lördag 13 juni 2020

Svenska strukturella riskfaktorer för corona

Svenska strukturella riskfaktorer 
Nu har det gått mer än fyra månader sedan det första Corona-dödsfallet i Sverige den 11e mars och hitintills har nästan 5000 människor förlorat livet, mer än fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans eller sju gånger så många döda per miljoner invånare. I nästan alla sammanhang brukar vi svenskar framhålla vår egen förträfflighet och den stora likheten mellan de nordiska länderna. Under detta kvartal av kris har det dock varken gått särskilt bra för Sverige eller ens snarlikt våra nordiska grannländer.
Bränd mark efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014
Hitintills har diskussionen om vad som ligger bakom detta i huvudsak följt två spår. Antingen hävdar man att det beror på den strategi som tagits fram av folkhälsomyndigheten eller så hävdar man (likt folkhälsomyndighetens experter) att det kommer komma en andra våg och då kommer det att jämna ut sig, dvs ren förnekelse. 

Vi har påbörjat en nationell utvärderingsprocess och snart kommer vi att se en  nationell corona-kommission. Utöver att fokusera på eventuella felaktigheter gjorda i framtagandet av en pandemistrategi för Sverige eller dess genomförande en kommission även titta efter bakomliggande faktorer. Finns det sådant som gjort det svenska samhället särskilt sårbart som man borde ta särskild hänsyn till när man hanterar ett pandemiutbrott i Sverige? Vad kan göra att det svenska samhället tillhör en global riskgrupp?
Brandnäva, blomman som bara växer i bränd mark
Jag tror att det kan finnas flera faktorer som gjort Sverige särskilt svagt och mottagligt för en pandemi och att dessa frågor behöver tas upp i en kommande kommission, både inför resten av detta utbrott och inför kommande kriser, vore de pandemier eller kriser av andra slag. Liksom vi nu faktiskt har ett brandflyg och räddningstjänsterna i bergslagen har skapat en starkare organisation behöver vi bättra på det som kan bättras och rätta till det som är fel.
  1. Styrningen av vården i Sverige är mycket svag med otydliga hierarkier och överlappande ansvar mellan departement, myndigheter, regioner, kommuner och inspektioner. Budgetprocessen och de mekanismer som finns för hur olika vårdgivare (regioner, kommuner och andra huvudmän) prissätter och betalar för tjänster till varandra är komplext och påverkar vilken vård som ges olika patienter. 
  2. Vården av de äldre verkar av oklar anledning ha i särklass lägst status inom vård- och omsorgssektorn. 
  3. Avsaknaden av en tydlig struktur för operativ styrning av riket i kris. Trots Estonia, Tsunamin och skogsbränderna finns fortfarande inte någon operativ ledning, bara en rad samordningsfunktioner.
  4. Ett helt nedmonterat civilförsvar. När pandemin drabbar Sverige står vi helt utan beredskapslager av läkemedel och medicinsk utrustning
  5. Sveriges regering är unikt svag. Dess parlamentariska underlag är svagt och regeringsinnehavet bygger på en udda kompromiss (Januariavtalet). Vi har haft ett par månader av politisk borgfred på riksnivå, men samtidigt har vi sett en del direkt fulspel mellan regeringsnivån och borgerligt styrda regioner. 
  6. Vi har en unikt låg utbildningsnivå i regeringen och bland våra politiker i allmänhet. Detta gör dem särskilt utlämnade till expertmyndigheter och de saknar egen förmåga att ställa kritiska frågor och göra en relevant rimlighetsbedömning av presenterade beslutsunderlag
  7. Sverige har under de senaste åren byggt upp en ny (bitvis etniskt definierad) underklass som delvis står utanför det ordinarie samhället. Den tidigaste smittspridningen i Stockholmsregionen verkar ha skett runt Järvafältet och det verkar finnas en tydlig socioekonomisk dimension i hur olika kommuner och stadsdelar drabbats.

fredag 11 januari 2019

Ett liberalt samarbete med Socialdemokraterna är otänkbart

Om Liberalerna släpper fram Löfven som statsminister nu i veckan lämnar jag partiet (L) och får bli oberoende liberal tills vidare. 
Frihet, Jämlikhet och Solidaritet. De grundläggande liberala värderingar som står på spel. 

Detta drivet av främst tre skäl:
  1. Socialdemokraterna är ett totalt maktparti. De saknar förståelse för och intresse av maktdelning, för olika individers olika bevekelsegrunder och prioriteringar. Socialdemokratins mål är total makt med alla till buds stående medel. Socialdemokraterna söker uppnå total makt via via infiltration och kontroll av alla delar av samhället (den så kallade ”rörelsen”). Strävan efter total makt är för mig inkompatibel med en liberal grundsyn. Därför är samarbete med Socialdemokraterna otänkbart
  2. Socialdemokratin är genomkorrupt. Via sin relation till den genomkorrupta fackföreningsrörelsen och andra starka klientstrukturer de byggt upp under lång tid av maktmonopol och okontrollerat inflytande över civilsammhället har socialdemokraterna blivit genomkorrupta. Makt korrumperar. Socialdemokratin och rörelsen befolkas till största delen av karriärister som via läpparnas bekännelse låtsas ge uttryck för någon slags allmänt vänsterideologiskt tanmkegods. I själva verket är de karriärister och maktspelare med ingen annan agenda än maximal egen makt. Därför är ett samarbete med socialdemokraterna otänkbart.
  3. Vänsterns brist på respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och det fria ordet, främst synligt via deras ovilja att göra upp historiska och nutida hyllande av despoter och vänsterdiktaturer. Alltför ofta har vi hört vänsterdemagoger relativisera och romantisera förtryck och folkmord med argumentet att de ju görs för den goda sakens skull ju.  Många påstår sig tillhöra någon slags demokratisk vänster,  men var är rågången mot den bruna vänstern? Dessa så kallat demokratiska vänsterpersoners agenda avslöjas av deras agerande gentemot brunvänstern. Därför är samarbete med socialdemokraterna otänkbart. 

lördag 1 september 2018

En vecka kvar till valet

En vecka kvar till valet. Opinionsläget är följande

Den djupt oeniga tvåpartiregeringen har stöd av cirka 30% av väljarkåren. Tack vare sitt ohederliga budgetsamarbete med det demokratiskt tvivelaktiga Vänsterpartiet kan regeringen Löfven räkna med att få stöd av cirka 40% av riksdagen efter valet. 

Den samordnade oppositionen i den borgerliga alliansen har stöd av cirka 40% väljarna. De kan självklart räkna med stöd av det högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna (med 20% väljarstöd). Därmed vinner Alliansen både statsminister-omröstningen och den första budgetomröstningen med 60% av riksdagen bakom sig. 
Rött eller blått? Så enkelt blir det när Löfven stängt dörren för alla konstruktiva blocköverskridande samarbeten. 

Hur kan vi över huvud taget inbilla oss att valutgången är oviss och att det är spännande? Självklart kommer regeringen Löfven falla på valnatten, och lika självklart blir Kristersson näste statsminister. 

Att vi däremot har att se fram emot en stökig mandatperiod och en del ovissa budgetförhandlingar om ett par år, säkert med inslag av regeringskriser, misstroendevotum och kanske till och med extraval ändrar inte på det. 

onsdag 8 augusti 2018

Några punkter inför valet

Några punkter inför valet:
  1. Det skjuts för lite. 
Två områden är gravt eftersatta i dagens Sverige. Polisen och försvaret. Mer pengar och mer personal behövs. Framförallt behövs ett värderingsarbete drivas inom samhället. Polisen ska vara beväpnad och alla vuxna har en plikt att försvara landet. Det officiella Sverige måste konsekvent stå för detta och våga stå för sitt våldsmonopol. 


  1. Det är för mycket oförstånd i ämbetet. 
Det är inte OK att något är dåligt bara för att det är drivet i offentlig regi. Dåliga kommunala chefer med usla resultat skall få sparken. Generaldirektörer som sätter sig över lagen skall i fängelse. Sitter man i riksdagen skall man inte twittra om att man tycker att lagen är fel. Man ska rösta för att skriva om lagen eller avgå. Tjänstemannaansvaret måste återinföras och utnämningspolitiken måste göras om så att vi kan återskapa en meritokratisk stat. Och politiker som bara gnäller skall röstas bort. 

  1. Det är för mycket jams och storstadstrams
Obskyra importerade idéströmningar odlas upp och görs till överordnade statsideologier och tillåts styra över anslagsfördelning. Den klassiska liberala kampen för allas lika värde dränks i ett murket identitetspolitiskt träsk och i kampen om kontrollen över de hundratals heltidstjänster som står på spel tävlar medieeliten i vem som bäst kan frossa i att beskriva oss som världens mest rasistiska folk. Det fria norden (med våra landskapslagar och våra ting) är faktiskt en av få historiska urdemokratier. Vi behöver flytta frågor om rättigheter och utsatthet bort från grupptillhörigheter tillbaka till den enskilda individen. Vi behöver återfå förmågan att sakligt kunna identifiera vem som är den svaga parten i en situation utan att använda olika akademiskt konstruerade värderingssystem. 


tisdag 31 juli 2018

Försvarsviljan

Idag presenterade Alliansen ett program med tio punkter för att stärka Sveriges krisberedskap. 

Stärkt nationell krisledningen och en statlig krisfond är nog att slå in öppna dörrar, likaså  mer resurser till kommunala räddningstjänster och stärkt skogsbrandbekämpningsförmåga, inklusive från luften. 

Det som förvånar mig är den debatt som förslagen om förstärkt hemvärn och utökat uppdrag till försvarsmakten att stötta samhället i kris väckt bland försvarspositiva twittrare och bloggare. Många tycks tycka att det är vanskligt om försvarets begränsade resurser används till annat än att öva för krig. 
Mönstrat tyg

Här någonstans tror jag många har gått bort sig. Självklart blir ett försvar som hjälper till mer uppskattat och den allmänna försvarsviljan stärks naturligtvis när allmänheten ser försvarsmakten dyka upp som räddaren i nöden. Och höjd försvarsvilja är nyckeln till både höjda anslag och förbättrade rekryteringsförutsättningar för försvarsmakten. Självklart skall det vara en kärnuppgifter för försvaret att kunna stötta samhället i kris. 

Dessutom tycker jag det är korkat att kritisera de partier som faktiskt går till val på att fördubbla försvarsanslaget för att inte vilja satsa på försvaret. 




söndag 26 november 2017

Ett hopp om ett bättre samhälle?

Det drar ihop sig till valår och partierna försöker positionera sig. Jag har svårt att känna ett hopp om ett bättre samhälle och politikerföraktet ligger nära till hands när politiken bara handlar om vem som skall få administrera makten.

Politikens kärna: Vem blir herren på täppan?

Hur skulle man kunna vända den utvecklingen? Några förslag som skulle kunna väcka hopp, motverka politikerföraktet och kanske vinna väljare från SD.

Vi har i Sverige bland världens högsta skattetryck (plats sex år 2015, med 43,3% av BNP). Vi betalar fantastiskt mycket i skatt. Det är lätt att dras med av frågan #vadfanfårjag och undra vart pengarna tar vägen. Ett bra politiskt mål skulle vara att sänka skattetrycket till 33%, strax under OECD´s genomsnitt till år 2033. Omsatt till lokalpolitik betyder det att sänka kommunalskatten med några kronor, förslagsvis 33 öre om året (eller i alla fall en krona per mandatperiod). Det vore ett löfte om ett nytt samhälle som skulle kunna inspirera till en ideologisk debatt om politikens kärnområde och det gemensamma ansvaret.

Kommunaliseringen av gymnasieskolan är en känd katastrof och att driva ett förstatligande av gymnasieskolan borde inte vara kontroversiellt för en lokalpolitiker. Det skulle snarare framstå som storsint att erkänna att allt inte blir bäst styrt av lokala pampar. Detsamma gäller för den kvalificerade sjukvården. Naturligtvis skall Akademiska sjukhusets verksamhet samordnas med Karolinska, och de skall självklart vara nationellt styrda (på samma sätt som universiteten). Så länge som den enskilda önskan till makt och kontroll över budget tillåts styra över förnuftig samhällsplanering ligger politikerföraktet nära.

Sverige har vuxit väldigt snabbt de senaste åren och det knakar i fogarna. Uppsala har fått sin beskärda del av kriminalitet och social oro, särskilt i Gottsunda. Den framgångsrika insatsen med kommunala väktare runt stationen kan tjäna som modell för ett nytt kommunalt polisansvar. Självklart skulle modellen kunna tillämpas även i Gottsunda, men när lokalpolitikerna inte vill ta ansvar för sin stad och skyller ifrån sig på andra sprider de inget annat än politikerförakt.

Borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet har fastnat helt för det där med friskolor. Alla kommunala kvalitetsproblem skall lösas med att det inte skall vara förbjudet för andra aktörer att också bedriva skol- och omsorgsverksamhet. En för mig helt obegriplig ståndpunkt. Såklart att det skall vara tillåtet med friskolor, men hur kan man som huvudman tro att man slipper kvalitetsansvar för sin verksamhet bara det finns konkurrenter? Hur kan man som lokalpolitiker tycka att det är okej att det är dåligt bara för att det är kommunal verksamhet. Detta är vad som driver fram politikerförakt och missnöjespartier.

lördag 2 september 2017

Några tankar kring public service

Det public service vi har är inte fritt. Det står under politisk kontroll, och så skall det vara. Självklart är politiken överordnad media, mest tydligt genom att det är politiken som infört tryckfrihetsförordningen, men också genom att politiskt tillföra budgetmedel till media, t ex tidningsstöd och riktade medel till public service.

Det public service vi har är inte oberoende. Det står under statens kontroll, och så skall det vara. Public service är svensk statskontrollerad media, och de har ett ansvar att föra ut oberoende information. Inte minst i kris har public service ett mycket viktigt uppdrag som officiella kanaler för krisinformation och det är en del av det psykologiska försvaret.

Det public service vi har är inte partipolitiskt oberoende, och det är ett mycket stort problem. Mest flagrant har det visat sig i och med beskrivningen av Ulf Kristensson efter att han tillkännagett sin kandidatur till partiledare i moderaterna. Det är inte det grövsta övertrampet, bara det mest flagranta. Mer allvarligt är det ständigt vänstercentrerde perspektiv som finns i radions samhällsredaktioner. Läs gärna Rebecca Widemo Uvells arga inlägg.


Väldigt många har argt skrivit att nu får det vara nog, att de tycker att nu är det dags att lägga ner public service. Åtminstone att det är dags att slopa avgiften. Det tycker jag är fel, public service behövs.

Flera mediaföreträdare vill skylla Kristersson-händelsen på dåliga arbetsförhållanden för journalister, för hög arbetsbelastning och bristande kvalitetssäkringsrutiner i det redaktionella arbetet. Ett mycket bransch-introvert och beklämmande skråegoistiskt perspektiv. Så problemet skulle försvinna bara det fanns fler journalister som inte behövde jobba så hårt, och helst fick högre lön också?

Nej, problemet är att public service styrs av människor med en aktivistisk vänster ideologi med rötter i det tidiga sjuttiotalet. Det märks inte minst i beskrivningen av läget i Venezuela eller rapporter om tyska ubåtar.

Tre åtgärder.
1) Public service skall inte publicera mer material än de hinner kvalitetsgranska. Det betyder kanske färre radiokanaler, kanske färre TV-kanaler och definitivt mindre Twitter och Facebook-inlägg. På sin hemsida publicerar SR huvudsakligen utskrifter av vad som sagts i radio. Det kan vara en lämplig modell även för publicering i sociala medier.

2) Säkerställ att redaktionerna är sammansatta av personer som har en politisk åsiktsbredd som överensstämmer med befolkningen i stort. Gör en genomgång av vilka politiska uppfattningar som domierar bland chefer och tongivande reportrar, och vidta därefter korrigerande åtgärder för att skapa en balanserad personalsammansättning.

3) Utnyttja att vissa tjänster är (eller borde vara) skyddsklassade och en del av det psykologiska försvaret. Förtroendet för public service är en central del av försvaret av vår demokrati och vår frihet.