrar fick ge sin syn på hur vi hamnat med ett försvar utan hållbar personalförsörjning. Nån tycke det gått för fort, nån tyckte det var ogenomtänkt, men ingen skyllde ifrån sig mer än lovligt. Det är ju trots allt politik och allt måste ju antingen vara ens motståndare eller företrädares fel. Men nu är omvärldsläget sämre och Ryssland skramlar åter med vapnen. Läs t ex Cournucopia eller Jägarchefen.

Godmorgon världen lät Annika Nordegren Christensen ge sin syn på nuläget, historien och framtiden. Det är intressant att lyssna på en f.d. politikers beskrivning av historien.  Hennes beskrivning av hur vi hamnat där vi nu är kändes ärlig och given med viss självdistans. Och hon lyfter fram en central punkt med värnplikten, nämligen att det är en plikt. Det är bara en plikt om det är tvingande. Det innebär till exempel att vapenvägrare måste straffas för att systemet skall fungera. Annars är det inte en plikt utan något annat. Annika uttryckte även viss oro för att dagens makthavare inte skulle klara av att kasta folk i fängelse bara för att de inte har lust att lyda order. En farhåga som tyvärr känns lätt att dela.

Jag tycker det var bra att detta perspektiv fick komma fram, men jag tycker det är trist, typiskt och signifikant att radion helt hoppade över att diskutera det centrala i värnplikten, nämligen plikten att försvara landet i krig.

Sven Duva, Albert Edelfeldt (wikimedia)

Plikten tar sig särskilt i uttryck via ett antal särskilda lagar som regeringen kan aktivera genom att förklara att landet befinner sig i krig eller krigsfara, Brottsbalkens 21 kapitel, Om brott av krigsmän, (förenklat alla som är tjänstgöringsskyldiga i försvarsmakten):

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).

6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

Detta är vad värnplikt handlar om; skyldigheten att lyda order och göra sitt yttersta för stridens främjande. Till exempel storma ett motståndsnäste, inklusive att inte dra benen efter sig, inte ducka lite extra eller hoppas någon annan springer lite före. Gör man det skall man i fängelse, kanske på livstid. Dessa brott är alltså belagda med lagens strängaste straff.

Men värnplikten gäller fortfarande i krig kanske någon invänder. Sant, men brotten ovan kan bara begås av krigsmän, dvs krigsplacerade personer. Och idag krigsplacerar vi inte med tvång (även om försvaret fortfarande har kvar en hög andel gamla värnpliktiga i eller på väg mot medelåldern). Med en återaktiverad värnplikt kommer vi åter börja krigsplacera ungdomar med tvång.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om värnplikt även i ofred och krig när vi diskuterar att återaktivera värnplikten i fredstid för att säkerställa försvarets personalförsörjning. Jag fattar att många känner sig obekväma med att föreställa sig Sverige i krig, men om man inte kan göra det är det i någon mening meningslöst att diskutera olika modeller för försvaret.

Jag hoppas att public service kan ta sitt folkbildningsansvar och lyfta debatten någon nivå till och låta även ofredsperspektivet vara med. För min del är det enkelt. Ofredsperspektivet är det som övertygar mig att rätt modell för Sveriges försvarsmakt är en kombination av ett försvar baserat på värnplikt och frivillig tjänstgöring i vissa insatsförband.

Plikt och frivillighet - nästan rätt i personalförsörjningsutredningen?

Idag har det tydligen hållits ett seminarium i seminariernas huvudstad Almedalen där huvuddragen i Annika Nordegren Christensens utredning om hur försvaret skall få tillräckligt med soldater framöver presenterats. Jag har bara sett ett (kritiskt) blogginlägg cornucopia, men jag tycker förslaget verkar lovande. i sammanfattning verkar man föreslå en blandad plikt-frivillighetsmodell, där soldater kallas in med plikt till utbildning om inte tillräckligt många söker sig frivilligt. Jag tycker förslaget är i grunden bra eftersom :

1) det verkar genomförbart - det är en minimal förändring av nuvarande system
2) det verkar billigt - försvaret har inte råd med dyra lösningar
3) det är en i grunden sund blandning av plikt och frivillighet.

Det jag möjligen tycker skulle vara snäppet bättre (utifrån det lilla jag vet om förslaget) vore att sätta ett tak på antalet frivilliga som är något lägre än så många man tror sig kunna rekrytera, och på så sätt säkerställa ett visst söktryck på de frivilligplatser som finns, och därmed pliktinkalla något fler till utbildning.

Vad skall vi ha försvaret till?

Idag var det tydligen dags igen för lite debatt om försvarets stöd till samhället i radion. Försvarsmakten har idag inget formellt beredskapsuppdrag för att släcka skogsbränder heter det från officiellt håll, och försvaret verkar ha fått direktiv att inte låta stöd till samhället dimensionera verksamheten. Försvaret har följaktligen inte sett till att ha bemanning för brandbekämpning över semestern. Det är en politisk fråga svarar helikopterpiloten journalisten. 

Ett år efter den stora skogsbranden i Västmanland

Detta tål att tänkas på. Stöd till samhället borde vara alla myndigheters främsta uppgift och det borde vara den dimensionerande faktorn, i vidaste mening.

Naturligtvis skall inte försvaret vara en allmän logistisk serviceinstans för övriga myndigheter, lika lite som polisen skall vara taxitjänst åt psykvården. Men försvarets syfte är just att stötta samhället med unika förmågor och kompetenser i krissituationer och under hot, och ytterst att kunna möta väpnat angrepp.

Försvaret har bandvagnar, helikoptrar och transportflygplan. Försvaret har även möjligheter att skapa samband och förmåga att skapa uthållighet i andra verksamheter genom att till exempel kunna laga mat och distribuera drivmedel. Det nuvarande insatsförsvarets uthållighet har kritiserats en hel del ("enveckasförsvaret"), men försvaret är ändå den myndighetsorganisation med i särklass bäst förmåga att ta hand om sig själv och stötta andra, vare sig det är fred eller krig.

I flera andra länder finns det olika uniformerade stödorganisationer som sköter om olika viktiga samhällsfunktioner, t ex riksledningens kommunikationer, jordbävningsberedskap, bevakning av riksdagen eller ambulansflyget. Dessa kan ses som civila, militära eller paramilitära organisationer. I Sverige hade vi värnpliktiga i räddningsverkets organisation och vi har Hemvärnet som en paramilitär med stöd till samhället som en viktig bisyssla.

Jag tycker försvaret skall få betydligt större budget än idag och jag tycker att centrala samhällsfunktioner skall skötas av uniformerad myndighetspersonal. Det skall vara samhället som svarar när man ringer 112, och inget investmentbolag skall kunna köpa upp väktarna i riksdagshuset.

Och det är naturligtvis en politisk fråga, det är upp till politiken att ta ansvar för samhället.

Skenande kostnader och politiska prioriteringar

Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.

Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.

Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.

Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer. 

Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.

Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.

En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.

Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.

Försvar mot hybridkrigföring och gröna män

Hur kan man organisera ett försvar mot hybridkrigföring och gröna män som tar för sig av installationer och infrastruktur? Ukraina lärde sig nog på Krim att ickevåld inte fungerar, och vi borde ta lärdom därav. 

Armén  har just genomfört en storövning, och det är rätt skoj att frossa i cornucopias rapporter och analyser. Det verkar faktiskt som att man till slut har åstadkommit en del av vad försvarsreformivrarna ville se, ett spjutspetsförsvar. Jag tänker nog fortsätta tycka att det är för lite, och för sent, även om det som sagt ser lite lovande ut.

Hybridkrigföring är ju inget nytt, och det är temat i första halvan av den gamla klassikern Operation Garbo och i nyare Midvintermörker. Problemet med hybridkrigföring är väl, förutom att pansartrupper inte självklart är rätt motåtgärd, lite som med den berömda kokande grodan; det är svårt att fatta när det faktiskt har blivit krig. Jag tror att det är en bärande idé i en hybridattack att motståndaren skall fastna i fel timing och inte förstå i när det är dax att trycka på den stora A-mob-knappen. Jag tror dessutom att de flesta svenska politiker och regeringar har ett ganska stort instinktivt motstånd mot att sätta in militära resurser. Vi har en tradition av fred och neutralitet, och hybridattacker kommer säkerligen innehålla massor av påverkansoperationer riktade mot regeringen, dels att försvaga och förvirra den, dels att få den att inte vilja trappa upp konfliktnivån utan istället försöka de-eskalera situationen i linje med svensk nationalideologi.

Nyckeln till försvar mot hybridattacker borde vara att dels skapa en trappa av motåtgärder för att göra det möjligt för pressade beslutsfattare att vidta proportionerliga motåtgärder, dels skapa robusthet genom en distribuerad beslutsordning. Därför tror jag att Sverige skulle ha mycket stor nytta av något slags para-militära resurser, med någon typ av polisliknande befogenheter. Guardia Civil, geandarmeriet, karabinjärerkåren eller gränsskyddsgrupperna i Spanien, Frankrike, Italien respektive Tyskland har delvis denna roll, och verkar fungera både som förstärkningsresurser till polisen och som en del av försvaret. 

När jag gjorde lumpen i början av nittiotalet fanns fortfarande Sovjetunionen och den utgjorde ett direkt hot mot Sverige. Jag tjänstgjorde som militärpolis och allt vi övade på (nåja, kanske inte riktigt allt, vi red högvakt och gick drabantvakt med höga knäuppdragningar också) var inriktat på antisabotage, dvs ett "hett" hybridkrig helt befriat från ickevåld. Lite förenklat jagade vi spetsnaz precis som man jagar älg med ställande hund; hundförarna spårar bytet och antingen ställer det (tvingar det att stanna och försvara sig tills det kan skjutas) eller driver bytet in i ett bakhåll av skyttar. Dock är älgjakten en betydligt mysigare och mer avspänd tillställning än en pluton 20-åriga militärpolisjägare höga på adrenalin, testosteron och fosterlandskärlek. 

Idén var också att vi som militärpolisen skulle ha polisiära befogenheter inom militärt område eller under en pågående militär operation. Jag tror den tänkta gången var att landshövdingen (i sin roll som civilbefälhavare) kunde proklamera hela eller delar av sitt län som skyddsområde. På så vis distribuerades beslutsvåndan bort från regeringen och ingen behövde ta ett aktivt centralt beslut om insats av militären. Dessutom kunde, om jag fattade rätt, försvaret kalla till "repövning" utan att blanda in politiken och civila beslutsfattare, dvs en distribuerad beslutsordning.

Idag verkar vi inte ha denna ordning och förmodligen kräver alla nödvändiga beredskapsåtgärder regeringsbeslut. Just eftersom det förmodligen är extra svårt att sätta in militären tror jag att vi skulle ha stor nytta av att skapa något slags "karabinjärkår", en förstärkningspolis med normalt blå uniform. Förstärkningspolisen borde bestå av några kompanier kontraktsanställda säkerhetssoldater, på militärspråk med lätt utrustning, men på polis- och journalistspråk mycket tungt beväpnade. Kanske skulle även Nationella Insatsstyrkan passa bra i samma organisation, återigen med inspiration från kontinenten.

Som kuriosa vill jag bara tillägga att alla våra övningar i lumpen avslutades med ett heroiskt motanfall mot en luftlandsättning. Vi brukade alltid lyckas komma en god bit ut på nåt fält innan övningen liksom tog slut...

Klarar Sverige av att återinföra värnplikt?

En middagsdiskussion med vänner under påsken väcker en fråga värd att fundera vidare på. Upprinnelsen var som så ofta vanligt hederligt förfasande över tingens ordning och samhällets förfall. Föräldrar till klasskompisar hade upprört hört av sig. Tioåringarna hade tydligen spelat innebandy ute på rasten UTAN SKYDDSGLASÖGON. Detta hemska beteende måste omedelbart hanteras och vuxensamhället måste gripa in och omedelbart stävja detta dödslivsfarliga beteende.

Min kommentar var att om fem år kommer grabbarna säkert vara stupfulla på folkets park eller på någon musikfestival. Och om tio år kommer de att öva sprängtjänst och mejning med kulspruta. Förutom att jag fick tipset att inte fortsätta föra detta resonemang längre än så så var slutsatsen snabbt att vi aldrig kommer kunna införa värnplikt igen. Det är helt enkelt alldeles för farligt för vårt samhälle idag. Även om man förbjudit persontransport på lastbilsflak och satt tandskydd på lösskjutningsanordningen så kvarstår ändå det enkla faktumet att det är skitfarligt att öva krig. Och i landet lättkränkta får man inte skrika "fortare!" till dom som springer utan att vara beredd på, ja jag vet faktiskt inte. Jag kan knappt föreställa mig. Men nåt lär ju hända.

När jag gjorde lumpen var det två av oss 180 eller så som ryckte in som dog. Och några till som skadades illa. Bilar, hästar, kulsprutor och sprängdeg är farliga grejer, och dödligheten är ju hög bland unga män redan utan att dessa attribut tillförs. Riskbeteende och skadeutfall kan bara i viss mån motverkas med erfarna utbildare och säkerhetsinstruktioner. Och än värre lär det bli om värnplikten skall fullgöras och soldater kallas in till krigstjänstgöring.

Så klarar Sverige av att återinföra värnplikten? En svårare utmaning än finansieringen och uppbådandes av mankraft är nog attityder och värderingar. Det sägs att attityd- och opinionsmätningar indikerar att försvarsviljan i Sverige är ganska hög, och det finns en majoritet både i riksdagen och bland folket för att återaktivera värnplikten. Men vet folk vad det är vad de pratar om? Att mammorna inte vet allt är nog det normala, det har de aldrig gjort. Men hur går det om papporna inte heller vet? Eller är det tvärt om så att vi idag har (via flyktinginvandringen från Balkan och Syrien) en oerhört mycket större kollektiv kunskap än tidigare, och det är jag som rör mig i en inskränkt medelglassvärld?

"Fredsskadat" var det någon som kallade det svenska samhället och den svenska försvarspolitiken för nyligen, och det kanske det ligger något i. Men det gäller i sådana fall mer än bara oviljan att betala för försvaret. För försvaret av vår frihet kostar mer än bara tid och pengar. Det kostar även blod. Och det måste det få kosta och vi måste våga vilja betala.

Hur kan vi finansiera ett höjt försvarsanslag?

Ingen har nog missat att det så kallade omvärldsklimatet blivit kärvare och att det svenska försvaret har allvarliga, kanske akuta brister. Wisemans Wisedoms har en julkalender på temat luckor i svenska försvaret och cornucopia skriver regelbundet inlägg på temat, ofta med alarmistiska ton. Vill man bredda sig och inte låta en flygare tala för hela försvaret finns även skipper från flottan och jägarchefen från den klassiskt uppsuttna halvan av armén. Det närmaste en pansarblogg jag hittat är nog är Karlis Neretnieks blogg.

Man kan nog säga att det är en gemensam åsikt i försvarsbloggarna att det behövs mer resurser till försvaret, något som numera även verkar vara försvarets officiella ståndpunkt via överbefälhavarens uttalande nyligen. Men det är ju lätt att vilja ha mer, några miljarder till av 827 i statsbudgeten borde man väl ändå kunna få loss. Men hur kan vi finansiera ett höjt försvarsanslag? Förutom pengar behövs även personal, och nuvarande personalförsörjning till försvaret verkar ju inte fungera. Pliktlagen har aktiverats igen av regeringen, och reservister kommer kallas in till repetitionsutbildning. Lämpligen tar vi steget fullt ut, aktiverar värnplikten och kallar in rekryter till grundutbildning igen.
Men åter till denna bloggposts tema, pengarna. Här är några förslag till varifrån pengarna skulle kunna tas:

Kommunsektorn. Staten ger stora bidrag till kommunerna för att finansiera delar av samhällets kärnverksamheter. Men kommunsektorn gör en samlad vinst på mer än tio miljarder per år (SCB).
Förslag: ge fem miljarder per år till försvaret istället. Om kommunerna gnäller får de bygga lite färre skrytarenor och lite mindre konserthus.

Bistånd till främmande länder. Av biståndsbudgetens cirka 31 miljarder går 11 miljarder till verksamhet via andra länders budget (med Moçambique, Tanzania och Afghanistan i topp, nästan en miljard vardera i bistånd). Biståndet till Afghanistan och några andra post-konfliktländer kan gott få vara orört, men många av länderna på listan får stryka på foten. Och för de länder som eventuellt får svårt att ha råd med sjukvård och fattigdomsbekämpning rekommenderas sänkta egna försvarsanslag.
Förslag: ge fem miljarder per år till försvaret istället. Det viktigaste sättet som vi kan stödja utsatta människor i hotade länder (t ex Ukraina och Moldavien) är genom att bidra till fred, stabilitet och säkerhet i Rysslands närområde. Detta kräver ett stärkt svenskt försvar.

Arbetsmarknadspolitiken. Försvarspolitikens syfte är inte att skapa arbetstillfällen, men om vi aktiverar värnplikten och höjer försvarsanslagen kommer sysselsättning för kanske tio tusen personer eller mer skapas. Detta motiverar en överflyttning av anslag från arbetsmarknadspolitiken till försvaret.
Förslag: Flytta fem miljarder om året från arbetsmarknadspolitikens och arbetsmarknadsåtgärdernas 70 miljarder till försvaret.

En återinförd värnplikt kommer inte leda till att alla ungdomar i en årsklass tas ut till tjänstgöring. Ett sätt att hantera rättviseaspekten av värnpliktstjänstgöring är att införa en särskild värnskatt för de som frikallas, dvs. inte tas ut till tjänstgöring. En sådan skatt skulle t ex kunna utformas så att man betalar 20% statlig inkomstskatt från första kronan (inget grundavdrag, inget jobbskatteavdrag osv.) det år man fyller 20, om man fått frisedel. En genomsnittlig tjugoårig arbetare verkar tjäna 20.000 kronor i månaden enligt LO. En årskull är ungefär 100.000 personer, men sysselsättningsgraden är inte så hög. Många studerar ju, till exempel. Men värnskatten skulle kunna dras även på studiebidraget. Med 40% sysselsättningsgrad gentemot arbetarlönen skulle detta ändå ge mer än en miljard i tillskott. Detta skulle dessutom kunna användas för att motivera ungdomen att göra lumpen.
Förslag: inför en särskild värnskatt på de som frikallats från värnpliktstjänstgöring på en miljard, och ge pengarna till försvaret.

Detta var sexton miljarder till att börja med, ovanpå de 45 miljarder som idag läggs på försvar och krisberedskap. Inte ens en 50%-ig höjning av anslaget och en god bit kvar till en dubblering. Men kanske ett försök till en början, utan att knapra på de 215 miljarder som läggs på Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, vid ålderdom och för familjer och barn, eller för den delen utan att diskutera skattehöjningar för känsliga och lättpåverkade väljargrupper.

Värnplikt och rättvisa

Vi står med ett havererat försvar i en hotfull tid med ett aggressivt Putin-fascistiskt Ryssland tvärs över Östersjön. Det nya yrkesförsvarets personalförsörjningssystem verkar inte fungera. Det blir helt enkelt inte tillräckligt många soldater. Återgång till värnplikt i någon form, kanske som i Norge med en kombination av ett mindre yrkesförsvar (Telemarksbataljonen) för snabba insatser och ett större mobiliserbart värnpliktsförsvar tänkt för det stora kriget känns som vägen framåt.

De flesta är nog överens om att vi inte skall dimensionera vårt försvar efter tillgången på ungdomar att skicka till fronten, utan att vi skall göra någon slags behovsanalys och utbilda och krigsplacera ungefär så många soldater vi anser oss behöva. Men då kommer frågan om rättvisa in - vilka skall vi kalla in till tjänstgöring och vad skall hända med de som inte behövs?

Ett alternativ är förstås att acceptera att livet är orättvist, att vissa har och får fördelar och andra inte. I t ex Danmark används lottning som en del av värnpliktssystemet. Lottning har den fördelen att det tydliggör att systemet är lika för alla och man kan hävda att systemet innebär en absolut rättvisa, även om systemet i slutändan kanske drabbar folk ganska olika.

Oftast stannar diskussionen vid att enbart handla om rättvisa i relation till att göra lumpen; att vissa tvingas spendera ett år med att klafsa runt i lera och bo på kasern medan andra slipper. Det kommer då ofta förslag om annan typ av tjänstgöring för dem som inte behövs i militären (nationell tjänstgöring i skolan, i äldrevården etc). Tanken är att det finns en massa andra viktiga (men okvalificerade) uppgifter i samhället som också måste utföras. Ofta kombinerat med en idé om att ungdomen (särskilt meddelklassungdomen) mår bra av att fostras in i arbete och att tvingas umgås med personer med annan än den egna socioekonomiska bakgrunden.

Men dessa förslag missar poängen med vad värnplikt handlar om - skyldigheten att försvara vårt land och slåss för vår frihet. Vi ställer en rad särskilda krav på de som förväntas fullgöra sin värnplikt (dvs de som krigsplaceras). Stridsförsumlighet (att inte göra sitt yttersta för att fullgöra sin plikt och främja krigföringen) är ett livstidsbrott. Att inte lyda order i strid (grovt lydnadsbrott) kan också det ge livstids fängelse. Dessa lagar (brottsbalken kapitel 21) gäller bara när riket befinner sig i krig, men det är ju just då som man som inkallad fullgör sin värnplikt. Att göra lumpen är bara övning.

Om rättvisa i relation till värnplikt bara handlar om att kompensera för ett ungdomsårs utbildningstjänstgöring (med i princip 100% skatt) kan samhället t ex betala tillbaka med en skatterabatt resten av yrkeslivet, ungefär 1,5%-enheter*. Eller så kan alla som inte gjort sin tjänstgöring betala en extra värnskatt på 1,5%-enheter. På hela inkomsten, från första kronan. Det stora problemet med en sådan modell är nog pedagogiken och de långa återbetalningstiderna. Jag tror inte ungdomen kommer inse värdet av skattesänkningen, och jag tror att medelglassen kommer tycka att det är orättvist (och ganska dyrt). Och det handlar bara om utbildningstiden.

Hur kompenserar vi för plikten att rycka ut och slåss? Hur kompenserar vi för det blod som vi förväntar oss skall spillas? Man kan förstås ta inspiration från filmen "Starship troopers" och bestämma att bara de som gjort lumpen räknas som fullvärdiga medborgare med full rösträtt osv. Men då tror jag vi har slutat vara en demokrati och förlorat vår moraliska överlägsenhet gentemot våra presumtiva fiender.

Om man utgår från just de grundvärden som bär upp vårt samhälle; allas frihet och lika värde, yttrandefriheten, rättsstaten och demokratin, så känner i alla fall jag att försvaret av dessa värden är viktigt. Jag tycker att vi måste tillerkänna de som är beredda att rycka ut till vårt försvar ett moraliskt mervärde och och att de förtjänar ett visst stöd från samhället. Jag är inte övertygad om att stödet måste formuleras i ekonomiska termer, men på något sätt bör samhället uttrycka sitt stöd och sin aktning. Ett verktyg för detta som används i många länder är militärparader på nationaldagen och andra stora statscermoniella tillfällen. Dessa paraders syfte är att visa upp vad som är centralt i en statsbildning och på vilken grund vår civilisation och frihet faktiskt står. Och det ger folket möjlighet att uttrycka sin tacksamhet och sitt stöd.

Ett annat möjligt verktyg är skolan och läroplanen. Kanske borde det framgå av styrande dokument att skolan förväntas inte bara lära ut att frihet, demokrati och rättvisa är bra, utan även att dessa värden inte kan tas för givna utan att de måste värnas, i tankar, i ord såväl som i gärning.

*) uträkning: 100% skatt i stället för ~35% under ett av ~45 yrkesår ger 65% / 45 år ~ 1,5% per år.