Värnplikt handlar ytterst om plikten att försvara landet i krig, och det perspektivet förtjänar att tas med i debatten. I söndags var det ett långt inslag om Sveriges försvarspolitik på P1 Godmorgon världen. I fokus var Annika Nordegren Christensens kommande utredningsförslag att aktivera värnplikten igen och åter börja kalla in värnpliktiga till någon form av grundläggande militär utbildning och krigsplacering.
Radion hade gjort ett ganska ambitiöst reportage där nuvarande och två tidigare försvarsministrar fick ge sin syn på hur vi hamnat med ett försvar utan hållbar personalförsörjning. Nån tycke det gått för fort, nån tyckte det var ogenomtänkt, men ingen skyllde ifrån sig mer än lovligt. Det är ju trots allt politik och allt måste ju antingen vara ens motståndare eller företrädares fel. Men nu är omvärldsläget sämre och Ryssland skramlar åter med vapnen. Läs t ex Cournucopia eller Jägarchefen.
Godmorgon världen lät Annika Nordegren Christensen ge sin syn på nuläget, historien och framtiden. Det är intressant att lyssna på en f.d. politikers beskrivning av historien. Hennes beskrivning av hur vi hamnat där vi nu är kändes ärlig och given med viss självdistans. Och hon lyfter fram en central punkt med värnplikten, nämligen att det är en plikt. Det är bara en plikt om det är tvingande. Det innebär till exempel att vapenvägrare måste straffas för att systemet skall fungera. Annars är det inte en plikt utan något annat. Annika uttryckte även viss oro för att dagens makthavare inte skulle klara av att kasta folk i fängelse bara för att de inte har lust att lyda order. En farhåga som tyvärr känns lätt att dela.
Jag tycker det var bra att detta perspektiv fick komma fram, men jag tycker det är trist, typiskt och signifikant att radion helt hoppade över att diskutera det centrala i värnplikten, nämligen plikten att försvara landet i krig.
Sven Duva, Albert Edelfeldt (wikimedia)
Plikten tar sig särskilt i uttryck via ett antal särskilda lagar som regeringen kan aktivera genom att förklara att landet befinner sig i krig eller krigsfara, Brottsbalkens 21 kapitel, Om brott av krigsmän, (förenklat alla som är tjänstgöringsskyldiga i försvarsmakten):
5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).
6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).
13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).
Detta är vad värnplikt handlar om; skyldigheten att lyda order och göra sitt yttersta för stridens främjande. Till exempel storma ett motståndsnäste, inklusive att inte dra benen efter sig, inte ducka lite extra eller hoppas någon annan springer lite före. Gör man det skall man i fängelse, kanske på livstid. Dessa brott är alltså belagda med lagens strängaste straff.
Men värnplikten gäller fortfarande i krig kanske någon invänder. Sant, men brotten ovan kan bara begås av krigsmän, dvs krigsplacerade personer. Och idag krigsplacerar vi inte med tvång (även om försvaret fortfarande har kvar en hög andel gamla värnpliktiga i eller på väg mot medelåldern). Med en återaktiverad värnplikt kommer vi åter börja krigsplacera ungdomar med tvång.
Jag tycker det är viktigt att vi pratar om värnplikt även i ofred och krig när vi diskuterar att återaktivera värnplikten i fredstid för att säkerställa försvarets personalförsörjning. Jag fattar att många känner sig obekväma med att föreställa sig Sverige i krig, men om man inte kan göra det är det i någon mening meningslöst att diskutera olika modeller för försvaret.
Jag hoppas att public service kan ta sitt folkbildningsansvar och lyfta debatten någon nivå till och låta även ofredsperspektivet vara med. För min del är det enkelt. Ofredsperspektivet är det som övertygar mig att rätt modell för Sveriges försvarsmakt är en kombination av ett försvar baserat på värnplikt och frivillig tjänstgöring i vissa insatsförband.
