Hur skall vi kunna spara etthundra miljarder kronor om året? Föregående inlägg på bloggen handlade om storleksordningen på de besparingar som krävs, och ställde frågan om vi ens klarar av att diskutera frågan. Här skall jag försöka ge några förslag. Först några kriterier och prioriteringar:
Vi pratar om besparingar, inte finansieringslösningar i allmänhet, som t ex avskrivningar, lån eller skattehöjningar eftersom det handlar om att anpassa statens utgifter till ett nytt omvärldsläge, inte i första hand en omläggning av politikens inriktning. Besparingar skall därför även vara någorlunda fördelningspolitiskt neutrala, och inte i första hand vara till för att driva samhällsutvecklingen i någon specifik riktning, t ex bort från massbilism eller mot en mer jämlik fördelning av någon resurs i någon specifik dimension. Omfördelningar och sammhällsförskjutningar kan vara angelägna, men får tas i en annan kontext; här gäller det hundramiljardersbesparingsutmaningen.
Besparingarna måste även vara direkta och hyfsat omedelbara. Vi behöver pengarna nu, och besparingarna måste frigöra pengar, inte bara något slags immateriellt samhällsekonomiskt värde. Vi kommer liksom inte undan med att skriva upp varumärkesvärdet på det svenska kungahuset.
Jag tar mig friheten att se hela det offentliga Sverige som en koncern, dvs jag lägger ihop kommun, landsting och stat. Vi får inte göra det så enkelt för oss att vi tror en utgift försvinner bara för att vi skickat över den på någon annan.
Nu några besparingsförslag.
* Höjd pensionsålder. Pensionerna är det offentligas största utgift (363 miljarder via Pensionssystemet plus 38 miljarder ur statsbudgeten), och höjd pensionsålder ger en direkt årlig besparing på ca 15 miljarder per år höjd pensionsålder, eftersom pensionen betalas ut färre år. Dessutom kommer mer arbete utföras och mer skatt betalas in, men eventuellt blir någon annan arbetslös istället. Höjd pensionsålder med två år ger 30 miljarder.
* Sänkta pensioner. Sänkta pensioner med i snitt 5% ger en besparing på 18 miljarder.
* Använd regionreformen till att rationalisera och effektivisera sjukvården. Nationell koordinering och resursoptimering, samt sedvanlig strukturrationalisering via konsolidering torde kunna friställa tio tusen tjänster, och motsvarar en besparingspotential på ca 10 miljarder.
* Skippa nuvarande förbifart Stockholm. Välj en billigare lösning med bro och vägar i ytläge, med en närmare sträckning. Besparing ca 5 miljarder per år i tio år.
* Lägg ner en till två mindre högskolor. Besparing 1 - 2 miljarder
* Sänk satsningen på kultur från 12 till 10 miljarder och friställ 2000 kulturarbetare. Besparing 2 miljarder
Nu har vi kommit till två tredjedelar av målet 100 miljarder...
* Sänkt arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd med 10%. Besparing 4 miljarder
* Minskat byggande av kommunala arenor och evenemangslokaler. Besparing 2 miljarder
* Lägg ner Vinnova, tillväxtverket och näringslivsutveckling, inklusive forskningsverksamheten. Besparing 3 miljarder
Jag stannar här, efter 75 miljarder. Jag tror ni fattar principen.
torsdag 5 maj 2016
tisdag 3 maj 2016
Skenande kostnader och politiska prioriteringar
Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.
Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.
Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.
Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer.
Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.
Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.
En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.
Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.
Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.
Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.
Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer.
Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.
Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.
En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.
Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.
tisdag 12 april 2016
Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik
Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.
Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.
Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd. Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.
En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.
Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.
Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.
Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.
Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.
*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?
Elefanten i rummet
Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd. Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.
En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.
Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.
Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.
Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.
Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.
*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?
torsdag 31 mars 2016
Mer än bara en berättelse som står på spel
Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia.
Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.
Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot.
Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:
Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.
Nu till det ännu större problemet.
Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle.
Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)
"Det stora kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"
vidare
"uttrycken manifesterar offentligt kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"
Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"
Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt.
måndag 28 mars 2016
Media, politik och internets framsida och skuggsida
I det stora Sverige har debatten om huruvida allt det som står i tidningen är sant rullat på i en vecka. Ulf Adelsohn med fru verkar ha fått höra ett och annat, både i SR och i andra medier, efter att ha dristat sig att påtala att det finns en del information på internets skuggsida som inte kommer med i tidningen, och insinuerat att de flesta tidningar och media driver en agenda. Själv har jag i alla fall sagt upp min DN-prenumeration, och skulle gärna, om det gick, även säga upp mitt abonnemang med UR, SR & SVT.
I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.
Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)
Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).
Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)
Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.
På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.
Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet.
Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!
Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti.
I den lilla uppländska kommunen Knivsta stormar det i de lokalpolitiska nätforumen.
Knivsta kommun är en relativt nybildad kommun. Knivsta bröt sig ur Uppsala och blev egen kommun 2003. När Knivsta blev egen kommun var det många som var engagerade, och mycket diskussioner om styrformer och direktdemokrati i en liten kommun, och det där med Internet var stort. Det finns fortfarande ett aktivt lokalparti med just direktdemokrati som ledord som heter Knivsta.nu. (Vad jag tycker om Knivsta.nu kan ni läsa i fotnoten längst ner...)
Kommunalrådet (M) har fattat att det är viktigt att kommunicera med kommuninvånarna, och att det där med Internet inte är så dumt för det. På enklaste sätt skapar man en facebookgrupp för alla i Knivsta, och använder den för politisk kommunikation (utblandat med bortsprungna katter och folk som är arga på att det ligger skräp på marken). Mycket lovvärt initiativ, faktiskt. I gruppen kommunicerar även andra politiker, även från oppositionen, och det blir en bitvis intressant och livlig debatt. Men så upptäcker man helt plötsligt att oppositionen även består av sverigedemokrater, och dessa kan man ju inte debattera med. Följaktligen åker SD-förespråkarna ut ur gruppen (med hänvisning till att vi ju inte kan tolerera rasism).
Då startas naturligtvis en skugg-Knivsta-grupp, med de utsparkade SD-anhängarna som moderatorer, och vips har återigen Internet delats upp i en framsida och en skuggsida. Skuggruppen blir naturligtvis snabbt bitvis mörkare när ingen håller emot, och debattklimatet blir bitvis ganska hårt, med en del inlägg skrivna i affekt. De två grupperna hamnar rejält i luven på varandra, och folk utesluts med buller och bång fram och tillbaka efter att ha sagt saker som tydligen inte passar in i varandras narrativ (på framsidan: SD är onda och det finns inga andra problem, i Skuggruppen: att det finns problem kopplade till invandring och integration censureras i all media)
Det som händer med debatten när det dels sker en överfallsvåldtäkt vid tågstationen en helgnatt samma vecka som det meddelas att ett nytt flyktingmottagande för ensamkommande unga män skall öppnas är osnyggt, på flera sätt.
På framsidan fördömer man alla våldtäkter och manar till lugn, samt påpekar att Knivsta är en trevlig kommun. I Skuggruppen ropas det på medborgargarden, och en del högerextrema länkar åker in. Snabbt som attan (innan moderatorerna hunnit städa sitt forum) ser framsidans goda moraliska förkämpar till att skicka skärmdumpar till UNT, och en artikel om hur skuggruppens högerextrema SD-ledare hetsar till våld hamnar främst på UNTs hemsida. (Ursprungliga artikeln togs bort efter påpekande från SD, se fotnoten i artikeln). Skuggruppen kokar av vrede över att stigmatiseras i media och ropar om förtalsanmälan, samt utesluter några till. På framsidan ler man över sin godhet, och gratulerar varandra till framgången att ha blivit uteslutna ur Skuggruppen. För mig är det dock lite oklart hur dom läser varandras inlägg när alla är uteslutna ur varandras grupper.
Dessa båda exempel, dels DN om SD på Östermalm, dels Knivstas facebook-grupp och UNT-artikeln är, förutom att vara demokratiska och publicistiska haverier, usel politik. Genom att inte debattera och konsekvent driva bort frågor om problem kopplade till invandring och integration till internets skuggsidor bekräftar man SDs världsbild, och genom att stigmatisera SDs anhängare omöjliggör man deras återintegrering i det normala politiska landskapet.
Så här vinner man inte röster från sverigedemokraterna!
Liten fotnot om Knivsta.nu:
Tyvärr har det visat sig att direktdemokrati betyder fler ishallar, större simhall och mer stöd till alla lokala idrottsföreningar, lägre höghus med billigare lägenheter, större parkeringar och mer parker, fler matbutiker och säkert snart även snabbare snabbmakaroner åt alla. Knivsta.nu har blivit ett populistiskt allt-åt-alla-parti. Eller möjligen ett Låna-mera-nu-höj-skatten-sen-jag-skall-ändå-flytta-härifrån-parti.
söndag 20 mars 2016
Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt?
En sak som jag funderat på en stund är varför borgerliga väljare antas tycka att det är OK att saker och ting är dåliga bara för att det är staten som gör det. Om staten gör något dåligt skall man inte göra något åt det utan istället skyffla över uppgiften till det privata:
I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.
För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda. Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.
Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.
Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?
Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?
- Om skolorna är dåliga måste det finnas utrymme att starta privata alternativ (friskolor)
- Om vårdcentralen är dålig måste man få starta privata vårdcentraler
- Om kommunen inte klarar av att laga mat till äldreboendet måste det göras en offentlig upphandling av privat lagad mat
I stället för att vilja ta ansvar för hur makten utövas har borgerligheten valt att titta åt något annat håll.
För några veckor sedan tittade jag igenom målformuleringar och inriktning inför budgeten 2017 . En liten punkt jag fastnade för var att man faktiskt formulerat ett mål på sjukfrånvaron bland kommunens anställda. Målet var att ha max 5% sjukfrånvaro, och man låg nu på 5,5%. I stället för att säga som det var, att man har 10% högre sjukfrånvaro än målet valde man att säga att det är ju rätt nära, och rätt mycket bättre än många andra kommuner.
Jag är ganska övertygad om att i vilken annan sektor som helst hade sjukfrånvaro på över 5% betraktats som en katastrof, och chefer skulle fått sparken. Här finns en enkel bild över hur sjukfrånvaros se ut i andra sektorer. Och om ni undrar så ja, sjukfrånvaro är den bästa kvalitetsindikatorn för en verksamhet, och det finns en mycket stark, statistiskt signifikant, koppling mellan hur bra chefer man har och hur stor sjukskrivningen är.
Varför är det OK med katastrofal sjukfrånvaro i offentlig verksamhet? Är det OK att det är dåligt bara för att det är statligt? Är det OK att det offentliga helt enkelt är Sveriges sämsta arbetsgivare och har de sämsta cheferna?
Eller finns stort utrymme att för politiska initiativ för excellens i offentlig sektor?
lördag 17 oktober 2015
Regeringsfrågan
Efter att Ebba BT sagt upp DÖ och givit oss demokratin åter har media och diverse förståsigpåare yrvaket upptäckt att Sveriges regering saknar parlamentariskt stöd. Före detta politiker som ingvar och Bengt lyfts fram i avsaknad av mognad hos nuvarande politiker. Jag tycker nog att man missar några uppenbara poänger och inte klarar av att se nyktert på tillvaron.
För det första: det är alltid kris just nu. Är det inte flyktingar så är det kronkursen, statsskulden, ubåtskränkningar, finanskris, bensinmacksdöd, skogsdöd eller klimatkris. Det finns ingen lugn tid som passar bättre för ovanliga lösningar.
För det andra: flyktingkrisen kostar massvis med pengar, men är hanterbar. Det är dyrt att ta emot flyktingar, jättedyrt faktiskt. Rejäla skattehöjningar väntar, eftersom vi inte hanterar situationen, och folk dör helt i onödan. Sverige bör som ett första steg anpassa flyktingmottagandet och flyktingpolitiken till Tysklands politik. Det är enda vägen mot en gemensam europeisk flyktingpolitik.
För det tredje: regeringen har ansvaret. Det är inte alliansen som måste välja mellan att göra upp med S-MP eller SD, utan det är Stefan Löfven som måste välja. Antingen söka stöd från V, MP och SD eller från alliansen. Eller falla som regering. Stefan Löfven tog sig an uppdraget från talmannen att bilda regering och deklarerade att han ansåg sig kunna få en riksdagsmajoritet bakom sig. Upp till bevis!
Själv tror jag att både Löfven och Batra behöver lära sig ödmjukhet inför uppgiften den hårda väge, dvs via att misslyckas offentligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)