Ett liberalt samarbete med Socialdemokraterna är otänkbart

Om Liberalerna släpper fram Löfven som statsminister nu i veckan lämnar jag partiet (L) och får bli oberoende liberal tills vidare. 

Frihet, Jämlikhet och Solidaritet. De grundläggande liberala värderingar som står på spel. 

Detta drivet av främst tre skäl:

1. Socialdemokraterna är ett totalt maktparti. De saknar förståelse för och intresse av maktdelning, för olika individers olika bevekelsegrunder och prioriteringar. Socialdemokratins mål är total makt med alla till buds stående medel. Socialdemokraterna söker uppnå total makt via via infiltration och kontroll av alla delar av samhället (den så kallade ”rörelsen”). Strävan efter total makt är för mig inkompatibel med en liberal grundsyn. Därför är samarbete med Socialdemokraterna otänkbart
2. Socialdemokratin är genomkorrupt. Via sin relation till den genomkorrupta fackföreningsrörelsen och andra starka klientstrukturer de byggt upp under lång tid av maktmonopol och okontrollerat inflytande över civilsammhället har socialdemokraterna blivit genomkorrupta. Makt korrumperar. Socialdemokratin och rörelsen befolkas till största delen av karriärister som via läpparnas bekännelse låtsas ge uttryck för någon slags allmänt vänsterideologiskt tanmkegods. I själva verket är de karriärister och maktspelare med ingen annan agenda än maximal egen makt. Därför är ett samarbete med socialdemokraterna otänkbart.
3. Vänsterns brist på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och det fria ordet, främst synligt via deras ovilja att göra upp historiska och nutida hyllande av despoter och vänsterdiktaturer. Alltför ofta har vi hört vänsterdemagoger relativisera och romantisera förtryck och folkmord med argumentet att de ju görs för den goda sakens skull ju.  Många påstår sig tillhöra någon slags demokratisk vänster,  men var är rågången mot den bruna vänstern? Dessa så kallat demokratiska vänsterpersoners agenda avslöjas av deras agerande gentemot brunvänstern. Därför är samarbete med socialdemokraterna otänkbart. 

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:

1. Det skjuts för lite. 

Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 

2. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 

Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

3. Det är för mycket jams och storstadstrams

Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 

Invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet

År 2006 vann Alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen valet, och tog regeringsmakten från Socialdemokraterna. Så där lite i allmänhet brukar vi tillskriva valsegern Reinfeldt, Alliansen och  arbetslinjen (de "nya moderaterna").

Fulla av tillförsikt och övertygade om sin förträfflighet drev Reinfeldt och Borg regeringen framåt, införde några jobbskatteavdrag och försökte realisera allt de lovat. Tyvärr hade alliansen svårt att realisera allt de lovat, och trots arbetslinjen och några jobbskatteavdrag till förlorade alliansen majoriteten i valet 2010, men satt kvar i regeringsställning med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alliansen fortsatte betona arbetslinjen, och införde ytterligare några jobbskatteavdrag under mandatperioden, men förlorade trots det valet 2014, och socialdemokraterna bildade minoritetsregering med stöd av decemberöverenskommelsen.

Så brukar vi lite förenklat beskriva 2000-talets politiska historia, och symptomatiskt hoppa över både invandringspolitiken och Sverigedemokraterna. Men hur kan jag då hävda att invandringspolitiken är det centrala politikområdet under 2000-talet?

Arbetslinjen, om ni kommer ihåg det, handlade om att angripa utanförskapet, dvs alla de människor som bor i förorter och lever på bidrag och inte arbetar. Det sades aldrig rätt ut, men alla visste ändå att det var invandrarna man pratade om. Det var invandrarna som skulle fås i arbete istället för att leva på bidrag. Arbetslinjen är alltså en form av integrationspolitik, den ena av invandringspolitikens två grenar.

Alliansen var starkt övertygade om att de funnit lösningen på integrationspolitikens utmaningar (arbetslinjen), och därmed kunde de driva en mycket liberal immigrationspolitik, den andra invandringspolitiska grenen. Tyvärr stämde inte detta med verkligheten, arbetslinjen fungerade inte för invandrarna och vi har i stället sett en ökande segregering i Sverige. Idag vet vi att integrationspolitiken inte har lyckats hålla takten med den liberala migrationspolitiken, dvs invandringspolitiken har inte hållit ihop.

Alliansen förlorade valet 2014 på samma fråga som de vann valet 2006, invandringspolitiken. 

Det enda parti som förmått vinna stöd på invandringspolitikens område är Sverigedemokraterna, som har vuxit för varje val och fortsätter att växa i opinionsundersökningar under innevarande mandatperiod. Det parti (eller block) som lyckas formulera en invandringspolitik som hänger ihop, inger förtroende och bäst tilltalar väljarna kommer vinna valet 2018.

Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.

Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.

Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.

Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 

*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"

Samhällsutmaningar och politik inför valet 2018

Lite mer än halvvägs genom nuvarande mandatperiod drar det alltså ihop sig att inleda förberedelserna inför nästa val, både lokalt och på riksnivån. Globala skeenden kastar en skugga över rikspolitiken och rikspolitiska utmaningar sätter ramarna för den lokala politiken för de kommande åren.

En snabb titt på vad som hänt i Europa och världen de senaste åren är inte särskilt upplyftande, med Brexit, Erdogans vridning av Turkiet bort från Europa och framtiden, högerpopulismens fortsatta framgångar i EU, Amerikas nya våg av isolationism och val av Trump och inte minst Putins fortsatta fascistiska aggression och hänsynslösa krigande i Syrien.

Över hela västvärlden är de grundläggande värden som bygger upp den liberala demokratin under press. 

Vintersolen går ner över Brunnbyviken

I Sverige har vi under de senaste åren egentligen haft högkonjunktur och mycket låga räntor har inneburit goda tider för de flesta hushåll. Men den politiska debatten har helt dominerats av efterverkningarna av den pågående migrationskrisen. Dessutom har vi sett en yrvaken försvarsdebatt växa fram.


Riksrevisionen och samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) har båda var för sig kommit fram till att det på grund av flyktinginvandringens kostnader och en åldrande befolkning saknas ungefär 50 miljarder per år i det offentliga Sveriges årliga budget, översättbart till ungefär tre kronor i genomsnittlig kommunalskattehöjning år 2020.

Sverige behöver snarast dubbla försvarsanslaget till minst 2% av BNP. Det kostar också 50 miljarder per år, och det krävs naturligtvis finansiering för att detta skall kunna bli verklighet. Ett sätt att frigöra statliga medel är att vältra över kostnader på kommunerna, och motsvarar då återigen en genomsnittlig kommunalskattehöjning på ungefär tre kronor.

Det finns ett enkelt ekonomiskt samband mellan skattesatsen och hur mycket skatteintäkter en stat får, Lafferkurvan. Eftersom Sverige redan ligger på fel sida toppen kan vi inte få in mer pengar genom skattehöjningar. I klartext är situationen sådan att i Sverige sjunker BNP per capita numer varje år. Eller enklare, det finns alltså mindre och mindre pengar per person i Sverige för varje år som går.

Skymningsljus i Knivsta

I Knivsta har det inletts en generationsväxling bland de styrande politikerna. Den generation politiker som skapade Knivsta kommun 2003 går nu en efter en i pension, och nya individer tar över. Detta möblerar om en del i de politiska partierna, och det skall bli mycket spännande att se hur det lokal missnöjespartiet Knivsta.nu klarar av detta eller om de likt de flesta andra lokala missnöjespartier tynar bort och deras plats i opinionen tas över av SD.

Två frågor dominerar den politiska diskussionen i Knivsta: Turerna kring Mojjen och hanteringen av exploatering och bebyggelse i centrala Knivsta. Båda frågorna har det gemensamt att de passar perfekt in den anti-etablissemangsdiskurs vi nu känner igen från hela västvärlden. Enklare uttryckt: relationen mellan makten och medborgarna.

För att bryta trenden med växande inflytande för Sverigedemokraterna på riksnivå och här i Knivsta behövs det en modig liberal politik som inte väjer för obekväma fakta utan törs tala klarspråk om utmaningar, kostnader, hot och risker. Jämför gärna med hur Miljöpartiet använder framgångsrikt klimathot och miljöförstöring i sin politiska retorik för att få stöd för annars impopulära förslag som till exempel höjd bensinskatt. Jams, flams, snällism och allmän tycka-synd-om-ism duger inte.

Några konkreta lokalpolitiska frågor inför valet 2018 i Knivsta:

• Kommunens personalpolitik. Se till att chefer som inte presterar eller som driver egen en agenda byts ut. 
• Politiken är högsta styrande organ och tjänstemännen är underställde. 
• Tjänstemännen jobbar för medborgarna och skall ge bästa möjliga service
• Sätt lokala migrationspolitiska mål:
• Hur många migranter/tiggare/asfaltsläggare skall få bo illegalt i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Vilken mängd invandringskopplad brottslighet vill vi acceptera i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Hur många flyktingar med asylskäl skall få bo i Knivsta? 
• Hur många flyktingar utan asylskäl skall få bo i Knivsta?
• Hur bra skall Knivsta vara på integration av nyanlända?
• Vilka åtgärder vidtar vi?
• Frigör medel i budgeten motsvarande minst 2 kronors skattesänkning för att hantera kommande kostnader. 
• Klargör inom vilka områden kommunen förbereder sig att klara sina lagliga åtaganden med lägre ambitionsnivå eller enklare lösningar
• Klargör vilka åtaganden kommunen tänker prioritera bort först
• Sänk skatten om inte annat behövs, som en möjlig buffert inför kommande skattehöjningar.
• Knivsta växer. Stärk kommunens krisberedskap och förmåga att hantera påfrestningar. Bygg ut civilförsvaret. 
• Bygg ut brandstationen och se till att det alltid finns ambulans på plats
• Se till att det finns reservelgeneratorer
• Se till att kommunen har ett reservlager av bränsle och utrustning att distribuera vid behov
• Säkerställ reservvattentäkt (och reservavloppslösning om vi väljer att koppla oss till Käppala)
• Bränslelager till fjärrvärmeverket
• Bygg en reserv-på/avfart till motorvägen ( t ex vid Mora Stenar eller Ledingevägen)
• Se till att det finns flera vägar över järnvägen kvar även efter utbyggnaden av centrum

Skenande kostnader och politiska prioriteringar

Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.

Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.

Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.

Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer. 

Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.

Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.

En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.

Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?

Media, politik och internets framsida och skuggsida

I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.

I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.

Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)

Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).

Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)

Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.

På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.

Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet. 

Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!


Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti. 

Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?

En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:

• Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
• Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
• Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat

Vad hände med det självklara kravet att inte slösa med skattepengarna, inte göra dåligt? Varför inte t ex formulera målet att den kommunala skolan skall vara så bra att ingen vill konkurrera med den?

I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.

För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda.  Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.

Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.

Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?

Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring II

Datalagringsdirektivet (som alltså EU-domstolen avskaffat, men som fortfarande gäller i Sverige enligt svensk lag) handlar om att teleoperatörer skall vara skyldiga att lagra och ge myndigheter tillgång till trafikdata, dvs i princip fullständig information om vem som ringt vem varifrån när. EU-domstolen upphävde direktivet, som jag tolkar det med massiv kritik eftersom det bryter mot EU-rätten på många punkter, bland annat att eftersom det inte fanns några begränsningar för hur myndigheterna skall få tillgång till och användning av uppgifterna.

DN  hade en stor serie om datalagring och mobilspårning för tid sedan. Det är ju bra att journalister skriver om hur det digitala samhället fungerar, men det finns ett par saker som verkar vara värda att påpekas:

För det första: mobilnäten måste hela tiden veta precis var din telefon finns. Det är liksom lite så att det är just eftersom nätet vet vart telefonen är som det går att ringa till den.

För det andra: det är klart att telefoner spåras och avlyssnas. Vem lurade i dig att det som sker på internet är hemligt, anonymt och privat? Har ni aldrig sett en deckare, polis- eller spionfilm på TV?

För det tredje: om något du gör är hemligt på riktigt så måste du stänga av telefonen, helst lämna den hemma.





Lagring av data handlar om väldigt mycket mer än datalagringsdirektivet. Datalagring i bredare bemärkelse (lagring av data i sökbart format) är en förutsättning för att kunna bedriva meningsfull avlyssning och övervakning. Detta av det så enkla skälet att avlyssning genererar mycket stor mängder data som måste lagras, analyseras och bearbetas för att kunna vara meningsfullt och användbart för någon. Det finns ett antal lagar som begränsar datalagring, bland annat FRA-lagen från 2009 och Personuppgiftslagen (PUL) från 1998. Myndigheten Datainspektionen övervakar hur register och datalagring hanteras.


I föregående blogginlägg försökte jag skriva om en liberal, legalistisk ståndpunkt kring avlyssning och integritet. Låt avlyssning vara relativt fri, men begränsa hårt rätten att lagra och lämna ut information. Jag tror att man kan formulera en något så när teknikneutral avlyssnings- och integritetslagstiftning om man utgår just från datalagringsperspektivet. Och informera noga (till exempel via samhällskunskapsundervisningen i skolan och på jurist- och journalistutbildningar) om hur det fungerar!

Lag och ordning

Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel. 

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring

Vad är en liberal åsikt om personlig integritet, avlyssning, registrering och datalagring? På vilken bas bör man bygga sin åsikt?

Kanske genom att börja med en klassisk liberal positiv åsikt. Fri information och fritt utbyte av idéer är grundläggande för demokratin och en förutsättning för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillväxt och ett gott samhälle i allmänhet. Det är en del av den motor som driver utvecklingen framåt. Och med den moderna digitala utvecklingen växer möjligheten till fritt informationsutbyte snabbare än någonsin.

Till det har vi risker; övervakning, avlyssning och kontroll, att staten och stora företag lägger sig i ditt och mitt privatliv. Individer riskerar även utsättas för digitala brott. För att säkerställa alla individers frihet och rätt till information måste andra individers, statens och organisationers rätt och möjlighet att missbruka dessa friheter begränsas. Hur balanserar men detta?

Ett sätt är att utgå från en legalistiskt ståndpunkt, dvs att all avlyssning och datalagring skall styras av lagen.

I Sverige är avlyssning ett tvångsmedel som kan tas till i en förundersökning vid misstanke om brott, efter tillstånd från en domstol.

Förutom rättsväsendets avlyssning i pågående brottsutredningar har vi statens signalspaning för att trygga rikets säkerhet, dvs FRA. Även denna signalspaning kräver tillstånd från en domstol, men i god svensk ordning, en specialdomstol; Försvarsunderrättelsedomstolen.

Lagen används inte bara för att begränsa och kontrollera avlyssning, utan även för att säkerställa myndigheternas tillgång till avlyssning och information. I nästan alla länder är det t ex förbjudet att sälja och installera telefoni- och kommunikationssystem utan stöd för avlyssning. Polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst i såväl Sverige, USA som Syrien har ordnat lagkrav (i Sverige via post-och telestyrelsen) som innebär att teleoperatörerna är skyldiga att installera avlyssningsfunktioner i sina nät. Det är alltså olagligt att inte tillhandahålla avlyssning och datalagring, om man är en tele- eller internetoperatör eller tillverkare av telefonsystem. Det finns även en del regler kring hur man får och inte får sälja importera och exportera vissa typer av kryptering osv.

Förutom lag och domstolskontroll är det lämpligt om statens (dvs regeringens och myndigheternas) avlyssning övervakas av riksdagen, via någon slags parlamentarisk konstruktion. I Sverige har vi Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet. Detta verkar vara en ganska svag och begränsad liten myndighet som mest verkar finnas till för att det skall se ut som att man har koll på FRA. Detta kanske snarare skall vara en uppgift för konstitutionsutskottet, eller något annan liknande, tyngre institution. Riksdagens talman, kanske.

Stark parlamentarisk kontroll av statens avlyssning är en rimlig liberal ståndpunkt. Inget får vara så hemligt att inte talmannen, talmanskansliet och till exemplet konstitutionsutskottet inte skall få granska det.

I detta inlägg har jag mestadels använt ordet avlyssning, i mångt och mycket eftersom ordet avlyssning har en negativ värdeladdning, och det passar i sammanhanget. Men det är en förenkling. Det centrala är nämligen inte vem som avlyssnar vad utan vilken information som får sparas, lagras och göras tillgänglig för olika aktörer via till exempel register och sökbara databaser. Fokus för en bra politik kring integritet, avlyssning, register och datalagring bör vara på datalagring och registrering. Detta återkommer jag till i ett nytt inlägg inom kort. Och lika orimligt som att ge Sverigedemokraterna monopol på kritik av Sveriges invandringspolitik är det att ge piratpartiet monopol på kritik av Sveriges digitala nätpolitik.