Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare." Så skulle grundlagen kunna inledas och så skulle Sverige kunna definieras. Så skulle kärnan av svenska värderingar kunna kodifierats.

Dagens grundlag (regeringsformen) definierar hur Sverige skall styras, men inte vad Sverige är.

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. 

2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Inte så illa, faktiskt. Men vad är Sverige?

Det finns två ganska motstridiga definitioner av en nation, dess jord eller dess blod. Antingen ser man en nation som den ruta den hävdar ensamrätt till på kartan eller som summan av dess medborgare.

Jag tycker att det känns betydligt mer modernt att se till människorna och att se en nation som summan av dess medborgare, som ett samhällskontrakt. Jag tycker till och med att det känns lite unket att se en nation som en enfärgad kartruta i en gammal sliten skolatlas vi bläddrat sönder över tiden. Och jag tycker att vår grundlag (tyvärr) för tankarna till Sverige som en ruta på kartan som vi måste komma överens om hur vi bäst administrerar.

Karta över Sverige 1747 (wikimedia)

Betyder detta att jag tycker att vi måste ändra grundlagen, att vi skall ägna vårt engagemang och vår politiska kraft åt en mångårig introvert konstitutionell debatt? Inte nödvändigtvis. Däremot tycker jag att de senaste årens mycket stora invandring tvingar oss att fundera över och diskutera vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk. Och, om man villa göra anspråk på att företräda andra, att ha en åsikt.

Alltför ofta förs det fram att det inte finns något särskilt svenskt, inte finns någon svensk kultur och inte heller några svenska värderingar. Tyvärr har postmodernism och värdenihilism tagit över i media, särskilt public service. Vi matas med påståenden om att Sverige är ett land genomsyrat av strukturell rasism och kvinnoförtryck.

Någonstans har vi tappat bort att värderingar och gemenskap inte är något statiskt och givet utan något vi hela tiden skapar tillsammans, via skolan, via kulturlivet och via den offentliga debatten. Just därför är det viktigt att vi tar tillbaka begreppen. "Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare" skall vi svara varje gång någon undrar vad är Sverige, vad innebär det att vara svensk?

Frihet, jämlikhet och solidaritet* är de klassiska drivkrafterna från upplysningstidens liberala revolutioner. och vi har att värna och förvalta dem även i vår tid. Frihet och jämlikhet kräver solidaritet, att vi ställer upp för varandra i samhället. Annars försvinner de.

"Sverige är en nation av fria och jämlika medborgare. För att värna vår frihet och vår jämlikhet har alla medborgare skyldigheter. Alla medborgare är skattepliktiga. Alla medborgare har värnplikt."

Så skulle grundlagen kunna fortsätta, och på så vis fånga några fler grundläggande värderingar. I Sverige har vi alla samma rättigheter. I Sverige respekterar vi varandra. I Sverige ställer vi upp för varandra. Med rättigheter följer skyldigheter.

Blåa drömmar om ett liberalt Sverige

Vi har idag en stor grupp invandrare från helt andra kulturer som söker medborgarskap i Sverige. Många kommer från länder som aldrig haft någon upplysning och som aldrig varit demokratiska. Vi behöver fråga oss om de omfattar våra grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi  behöver fråga dem om de omfattar Sveriges grundläggande värderingar innan vi ger dem medborgarskap. Vi behöver fråga dem om de verkligen förstår vad vi menar. 

Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi har tryckfrihet i Sverige. "Respekterar du att det är var och ens val att välja att bära slöja eller ej? Respekterar du att det är var och ens rätt att trycka vilken bild de vill på en skäggig gubbe i sin tidning? Respekterar du att din frihet kan komma att inskränkas av gemensamma lagar?" Detta är viktiga frågor att ställa.

Idag är skatten på en svensk medellön 40%**, och det totala skattetrycket är 43.3%. "Vill du betala skatt för att hjälpa andra?" är ytterligare en viktig fråga.

Jag själv (i likhet med de flesta andra män som är lika gamla som jag eller äldre) har fullgjort min värnplikt. Jag har lagt ett år av mitt liv på att klafsa runt i kungens lera och jag har varit krigsplacerad i tjugo år. "Är du beredd att göra värnplikt? Är du beredd att slåss för någon annans frihet, någon annans jämlikhet?"


Det är sådana frågor vi skall ställa till dem som söker medborgarskap. Vi måste noga värdera deras svar och bestämma oss för att vi ärligt tror att de har förstått och ställer upp detta innan vi ger dem medborgarskap.

Annars är det vi själva som inte ställer upp på dessa värderingar. Om vi inte ställer samma krav på alla medborgare är det vi som inte ser alla medborgare som jämlika. 

*) jag vet att det ordagrant var "broderskap", men ord och begrepp har förskjutits över tiden, och "solidaritet" är det ord som tagit över begreppet. 
**) inklusive "sociala avgifter"

Samhällsutmaningar och politik inför valet 2018

Lite mer än halvvägs genom nuvarande mandatperiod drar det alltså ihop sig att inleda förberedelserna inför nästa val, både lokalt och på riksnivån. Globala skeenden kastar en skugga över rikspolitiken och rikspolitiska utmaningar sätter ramarna för den lokala politiken för de kommande åren.

En snabb titt på vad som hänt i Europa och världen de senaste åren är inte särskilt upplyftande, med Brexit, Erdogans vridning av Turkiet bort från Europa och framtiden, högerpopulismens fortsatta framgångar i EU, Amerikas nya våg av isolationism och val av Trump och inte minst Putins fortsatta fascistiska aggression och hänsynslösa krigande i Syrien.

Över hela västvärlden är de grundläggande värden som bygger upp den liberala demokratin under press. 

Vintersolen går ner över Brunnbyviken

I Sverige har vi under de senaste åren egentligen haft högkonjunktur och mycket låga räntor har inneburit goda tider för de flesta hushåll. Men den politiska debatten har helt dominerats av efterverkningarna av den pågående migrationskrisen. Dessutom har vi sett en yrvaken försvarsdebatt växa fram.


Riksrevisionen och samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) har båda var för sig kommit fram till att det på grund av flyktinginvandringens kostnader och en åldrande befolkning saknas ungefär 50 miljarder per år i det offentliga Sveriges årliga budget, översättbart till ungefär tre kronor i genomsnittlig kommunalskattehöjning år 2020.

Sverige behöver snarast dubbla försvarsanslaget till minst 2% av BNP. Det kostar också 50 miljarder per år, och det krävs naturligtvis finansiering för att detta skall kunna bli verklighet. Ett sätt att frigöra statliga medel är att vältra över kostnader på kommunerna, och motsvarar då återigen en genomsnittlig kommunalskattehöjning på ungefär tre kronor.

Det finns ett enkelt ekonomiskt samband mellan skattesatsen och hur mycket skatteintäkter en stat får, Lafferkurvan. Eftersom Sverige redan ligger på fel sida toppen kan vi inte få in mer pengar genom skattehöjningar. I klartext är situationen sådan att i Sverige sjunker BNP per capita numer varje år. Eller enklare, det finns alltså mindre och mindre pengar per person i Sverige för varje år som går.

Skymningsljus i Knivsta

I Knivsta har det inletts en generationsväxling bland de styrande politikerna. Den generation politiker som skapade Knivsta kommun 2003 går nu en efter en i pension, och nya individer tar över. Detta möblerar om en del i de politiska partierna, och det skall bli mycket spännande att se hur det lokal missnöjespartiet Knivsta.nu klarar av detta eller om de likt de flesta andra lokala missnöjespartier tynar bort och deras plats i opinionen tas över av SD.

Två frågor dominerar den politiska diskussionen i Knivsta: Turerna kring Mojjen och hanteringen av exploatering och bebyggelse i centrala Knivsta. Båda frågorna har det gemensamt att de passar perfekt in den anti-etablissemangsdiskurs vi nu känner igen från hela västvärlden. Enklare uttryckt: relationen mellan makten och medborgarna.

För att bryta trenden med växande inflytande för Sverigedemokraterna på riksnivå och här i Knivsta behövs det en modig liberal politik som inte väjer för obekväma fakta utan törs tala klarspråk om utmaningar, kostnader, hot och risker. Jämför gärna med hur Miljöpartiet använder framgångsrikt klimathot och miljöförstöring i sin politiska retorik för att få stöd för annars impopulära förslag som till exempel höjd bensinskatt. Jams, flams, snällism och allmän tycka-synd-om-ism duger inte.

Några konkreta lokalpolitiska frågor inför valet 2018 i Knivsta:

• Kommunens personalpolitik. Se till att chefer som inte presterar eller som driver egen en agenda byts ut. 
• Politiken är högsta styrande organ och tjänstemännen är underställde. 
• Tjänstemännen jobbar för medborgarna och skall ge bästa möjliga service
• Sätt lokala migrationspolitiska mål:
• Hur många migranter/tiggare/asfaltsläggare skall få bo illegalt i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Vilken mängd invandringskopplad brottslighet vill vi acceptera i Knivsta?
• Vilka motåtgärder vidtar vi?
• Hur många flyktingar med asylskäl skall få bo i Knivsta? 
• Hur många flyktingar utan asylskäl skall få bo i Knivsta?
• Hur bra skall Knivsta vara på integration av nyanlända?
• Vilka åtgärder vidtar vi?
• Frigör medel i budgeten motsvarande minst 2 kronors skattesänkning för att hantera kommande kostnader. 
• Klargör inom vilka områden kommunen förbereder sig att klara sina lagliga åtaganden med lägre ambitionsnivå eller enklare lösningar
• Klargör vilka åtaganden kommunen tänker prioritera bort först
• Sänk skatten om inte annat behövs, som en möjlig buffert inför kommande skattehöjningar.
• Knivsta växer. Stärk kommunens krisberedskap och förmåga att hantera påfrestningar. Bygg ut civilförsvaret. 
• Bygg ut brandstationen och se till att det alltid finns ambulans på plats
• Se till att det finns reservelgeneratorer
• Se till att kommunen har ett reservlager av bränsle och utrustning att distribuera vid behov
• Säkerställ reservvattentäkt (och reservavloppslösning om vi väljer att koppla oss till Käppala)
• Bränslelager till fjärrvärmeverket
• Bygg en reserv-på/avfart till motorvägen ( t ex vid Mora Stenar eller Ledingevägen)
• Se till att det finns flera vägar över järnvägen kvar även efter utbyggnaden av centrum

Polisproblematik

Jag vet att man inte skall tjuvlyssna  på andras lunchdiskussioner, men ibland går det inte att undvika. I veckan när jag som så ofta annars lunchade i Kista centrum satt fyra afrikaner vid samma bord och dryftade polisfrågor. En dam från Kenya berättade för sitt lunchsällskap hur hennes annars alltid så timida väninna brukade göra när polisen ville se hennes körkort i en vägspärr. "Jag har inte körkortet med mig" skall man tydligen säga i Nairobi.

Helst högre och vresigare för varje gång polisen frågar efter körkortet. Ger du dem det får du tydligen inte tillbaka det utan att betala dem en muta. Likaså är det tydligen bäst att uppge "student" när du skall uppge ditt yrke i någon myndighetskontakt. Mutorna blir tydligen lägre då. Uppge inte "ingenjör" verkar vara ett tips. Den andra Kenyanen inflikade att hennes brors svar "Military Intelligence" brukade fungera ganska bra, särskilt eftersom det dessutom var sant.

En glad sjungande polis. Jag har absolut ingen aning om vad han håller på med. 

En av männen i sällskapet var från Nigeria. Hans sammanfattning av polisen var enkel. Det finns inget annat att göra än att betala. När de vill sätta dit en så kommer det att göra det, och om du inte betalar låser de in dig till dagen efter. Det är lika bra att betala direkt.

Lumpen på det tidiga nittiotalet är en annan bra källa för likartade berättelser. En av oss livdragoner hade hamnat i bråk på Gröna Lund och fått lite stryk sommaren innan inryck. Förövaren hade gripits och det blev dags för rättegång. Han blev kallad till tingsrätten för att vittna och inställer sig på någons inrådan iförd uniform. En bit in i förhöret frågar någon av nämndemännen vad han gör för militärtjänst, och han svarar helt enkelt "militärpolisen". När detta översätts till spanska bryter den misstänkte gärningsmannens chilenska mamma ihop fullständigt och måste föras ut ur rättegångssalen. Det ger en ganska tydlig bild av hennes syn på rättsväsendet.

Detta är ett par exempel på vad som ligger i vågskålarna när vi ser ett polisväsende i organisatorisk oreda, effektivitetsmässigt fritt fall och ett kollapsande förtroende från allmänheten. Jag är övertygad om att vi har en god bit kvar till Kenyansk, Nigeriansk eller Chilensk poliskultur. Samtidigt får vi inte inbilla oss att vi är immuna, särskilt som vi har fler och fler stadsdelar med uppgiven och desillusionerad polis och invånare från länder där man av tradition misstror och mutar polisen. 

Därför är det mycket illavarslande när inrikesministern inte avser göra något åt polisens fallande resultat.

Värnplikt även i ofred och krig

Värnplikt handlar ytterst om plikten att försvara landet i krig, och det perspektivet förtjänar att tas med i debatten. I söndags var det ett långt inslag om Sveriges försvarspolitik på P1 Godmorgon världen. I fokus var Annika Nordegren Christensens kommande utredningsförslag att aktivera värnplikten igen och åter börja kalla in värnpliktiga till någon form av grundläggande militär utbildning och krigsplacering.

Radion hade gjort ett ganska ambitiöst reportage där nuvarande och två tidigare försvarsministrar fick ge sin syn på hur vi hamnat med ett försvar utan hållbar personalförsörjning. Nån tycke det gått för fort, nån tyckte det var ogenomtänkt, men ingen skyllde ifrån sig mer än lovligt. Det är ju trots allt politik och allt måste ju antingen vara ens motståndare eller företrädares fel. Men nu är omvärldsläget sämre och Ryssland skramlar åter med vapnen. Läs t ex Cournucopia eller Jägarchefen.

Godmorgon världen lät Annika Nordegren Christensen ge sin syn på nuläget, historien och framtiden. Det är intressant att lyssna på en f.d. politikers beskrivning av historien.  Hennes beskrivning av hur vi hamnat där vi nu är kändes ärlig och given med viss självdistans. Och hon lyfter fram en central punkt med värnplikten, nämligen att det är en plikt. Det är bara en plikt om det är tvingande. Det innebär till exempel att vapenvägrare måste straffas för att systemet skall fungera. Annars är det inte en plikt utan något annat. Annika uttryckte även viss oro för att dagens makthavare inte skulle klara av att kasta folk i fängelse bara för att de inte har lust att lyda order. En farhåga som tyvärr känns lätt att dela.

Jag tycker det var bra att detta perspektiv fick komma fram, men jag tycker det är trist, typiskt och signifikant att radion helt hoppade över att diskutera det centrala i värnplikten, nämligen plikten att försvara landet i krig.

Sven Duva, Albert Edelfeldt (wikimedia)

Plikten tar sig särskilt i uttryck via ett antal särskilda lagar som regeringen kan aktivera genom att förklara att landet befinner sig i krig eller krigsfara, Brottsbalkens 21 kapitel, Om brott av krigsmän, (förenklat alla som är tjänstgöringsskyldiga i försvarsmakten):

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnadsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).

6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

Detta är vad värnplikt handlar om; skyldigheten att lyda order och göra sitt yttersta för stridens främjande. Till exempel storma ett motståndsnäste, inklusive att inte dra benen efter sig, inte ducka lite extra eller hoppas någon annan springer lite före. Gör man det skall man i fängelse, kanske på livstid. Dessa brott är alltså belagda med lagens strängaste straff.

Men värnplikten gäller fortfarande i krig kanske någon invänder. Sant, men brotten ovan kan bara begås av krigsmän, dvs krigsplacerade personer. Och idag krigsplacerar vi inte med tvång (även om försvaret fortfarande har kvar en hög andel gamla värnpliktiga i eller på väg mot medelåldern). Med en återaktiverad värnplikt kommer vi åter börja krigsplacera ungdomar med tvång.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om värnplikt även i ofred och krig när vi diskuterar att återaktivera värnplikten i fredstid för att säkerställa försvarets personalförsörjning. Jag fattar att många känner sig obekväma med att föreställa sig Sverige i krig, men om man inte kan göra det är det i någon mening meningslöst att diskutera olika modeller för försvaret.

Jag hoppas att public service kan ta sitt folkbildningsansvar och lyfta debatten någon nivå till och låta även ofredsperspektivet vara med. För min del är det enkelt. Ofredsperspektivet är det som övertygar mig att rätt modell för Sveriges försvarsmakt är en kombination av ett försvar baserat på värnplikt och frivillig tjänstgöring i vissa insatsförband.

FN är en genomkorrupt intresseorganisation för anti-demokratier!

Lyssnar lite förstrött på inledningen av Anders Kompass sommarprogram, och han berättar delar av sin historia om hur han misskrediterats och anklagats av FN-organisationen efter att han gjort det som är rätt i stället för att vara lojal med sin organisation.

Det han inte säger rakt ut, men som finns där mellan raderna är viktigt. Han nämner ett antal västliga demokratier i sin berättelse (Frankrike, Kanada, ...) och alla har agerat oklanderligt. Han nämner ett antal olika FN-tjänstemän vid namn. Dessa är inte från västliga demokratier, det framgår av deras namn och prinstitlar. Och det är där skon klämmer.

När vi låtit FN tas över av korrupta representanter från diktaturer och klientstater har vi fråntagit FN hela sin demokratiska legitimitet. Det är dags att vakna upp och inse att FN är en genomkorrupt intresseorganisation för anti-demokratier. Släpp hörnflaggan och sluta krama FN!

Eller uttryckt som en enkel fråga: varför ska diktaturer ha rösträtt?

Plikt och frivillighet - nästan rätt i personalförsörjningsutredningen?

Idag har det tydligen hållits ett seminarium i seminariernas huvudstad Almedalen där huvuddragen i Annika Nordegren Christensens utredning om hur försvaret skall få tillräckligt med soldater framöver presenterats. Jag har bara sett ett (kritiskt) blogginlägg cornucopia, men jag tycker förslaget verkar lovande. i sammanfattning verkar man föreslå en blandad plikt-frivillighetsmodell, där soldater kallas in med plikt till utbildning om inte tillräckligt många söker sig frivilligt. Jag tycker förslaget är i grunden bra eftersom :

1) det verkar genomförbart - det är en minimal förändring av nuvarande system
2) det verkar billigt - försvaret har inte råd med dyra lösningar
3) det är en i grunden sund blandning av plikt och frivillighet.

Det jag möjligen tycker skulle vara snäppet bättre (utifrån det lilla jag vet om förslaget) vore att sätta ett tak på antalet frivilliga som är något lägre än så många man tror sig kunna rekrytera, och på så sätt säkerställa ett visst söktryck på de frivilligplatser som finns, och därmed pliktinkalla något fler till utbildning.

Vad skall vi ha försvaret till?

Idag var det tydligen dags igen för lite debatt om försvarets stöd till samhället i radion. Försvarsmakten har idag inget formellt beredskapsuppdrag för att släcka skogsbränder heter det från officiellt håll, och försvaret verkar ha fått direktiv att inte låta stöd till samhället dimensionera verksamheten. Försvaret har följaktligen inte sett till att ha bemanning för brandbekämpning över semestern. Det är en politisk fråga svarar helikopterpiloten journalisten. 

Ett år efter den stora skogsbranden i Västmanland

Detta tål att tänkas på. Stöd till samhället borde vara alla myndigheters främsta uppgift och det borde vara den dimensionerande faktorn, i vidaste mening.

Naturligtvis skall inte försvaret vara en allmän logistisk serviceinstans för övriga myndigheter, lika lite som polisen skall vara taxitjänst åt psykvården. Men försvarets syfte är just att stötta samhället med unika förmågor och kompetenser i krissituationer och under hot, och ytterst att kunna möta väpnat angrepp.

Försvaret har bandvagnar, helikoptrar och transportflygplan. Försvaret har även möjligheter att skapa samband och förmåga att skapa uthållighet i andra verksamheter genom att till exempel kunna laga mat och distribuera drivmedel. Det nuvarande insatsförsvarets uthållighet har kritiserats en hel del ("enveckasförsvaret"), men försvaret är ändå den myndighetsorganisation med i särklass bäst förmåga att ta hand om sig själv och stötta andra, vare sig det är fred eller krig.

I flera andra länder finns det olika uniformerade stödorganisationer som sköter om olika viktiga samhällsfunktioner, t ex riksledningens kommunikationer, jordbävningsberedskap, bevakning av riksdagen eller ambulansflyget. Dessa kan ses som civila, militära eller paramilitära organisationer. I Sverige hade vi värnpliktiga i räddningsverkets organisation och vi har Hemvärnet som en paramilitär med stöd till samhället som en viktig bisyssla.

Jag tycker försvaret skall få betydligt större budget än idag och jag tycker att centrala samhällsfunktioner skall skötas av uniformerad myndighetspersonal. Det skall vara samhället som svarar när man ringer 112, och inget investmentbolag skall kunna köpa upp väktarna i riksdagshuset.

Och det är naturligtvis en politisk fråga, det är upp till politiken att ta ansvar för samhället.

Några hundra miljarder till

Så har riksrevisionen granskat regeringen och statsbudgeten för 2015 och 2016 (debattartikel Di). Regeringen skarvar med siffrorna och smyger in en höjning av utgiftstaket på 33 miljarder utan att ta upp det i budgeten och i riksdagen. Cornucopia tar upp ämnet här, men lyckas inte illustrera varken hur mycket pengar det handlar om eller hur svårt det är att spara ihop dessa summor.

Jag har försökt att beskriva vilka besparingar vi pratar om för att spara etthundra miljarder kronor om året i länkat blogginlägg. Jag kom visserligen bara till sjuttiofem miljarder innan det började kännas som att nästa förslag var att ta fram osthyveln, dra åt den allmänna svångremmen lite hårdare, höja rösten och säga åt alla myndigheter att spara några procent. Resterande tjugofem miljarder lämnades som övning åt andra. 

På jakt efter statens pengar

Med ytterligare 192 miljarder fram till 2019 blir uppgiften ännu svårare. Det betyder att mitt exempel bara kommit halvvägs i besparingsjakten, och drakoniska besparingar börjar behövas.

Nolltolerans mot olagliga bosättningar

I Knivsta finns det sedan en tid ett antal mer eller mindre permanenta husvagnsläger på olika platser i Kommunen. Några av dem har tillstånd, andra inte, och nu har det återigen uppstått ett olagligt asfaltsläggarläger på Brunnbybadet.

Olagligt husvagnsläger på Brunnbybadet idag. 

Under våren har det varit ett par brandincidenter i husvagnsläger och minst ett försök till mordbrand har uppmärksammats. Förra sommaren brann en grupp gästarbetare inne i en husvagn utanför Uppsala och fyra personer dog. Skräp och snusk sprids i lägren, och de som bebor dem ägnar sig åt asocialt beteende och visar ofta upp ett suveränt trots för samhällets lagar och normer. Det är heller ingen hemlighet att lägren ofta är bas för olika former av organiserad kriminell verksamhet.

Det är för mig obegripligt att vi inte har nolltolerans mot olagliga bosättningar. Socialtjänstlagen gäller för alla som vistas i kommunen, och det bor barn i lägren (LVU). Skolplikt föreligger. Brandskyddsregler är till för allas säkerhet och skall tillämpas. Detta är exempel på olika skyddslagar, utöver äganderätt och kommunala ordningsföreskrifter om förbjuden camping.

Använd hela batteriet av möjliga lagar och avhys de boende, beslagta brottsverktygen (husvagnarna och i förekommande fall anläggningsmaskinerna), tvångsomhänderta barnen, placera dem i fosterhem och ge dem skolgång. Detta handlar om handfast integrationspolitik. Nästa generations resande skall inte behöva växa upp i husvagnsläger. Jag trodde vi hade lämnat detta bakom oss, men tyvärr är det tillbaka.

Vi måste ta ansvar för de mest utsatta i samhället inte far illa, för att upprätthålla lag och moral i samhället och för att säkerställa att vi alla får fri tillgång till våra gemensamma samhällsinstitutioner, som till exempel badplatser, rastplatser och parkeringar. Det har varit ett uppmärksammat försök till avhysning av en husvagn under våren, när kommunen med hjälp av polis ville avhysa den husvagn som är bebodd på tomten mitt emot kommunhuset.

Jag önskar att kommunen med hjälp av polis och andra myndigheter med flit och nit tar sig an de olagliga husvagnslägren som finns runt om i Knivsta Kommun.

Etthundra miljarder kronor

Hur skall vi kunna spara etthundra miljarder kronor om året? Föregående inlägg på bloggen handlade om storleksordningen på de besparingar som krävs, och ställde frågan om vi ens klarar av att diskutera frågan. Här skall jag försöka ge några förslag. Först några kriterier och prioriteringar:
Vi pratar om besparingar, inte finansieringslösningar i allmänhet, som t ex avskrivningar, lån eller skattehöjningar eftersom det handlar om att anpassa statens utgifter till ett nytt omvärldsläge, inte i första hand en omläggning av politikens inriktning. Besparingar skall därför även vara någorlunda fördelningspolitiskt neutrala, och inte i första hand vara till för att driva samhällsutvecklingen i någon specifik riktning, t ex bort från massbilism eller mot en mer jämlik fördelning av någon resurs i någon specifik dimension. Omfördelningar och sammhällsförskjutningar kan vara angelägna, men får tas i en annan kontext; här gäller det hundramiljardersbesparingsutmaningen.
Besparingarna måste även vara direkta och hyfsat omedelbara. Vi behöver pengarna nu, och besparingarna måste frigöra pengar, inte bara något slags immateriellt samhällsekonomiskt värde. Vi kommer liksom inte undan med att skriva upp varumärkesvärdet på det svenska kungahuset.
Jag tar mig friheten att se hela det offentliga Sverige som en koncern, dvs jag lägger ihop kommun, landsting och stat. Vi får inte göra det så enkelt för oss att vi tror en utgift försvinner bara för att vi skickat över den på någon annan.

Nu några besparingsförslag.
* Höjd pensionsålder. Pensionerna är det offentligas största utgift (363 miljarder via Pensionssystemet plus 38 miljarder ur statsbudgeten), och höjd pensionsålder ger en direkt årlig besparing på ca 15 miljarder per år höjd pensionsålder, eftersom pensionen betalas ut färre år. Dessutom kommer mer arbete utföras och mer skatt betalas in, men eventuellt blir någon annan arbetslös istället. Höjd pensionsålder med två år ger 30 miljarder.
* Sänkta pensioner. Sänkta pensioner med i snitt 5% ger en besparing på 18 miljarder.
* Använd regionreformen till att rationalisera och effektivisera sjukvården. Nationell koordinering och resursoptimering, samt sedvanlig strukturrationalisering via konsolidering torde kunna friställa tio tusen tjänster, och motsvarar en besparingspotential på ca 10 miljarder.
* Skippa nuvarande förbifart Stockholm. Välj en billigare lösning med bro och vägar i ytläge, med en närmare sträckning. Besparing ca 5 miljarder per år i tio år.
* Lägg ner en till två mindre högskolor. Besparing 1 - 2 miljarder
* Sänk satsningen på kultur från 12 till 10 miljarder och friställ 2000 kulturarbetare. Besparing 2 miljarder

Nu har vi kommit till två tredjedelar av målet 100 miljarder...

* Sänkt arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd med 10%. Besparing 4 miljarder
* Minskat byggande av kommunala arenor och evenemangslokaler. Besparing 2 miljarder
* Lägg ner Vinnova, tillväxtverket och näringslivsutveckling, inklusive forskningsverksamheten. Besparing 3 miljarder

Jag stannar här, efter 75 miljarder. Jag tror ni fattar principen.

Skenande kostnader och politiska prioriteringar

Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.

Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.

Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.

Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer. 

Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.

Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.

En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.

Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?

Mer än bara en berättelse som står på spel

Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia. 

Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.

Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot. 

Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:

Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.

Nu till det ännu större problemet.

Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle. 

Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)

"Det  stora  kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"

vidare

"uttrycken  manifesterar  offentligt  kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"

Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och  brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"


Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt. 

Media, politik och internets framsida och skuggsida

I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.

I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.

Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)

Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).

Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)

Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.

På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.

Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet. 

Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!


Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti. 

Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?

En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:

• Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
• Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
• Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat

Vad hände med det självklara kravet att inte slösa med skattepengarna, inte göra dåligt? Varför inte t ex formulera målet att den kommunala skolan skall vara så bra att ingen vill konkurrera med den?

I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.

För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda.  Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.

Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.

Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?

Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?