Vad skall vi ha försvaret till?

Idag var det tydligen dags igen för lite debatt om försvarets stöd till samhället i radion. Försvarsmakten har idag inget formellt beredskapsuppdrag för att släcka skogsbränder heter det från officiellt håll, och försvaret verkar ha fått direktiv att inte låta stöd till samhället dimensionera verksamheten. Försvaret har följaktligen inte sett till att ha bemanning för brandbekämpning över semestern. Det är en politisk fråga svarar helikopterpiloten journalisten. 

Ett år efter den stora skogsbranden i Västmanland

Detta tål att tänkas på. Stöd till samhället borde vara alla myndigheters främsta uppgift och det borde vara den dimensionerande faktorn, i vidaste mening.

Naturligtvis skall inte försvaret vara en allmän logistisk serviceinstans för övriga myndigheter, lika lite som polisen skall vara taxitjänst åt psykvården. Men försvarets syfte är just att stötta samhället med unika förmågor och kompetenser i krissituationer och under hot, och ytterst att kunna möta väpnat angrepp.

Försvaret har bandvagnar, helikoptrar och transportflygplan. Försvaret har även möjligheter att skapa samband och förmåga att skapa uthållighet i andra verksamheter genom att till exempel kunna laga mat och distribuera drivmedel. Det nuvarande insatsförsvarets uthållighet har kritiserats en hel del ("enveckasförsvaret"), men försvaret är ändå den myndighetsorganisation med i särklass bäst förmåga att ta hand om sig själv och stötta andra, vare sig det är fred eller krig.

I flera andra länder finns det olika uniformerade stödorganisationer som sköter om olika viktiga samhällsfunktioner, t ex riksledningens kommunikationer, jordbävningsberedskap, bevakning av riksdagen eller ambulansflyget. Dessa kan ses som civila, militära eller paramilitära organisationer. I Sverige hade vi värnpliktiga i räddningsverkets organisation och vi har Hemvärnet som en paramilitär med stöd till samhället som en viktig bisyssla.

Jag tycker försvaret skall få betydligt större budget än idag och jag tycker att centrala samhällsfunktioner skall skötas av uniformerad myndighetspersonal. Det skall vara samhället som svarar när man ringer 112, och inget investmentbolag skall kunna köpa upp väktarna i riksdagshuset.

Och det är naturligtvis en politisk fråga, det är upp till politiken att ta ansvar för samhället.

Några hundra miljarder till

Så har riksrevisionen granskat regeringen och statsbudgeten för 2015 och 2016 (debattartikel Di). Regeringen skarvar med siffrorna och smyger in en höjning av utgiftstaket på 33 miljarder utan att ta upp det i budgeten och i riksdagen. Cornucopia tar upp ämnet här, men lyckas inte illustrera varken hur mycket pengar det handlar om eller hur svårt det är att spara ihop dessa summor.

Jag har försökt att beskriva vilka besparingar vi pratar om för att spara etthundra miljarder kronor om året i länkat blogginlägg. Jag kom visserligen bara till sjuttiofem miljarder innan det började kännas som att nästa förslag var att ta fram osthyveln, dra åt den allmänna svångremmen lite hårdare, höja rösten och säga åt alla myndigheter att spara några procent. Resterande tjugofem miljarder lämnades som övning åt andra. 

På jakt efter statens pengar

Med ytterligare 192 miljarder fram till 2019 blir uppgiften ännu svårare. Det betyder att mitt exempel bara kommit halvvägs i besparingsjakten, och drakoniska besparingar börjar behövas.

Nolltolerans mot olagliga bosättningar

I Knivsta finns det sedan en tid ett antal mer eller mindre permanenta husvagnsläger på olika platser i Kommunen. Några av dem har tillstånd, andra inte, och nu har det återigen uppstått ett olagligt asfaltsläggarläger på Brunnbybadet.

Olagligt husvagnsläger på Brunnbybadet idag. 

Under våren har det varit ett par brandincidenter i husvagnsläger och minst ett försök till mordbrand har uppmärksammats. Förra sommaren brann en grupp gästarbetare inne i en husvagn utanför Uppsala och fyra personer dog. Skräp och snusk sprids i lägren, och de som bebor dem ägnar sig åt asocialt beteende och visar ofta upp ett suveränt trots för samhällets lagar och normer. Det är heller ingen hemlighet att lägren ofta är bas för olika former av organiserad kriminell verksamhet.

Det är för mig obegripligt att vi inte har nolltolerans mot olagliga bosättningar. Socialtjänstlagen gäller för alla som vistas i kommunen, och det bor barn i lägren (LVU). Skolplikt föreligger. Brandskyddsregler är till för allas säkerhet och skall tillämpas. Detta är exempel på olika skyddslagar, utöver äganderätt och kommunala ordningsföreskrifter om förbjuden camping.

Använd hela batteriet av möjliga lagar och avhys de boende, beslagta brottsverktygen (husvagnarna och i förekommande fall anläggningsmaskinerna), tvångsomhänderta barnen, placera dem i fosterhem och ge dem skolgång. Detta handlar om handfast integrationspolitik. Nästa generations resande skall inte behöva växa upp i husvagnsläger. Jag trodde vi hade lämnat detta bakom oss, men tyvärr är det tillbaka.

Vi måste ta ansvar för de mest utsatta i samhället inte far illa, för att upprätthålla lag och moral i samhället och för att säkerställa att vi alla får fri tillgång till våra gemensamma samhällsinstitutioner, som till exempel badplatser, rastplatser och parkeringar. Det har varit ett uppmärksammat försök till avhysning av en husvagn under våren, när kommunen med hjälp av polis ville avhysa den husvagn som är bebodd på tomten mitt emot kommunhuset.

Jag önskar att kommunen med hjälp av polis och andra myndigheter med flit och nit tar sig an de olagliga husvagnslägren som finns runt om i Knivsta Kommun.

Etthundra miljarder kronor

Hur skall vi kunna spara etthundra miljarder kronor om året? Föregående inlägg på bloggen handlade om storleksordningen på de besparingar som krävs, och ställde frågan om vi ens klarar av att diskutera frågan. Här skall jag försöka ge några förslag. Först några kriterier och prioriteringar:
Vi pratar om besparingar, inte finansieringslösningar i allmänhet, som t ex avskrivningar, lån eller skattehöjningar eftersom det handlar om att anpassa statens utgifter till ett nytt omvärldsläge, inte i första hand en omläggning av politikens inriktning. Besparingar skall därför även vara någorlunda fördelningspolitiskt neutrala, och inte i första hand vara till för att driva samhällsutvecklingen i någon specifik riktning, t ex bort från massbilism eller mot en mer jämlik fördelning av någon resurs i någon specifik dimension. Omfördelningar och sammhällsförskjutningar kan vara angelägna, men får tas i en annan kontext; här gäller det hundramiljardersbesparingsutmaningen.
Besparingarna måste även vara direkta och hyfsat omedelbara. Vi behöver pengarna nu, och besparingarna måste frigöra pengar, inte bara något slags immateriellt samhällsekonomiskt värde. Vi kommer liksom inte undan med att skriva upp varumärkesvärdet på det svenska kungahuset.
Jag tar mig friheten att se hela det offentliga Sverige som en koncern, dvs jag lägger ihop kommun, landsting och stat. Vi får inte göra det så enkelt för oss att vi tror en utgift försvinner bara för att vi skickat över den på någon annan.

Nu några besparingsförslag.
* Höjd pensionsålder. Pensionerna är det offentligas största utgift (363 miljarder via Pensionssystemet plus 38 miljarder ur statsbudgeten), och höjd pensionsålder ger en direkt årlig besparing på ca 15 miljarder per år höjd pensionsålder, eftersom pensionen betalas ut färre år. Dessutom kommer mer arbete utföras och mer skatt betalas in, men eventuellt blir någon annan arbetslös istället. Höjd pensionsålder med två år ger 30 miljarder.
* Sänkta pensioner. Sänkta pensioner med i snitt 5% ger en besparing på 18 miljarder.
* Använd regionreformen till att rationalisera och effektivisera sjukvården. Nationell koordinering och resursoptimering, samt sedvanlig strukturrationalisering via konsolidering torde kunna friställa tio tusen tjänster, och motsvarar en besparingspotential på ca 10 miljarder.
* Skippa nuvarande förbifart Stockholm. Välj en billigare lösning med bro och vägar i ytläge, med en närmare sträckning. Besparing ca 5 miljarder per år i tio år.
* Lägg ner en till två mindre högskolor. Besparing 1 - 2 miljarder
* Sänk satsningen på kultur från 12 till 10 miljarder och friställ 2000 kulturarbetare. Besparing 2 miljarder

Nu har vi kommit till två tredjedelar av målet 100 miljarder...

* Sänkt arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd med 10%. Besparing 4 miljarder
* Minskat byggande av kommunala arenor och evenemangslokaler. Besparing 2 miljarder
* Lägg ner Vinnova, tillväxtverket och näringslivsutveckling, inklusive forskningsverksamheten. Besparing 3 miljarder

Jag stannar här, efter 75 miljarder. Jag tror ni fattar principen.

Skenande kostnader och politiska prioriteringar

Alla vill ha mer, och den som lovar mest blir snabbt populärast. Det är den stora demokratiska utmaningen, känd sedan Aristoteles. Svensk offentlig ekonomi, och därmed det politiska systemet står inför stora utmaningar de närmaste åren.

Det offentligas omsättning år 2015 var ca 1780 miljarder kronor, varav staten drog in är ca 900 miljarder, kommunerna 650 och 220 gått till pensionssystemet. Det är ganska mycket pengar, men statens ekonomi gick ändå inte riktigt ihop detta år. Staten gick back ca 32 miljarder förra året. Trots nuvarande högkonjunktur, som inte varar för evigt.

Flyktinginvandringens kostnader måste nu tas om hand. Hur stora kostnaderna är finns det olika bud om, bland annat beskrivet av nationalekonomerna Joakim Ruist och Tino Sanandaji. Norska NRK bad norska statistiska centralbyrån att räkna på flyktingkostnader, och fick samma resultat som Sanandaji, storleksordningen på kostnaderna är tiotals miljarder kronor om året för de flyktingar Sverige tagit emot under 2015.

Det oroliga säkerhetsläget och Rysslands militära hot mot Sverige gör att vi måste vi dubbla vårt försvarsanslag till 2% av BNP, och den oro och den kriminalitet vi kommer se som en följd av flyktinginvandringen kommer kräva stora satsningar på polis och rättsväsende, också det i storleksordning tio miljarder eller mer. 

Vi måste skaka fram 100 miljarder kronor årligen i den offentliga ekonomin, eller motsvarande en besparing på drygt 5,5%. Och detta är inte någon tillfällig kostnadspuckel eller engångsinvestering som måste göras, utan en anpassning av den offentliga ekonomin till en ny normalnivå som vi kan förvänta oss gälla i mer än tio år. Vi kan alltså inte låna pengar till kostnaderna.

Så hur sparar man fram 5,5% av det offentligas budget? En utmaning är att staten i Sverige är inblandad i nästan all verksamhet i hela samhället, och tanken har länge varit att det offentliga skall inrikta sig främst mot de svagaste i samhället.

En besparing på 5,5% över hela bredden betyder bland annat att var 18:e knäoperation skall ställas in, att det skall vara ett barn till i varje skolklass, att ingångslönen för sjuksköterskor skall sänkas med 1375 kronor, att vi lägger ner ett forskningsuniversitet, och så vidare, och så vidare. Alla förslag är naturligtvis impopulära, och med normal politisk logik ogenomförbara.

Det är en formidabel utmaning för det politiska systemet och de politiska partierna att hantera en så stor förändring i omvärlden. Ett första steg på vägen skulle vara en saklig politisk debatt om kostnader, utmaningar och politiska prioriteringar.

Förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik

Förutom Brysselterroristerna var nog debatten om huruvida man kan lita på att media säger sanningen om invandring förra månadens största nyhetsgrej. Och övergreppen på nyårsnatten i Köln var nog den händelse under första kvartalet i år som kommer närmast terrorn som media-ämne. Dessa händelser har det gemensamt att de handlar om rädsla och flyktinginvandring, och att medierapporteringen och samhällets hantering av företeelserna förtjänar kritik. Samhällets hantering av våldsbejakande extremism har debatterats flitigt, och särskilt Malmö stad har fått en del frän kritik de senaste dagarna. Förhoppningsvis har de fattat att det är dags att ta problemen på allvar nu.

Elefanten i rummet

Vågar vi tala om vad som verkligen hände i Köln skriver Paulina Neuding i Dagens Samhälle, och undrar varför den delstatsparlamentariska rapportens slutsatser inte lyfts i svensk media*. 1218 brottsoffer, varav 529 utsatts för sexualbrott rapporteras. 149 av 153 gärningsmän är invandrare, varav två tredjedelar från Marocko och Algeriet.

Samtidigt skriver Arbetsförmedlingen ett pressmeddelande. Mer än varannan arbetslös är utrikesfödd.   Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda har sjunkit till 4,7 procent, medan den är 21,4 procent bland utrikesfödda. Och då skall man komma ihåg att begreppet utrikesfödda inkluderar alla utrikes födda, inte bara flyktinginvandrare. Vårt broderland Finland är vanligaste utland att vara född i. Arbetslösheten för gruppen flyktinginvandrare är ännu större än för den generella gruppen utrikes födda, men statistik är inte lätt tillgänglig.

En ljuspunkt i medierapporteringen var i alla fall att P1 morgon tog upp drogproblem bland ensamkommande unga män. Problem måste lyftas fram för att kunna lösas.

Vi måste tala klarspråk om problem, brottslighet och arbetslöshet bland flyktinginvandrare. Att ta till sig fakta och våga diskutera problem är viktiga förutsättningar för en human och liberal flyktingpolitik, även om man inte gillar det mönster man ser eller ser någon enkel lösning framåt.

Det går inte att låta grupper av unga män driva runt på stan och själva få definiera sina egna normer och sociala hierarkier. Vi vet att det leder till asocialt beteende och brottslighet. Grupper av unga män måste hållas under uppsikt, vare sig det är snusproletariatet i högstadieskolans kapprum, värnpliktiga eller förortsungdom på glid utför. Tillsynslärare, kasernvakt, polis och vuxensamhället behöver vara ständigt närvarande. Annars blir det elände, snusk och allmän osnygghet. Vi vet att det är så, och vi måste agera därefter. Även när det blir dyrt.

Vi kan inte heller blunda för de kostnader som finns kopplade till låg försörjningsgrad bland flyktinginvandrare. Vi vet att de har låg utbildning och att de kommer att ha mycket svårt att hävda sig på den svenska kunskapsintensiva arbetsmarknaden. Med nuvarande bidragsnivåer och pensionssystem blir detta dyrt, mycket dyrt.

Likt andra kostnader måste vi budgetera för flyktinginvandringens kostnader. Vi måste vara beredda att debattera, och vara beredda att försvara nödvändiga kostnader och utgifter och kunna väga dem mot andra angelägna uppgifter för staten.



*min skoltyska är inte vad den borde vara, så jag får huvudsakligen lita på översättningar och Wikipedia. Men några journalister som kan tyska borde det väl finnas kvar i Sverige?

Mer än bara en berättelse som står på spel

Om ni missat det, så har det varit bränder och stenkastning i Gottsunda, Uppsalas mest utsatta förort, varje natt under påskhelgen. Om ni missat det kan det bero på att det inte rapporterats om det i riksmedia. 

Berättelsen om upploppen går förlorad skriver tidningen journalisten, men det är nog betydligt mer som står på spel. Artikeln handlar om att Uppsalas media (SVT, UNT, SR) inte skickat några reportrar till Gottsunda och Valsätra för att själva kunna rapportera om de kravaller och bränder som pågår. I god journalistisk anda publiceras en mot-artikel, passande nog kallad jag håller inte med om att berättelsen går förlorad, där redaktionschefen för SVT Nyheter Uppsala får försvara sig, dels med att de faktiskt skickar dit reportrar efter att ha kritiserats, dels med att de kan ju rapportera vad andra berättat för dem. Fyra nätter med kravaller räcker alltså för att skicka ett reportageteam, men inte tre.

Men det är mer än bara en berättelse som står på spel. För när det brinner i förorten och kriminella ungdomar kastar sten mot räddningstjänsten hotas en fundamental del av samhället. Brandkåren vågade inte fram på 45 minuter och polisen kom aldrig, säger fotografen (som var på plats), och ingen säger emot. 

Jag ser ett stort och ett ännu större problem med detta. Det stora först:

Att polisen aldrig kom och att brandkåren lät det brinna i trekvart har inte stått i tidningen, för att polisen inte ville berätta det för media. Kanske ville man ge en mer positiv bild av sin insats? Alla polisorganisationer verkar numera ha en presstalesman, och detta är inte första gången det har framkommit att polisen noggrant friserar sin information till media och allmänheten. Vi kan alltså inte lita på information från polisen, och vi kan inte lita på att media försöker ta reda på sanningen.

Nu till det ännu större problemet.

Att polisen aldrig kom på plats, och ingen är gripen. Och oroligheterna fortsätter. Det är klart att det är svårt att stoppa oroligheter och att gripa enskilda förövare i en grupp bråkiga kriminella. Det blir ju sällan särskilt många gripna vid kravaller heller. Tyvärr finns det en dimension till i förortskravallernas logik som gör dem värre än fotbollsbråk och vänster-höger-extremist-bråk. Det handlar om kontroll över samhället, att försöka skapa andra hierarkier än de legala. Man pratar om ett parallellsamhälle. 

Ibland dyker det upp reportage i olika hörn av pressen om att kriminella nätverk håller på att ta över förorten. Mest intressant (och alarmerande) är nog denna rapport från rikskriminalpolisens underrättelsesektion, "En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället". (2014)

"Det  stora  kriminella genomslaget på lokalsamhället förefaller vara knutet till den sociala kontexten i områdena snarare än på en vilja hos de kriminella att ta makten och kontrollen över lokalsamhället"

vidare

"uttrycken  manifesterar  offentligt  kriminell makt och blir en påminnelse om vad de kriminella aktörerna är kapabla till"

Så vad kan man göra då? Ur samma rapport:
"För att förändra situationen i områdena råder det en samstämmighet kring behovet av långsiktigt och uthålligt polisiärt arbete med tydliga mål, sett utifrån hela problembilden. Arbetet bör ske på både ett repressivt och  brottsförebyggande sätt för att uppnå långvariga effekter. Detta kräver kontinuerlig polisiär närvaro som parallellt med uthålliga riktade brottsutredningsinsatser kan bekämpa brottsligheten i dess helhet"


Jag gissar att det helt enkelt betyder att man behöver öppna en polisstation i Gottsunda och hålla den öppen dygnet runt.