Spelplanen för misstroendeförklaringarna

Spelet efter IT-skandalen på Transportstyrelsen har nu gått några ronder. Alliansen har svarat på Löfvens regeringsombildning och misstroendeförklaringen mot försvarsminister Hultkvist ligger kvar. Sveriges radio har gjort en tidslinje för händelseutvecklingen, men missar att ta med en viktig händelse som förklarar varför Alliansen även nu måste kräva Hultkvists avgång.

det politiska spelet sker på den politiska arenan

Direkt efter Stefan Löfvens presskonferens den 24 juli definierar sverigedemokraterna spelplanen för misstroendeförklaringarna, när Paula Bieler (riksdagsman, SD) i studio ett* deklarerar att om inte statsministern sparkar Johansson, Ygeman och Hultkvist senast i och med regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande kommer SD väcka misstroende mot statsministern, dvs de hotar fälla regeringen.

Detta är ett mycket precist och genomtänkt utspel som tvingar alliansen att anpassa sig till sverigedemokraternas spelplan.

• Om alliansen röstat för SD's misstroendeförklaring hade SD kunnat visa upp sin första stora seger ("vi fäller regeringen", "vi sätter agendan för svensk politik").
• Om alliansen avstått från att fälla regeringen tvingas de acceptera Sverigedemokraternas narrativ att SD är det enda oppositionspartiet och kan inte värja sig mot anklagelsen att vara en del av regeringsunderlaget (dvs stärka "sjuklövern"-bilden).

Alltså måste alliansen agera. Alliansen spelar precis i den lilla glipa SD lämnat åt dem (väl medvetna om att alliansen för allt i världen inte kan gå med på att de dansar efter SD's pipa). Alliansen måste väcka ett eget misstroende mot tre ministrar, och de måste ske innan riksdagens öppnande. Åkesson backar direkt ner sitt krav och stödjer alliansens krav. Efter Löfvens regeringsombildning meddelar SD att de inte är nöjda och står kvar vid sitt hot, eftersom Löfven bara släpper två ministrar och inte medger något fel. Alltså måste alliansen hålla kvar misstroendet mot Hultkvist, men törs släppa på kravet på att det skall ske innan riksdagens öppnande.

Den endimensionella journalistflocken

Att alla partibundna tidningar har en politisk agenda och inte kan göra en oberoende analys av skeendet är inte så konstigt. Det blir snabbt mycket tydligt när politiken spetsar till sig. Jag tycker dock att det borde vara ett krav på public service att de klarar av att göra denna typ av enkel analys av det politiska spelet och att de tar med alla riksdagspartier i sin analys. Svensk politik är inte tvådimensionell, vi har tre block i politiken som manövrerar kring varandra. Public service måste lära sig analysera Sverigedemokraterna.

Misstroendeförklaringar handlar om politiskt förtroende och det kan gås förlorat utan någras konstitutionella fel. Naturligtvis kan tillräckliga försvarspolitiska satsningar köpa tillbaka stödet för Hultkvist, men det krävs nog en hel del för att alliansen skall kunna behålla trovärdigheten gentemot sina väljare (och vinna presumtiva alliansen-väljare som nu stödjer SD). Det räcker inte att en massa försvarsbloggare och ledarskribenter tycker om Hultkvist. Det krävs en tydlig politisk eftergift från regeringen och en tydlig politisk seger för alliansen. Annars vinner bara SD.

Hultkvists stödtrupper på marsch

*) ca en timme in i klippet

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?

Mer än bara en berättelse som står på spel

Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia. 

Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.

Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot. 

Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:

Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.

Nu till det ännu större problemet.

Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle. 

Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)

"Det  stora  kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"

vidare

"uttrycken  manifesterar  offentligt  kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"

Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och  brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"


Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt. 

Media, politik och internets framsida och skuggsida

I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.

I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.

Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)

Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).

Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)

Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.

På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.

Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet. 

Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!


Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti. 

Stora omvälvande svängningar i väljaropinionen

Vad är det som händer med väljarsympatierna? Det verkar som det har blivit stora omvälvande svängningar i väljaropinionen. 

Sifomätningen i maj visar kanske ett nytt, ovant läge. De två stora partierna (S och M) får 25% var av väljarstödet, och de har var sina två stödpartier med vardera 6-8% väljarstöd. KD går tillbaka in i gruppen "övriga", tillsammans med F!, junilistan mfl.

Sverigedemokraterna får 15%.

Många olika proffstyckare, kommentatorer och analytiker verkar tycka ungefär som  vanligt. Göran Greider tycker att socialdemokratin blivit för modern och att den inte är tillräckligt vänster. UNT skriver om uppsalasporten istället, Sirius har visst nån match på gång och det är ju långt kvar till valet. DN hade nog inte betalt för denna mätning, de brukar väl köpa Ipsos nuförtiden, och slipper därmed lägga sig i. Jag för min del tror inte på cornucopias linjära framtidsspaning, att socialdemokratin och MP är på väg att utplåna sig själva med sin egen politik. Däremot verkar det som att alltför många partitaktiker och oppinionssmeder är fast i sin älskade gamla blockpolitik och älskar sin historieåterskapande decemberöverenskommelse (som enkelt uttryckt innebär att så länge Sverigedemokraterna inte har egen majoritet kan man låtsas att de inte finns).

Håller det sakta på att gå upp för etablerade tyckare att det politiska läget i Sverige inte längre är som det alltid varit, att klassisk blockpolitik inte är framtiden? Li Bennich-Björkman heter en uppsalastatsvetare som citeras till höger, om kanske inte till vänster. "SD har blivit ett acceptabelt alternativ" heter det, och att folk numera öppet vågar säga att de stöder SD. Ett annat sätt att säga samma sak är att våga säga att SD-väljare är vanliga väljare, och de väljer SD av samma sorts skäl andra väljare väljer andra partier. De tycker helt enkelt bäst (eller minst dåligt) om det partiet. De känner mest igen sig av SDs beskrivning av vardagen. Och de ser inte att något annat parti föreslår några lösningar, några vägar framåt.

Skall man vinna ett val måste man vinna röster från SD. Vinner man inte röster från SD vinner man inte valet. Så enkelt är det. Men ack så svårt att acceptera i partierna innekretsar, verkar det som.

Mediakris och medialogik

Så var det på radion igen om kris och konsolidering i mediasverige. SVD slås ihop med massa andra mittentidningar. Detta eftersom man har problem med lönsamheten. I branschen, som det heter. Medielogiken leder oss fram till att förklara mediakrisen med brist på annonsintäkter för de traditionella tidningarna, eftersom pengarna går till andra annonsmarknader istället (dvs Google och bloggare). Medialogiken vill inte se kopplingar mellan produktivitet och lönsamhet.

Och nu menar jag inte produktivitet på någon enskild redaktion, vare sig det är radio eller tidningar, mätt i antal tecken eller antal rabblade ord utan branschens produktivitet. För det är inte så svårt för vilken medelmåttig mediakonsument som helst att se att media har strukturella problem med produktiviteten. Lean är nåt som har varit inne de senaste femton åren eller så i de flesta producerande sektorer i samhället. Lean går ut på att man skall identifiera vilka fundamentala mervärden man producerar, och att man skall fokusera på att producera just dessa mervärden i sin verksamhet.

För nyhetsmedia handlar mervärde om att hitta och föra ut information från källor till mottagare. Detta torde för en oinvigt som mig innebära att man skall söka upp information vid källor, bearbeta den till presenterbart format (verkar kallas redaktionellt arbete), och sedan publicera, sprida och sälja densamma. För tydlighets skull en illustration:

Spridning och delning av information. Information hämtas vid källan, bearbetas och sprids till flera mottagare. Lean för journalister.

Alltsomoftast, när man lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningen ser man journalister som intervjuar eller debatterar med andra journalister. Eller journalister som återger vad andra journalister redan publicerat i sina respektive publikationer. Det innebär att lönekostnaden i branschen flerdubblas (alla inblandade journalister skall avlönas), utan att någon ny information hämtas från någon källa och sprids till flera mottagare. Detta är inte lean. Detta är inte heller god media (även om jag brukar tycka att panelen på "godmorgon världen" på P1 på söndagarna tillhör veckans allmänbildning. ) Detta rundtuggande av begagnade nyheter kan bäst illustreras med ett annat vägmärke

Information förs runt i cirklar. Detta är inte lean.

Här tror jag man finner orsaken till mediakrisen. Begreppet mediacirkus känns lockande att ta med, men då mest som en billig poäng i sammanhanget. Däremot kan det kanske passa med ett exempel på hur detta varvande runt runt i åsiktsrondellen leder till att journalisterna glömmer bort att göra sitt jobb:

I The Guardian skrev någon om överraskningen i det brittiska valet. Britterna röstade inte alls på Labour, trots att alla journalister verkade rörande överens om att något stort var på gång inom den brittiska vänstern. Utom några få undantag som tydligen vågat ta en tur ut ur åsiktskarusellen och tagit sig till källorna. I detta fall helt enkelt pratat med brittiska väljare på parkeringarna och frågat dem vad de tycker, vad de anser vara viktigt och hur de tänker rösta i valet. Dessa få mervärdesproducerande undantagsjournalister blev inte överraskade av valutgången. De visste vad som var på gång. I alla fall enligt artikeln...