Lag och ordning

Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel.