Lag och ordning

Ibland är det enkelt att veta vad man tycker (även om man kanske inte tycker som de flesta), och ibland är det faktiskt lite svårare. Och det är just när det är lite svårare att veta vad man tycker man får tillfälle att fundera på sina grundläggande värderingar.

Idag blev jag för första gången (tror jag) vittne till en skatterazzia. Det hela var dock inte fullt så dramatiskt som det kanske låter. Mitt medan jag satt på kafé och sörplade kaffe och mumsade muffins klev två herrar fram till kassan, viftade med brickor från skattemyndigheten och begärde att få se personalliggaren och kassaregistret. Det är bra att denna typ av handfast och direkt bekämpande av faktiskt organiserad brottslighet finns och sker verkligheten. Vardagliga skattekontroller på kaféer ser i alla fall jag som en del av samhällets arbete mot organiserad brottslighet.

Detta är även anledningen till att fäbodbrukare på randen av civilisationen måste skaffa sig kassaregister som uppfyller legala minimikrav. Om man behöver statliga subventioner för att få sin jordbruksverksamhet att gå runt bör man lobba för det, eventuellt via EU eller centerpartiet. Inte försöka skapa kryphål i skattelagstiftningen. Och det finns solceller om man vill ha miljö-el till sitt kassaregister.

Detta med handfasta skattekontroller i vardagen verkar dessutom vara något som Grekland behöver öva på.

Även igår, likaledes i samband med en fikapaus i semestrandet, bevittnade jag en händelse som väcker tankar kring hur vi kan och bör upprätthålla lag och ordning i vardagen. Två tiggarynglingar kom farandes på trottoaren, i ett uppenbarligen nystulet cykelekipage; en damcyklar med barnkärra efter. Den ena ynglingen trampade cykel och den andra satt i kärran och sparkade efter buskar, stolpar och sådant längs vägen. Uppenbar ordningsstörning och lagtrots, helt enkelt.

När vi pratar om stökig ungdom och om störningar på skolor brukar vi ofta hävda att det är viktigt att vuxensamhället griper in. Och när vi diskuterar oroligheter i länder på glid neråt i destruktiva spiraler tar vi ofta upp civilsamhällets roll och ansvar för att vända utvecklingen. Men hur skall man agera i detta läge som god medborgare? Besittningsskyddet gäller ju även dessa ynglingar och jag gör mig nog skyldig till egenmäktigt förfarande om jag försöker återföra cykeln till sin rättmätiga ägare (vem det nu var?). Och vem är jag att döma detta läge? Är det egentligen mina fördomar och min vithet som styr min tanke, jag har ju inte sett någon stöld? Begreppet "lösker man" används så vitt jag förstår inte längre som juridiskt bärande skäl att ingripa, även om viss tvetydighet verkar finns i rättsläget. 


Jag kom mig i vilket fall inte för att göra något vettigt, och lommade där ifrån lätt skamsen. Vingelynglingarna fick i alla fall en liten utskällning för att de cyklade på trottoaren, av ett par lätt förfriskade farbröder.

Så vilka värderingar vill jag falla tillbaka till för att få rätsida på vad jag skall tycka om detta fall? Rättssäkerhet. Staten måste säkerställa en grundläggande rättssäkerhet för att samhället skall fungera. En rättssäkerhet som betyder både fri och opartisk rättegång för den som anklagas och även, minst lika viktigt, en trygghet i förvissningen att staten tar hand om rättsskipningen i samhället. En trygghet att polisen finns till hands och griper in när brott begås. Denna rättssäkerhet kostar pengar. Den kräver till exempel att det finns polisbilar. Det krävs även en massa byråkratiskt krångel med kassaregister och personalregister, och och att lagstiftningen kring tiggeri och lösdriveri hänger med i tiden och anpassas till den nuvarande verkligheten. Vi vill inte ha ett samhälle där gemene man känner att enda sättet att få någon ordning på tillvaron är att ta lagen i egna händer när de ser en främling cykla på en misstänkt fin cykel. 

Integritet, avlyssning, registrering och datalagring

Vad är en liberal åsikt om personlig integritet, avlyssning, registrering och datalagring? På vilken bas bör man bygga sin åsikt?

Kanske genom att börja med en klassisk liberal positiv åsikt. Fri information och fritt utbyte av idéer är grundläggande för demokratin och en förutsättning för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillväxt och ett gott samhälle i allmänhet. Det är en del av den motor som driver utvecklingen framåt. Och med den moderna digitala utvecklingen växer möjligheten till fritt informationsutbyte snabbare än någonsin.

Till det har vi risker; övervakning, avlyssning och kontroll, att staten och stora företag lägger sig i ditt och mitt privatliv. Individer riskerar även utsättas för digitala brott. För att säkerställa alla individers frihet och rätt till information måste andra individers, statens och organisationers rätt och möjlighet att missbruka dessa friheter begränsas. Hur balanserar men detta?

Ett sätt är att utgå från en legalistiskt ståndpunkt, dvs att all avlyssning och datalagring skall styras av lagen.

I Sverige är avlyssning ett tvångsmedel som kan tas till i en förundersökning vid misstanke om brott, efter tillstånd från en domstol.

Förutom rättsväsendets avlyssning i pågående brottsutredningar har vi statens signalspaning för att trygga rikets säkerhet, dvs FRA. Även denna signalspaning kräver tillstånd från en domstol, men i god svensk ordning, en specialdomstol; Försvarsunderrättelsedomstolen.

Lagen används inte bara för att begränsa och kontrollera avlyssning, utan även för att säkerställa myndigheternas tillgång till avlyssning och information. I nästan alla länder är det t ex förbjudet att sälja och installera telefoni- och kommunikationssystem utan stöd för avlyssning. Polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst i såväl Sverige, USA som Syrien har ordnat lagkrav (i Sverige via post-och telestyrelsen) som innebär att teleoperatörerna är skyldiga att installera avlyssningsfunktioner i sina nät. Det är alltså olagligt att inte tillhandahålla avlyssning och datalagring, om man är en tele- eller internetoperatör eller tillverkare av telefonsystem. Det finns även en del regler kring hur man får och inte får sälja importera och exportera vissa typer av kryptering osv.

Förutom lag och domstolskontroll är det lämpligt om statens (dvs regeringens och myndigheternas) avlyssning övervakas av riksdagen, via någon slags parlamentarisk konstruktion. I Sverige har vi Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet. Detta verkar vara en ganska svag och begränsad liten myndighet som mest verkar finnas till för att det skall se ut som att man har koll på FRA. Detta kanske snarare skall vara en uppgift för konstitutionsutskottet, eller något annan liknande, tyngre institution. Riksdagens talman, kanske.

Stark parlamentarisk kontroll av statens avlyssning är en rimlig liberal ståndpunkt. Inget får vara så hemligt att inte talmannen, talmanskansliet och till exemplet konstitutionsutskottet inte skall få granska det.

I detta inlägg har jag mestadels använt ordet avlyssning, i mångt och mycket eftersom ordet avlyssning har en negativ värdeladdning, och det passar i sammanhanget. Men det är en förenkling. Det centrala är nämligen inte vem som avlyssnar vad utan vilken information som får sparas, lagras och göras tillgänglig för olika aktörer via till exempel register och sökbara databaser. Fokus för en bra politik kring integritet, avlyssning, register och datalagring bör vara på datalagring och registrering. Detta återkommer jag till i ett nytt inlägg inom kort. Och lika orimligt som att ge Sverigedemokraterna monopol på kritik av Sveriges invandringspolitik är det att ge piratpartiet monopol på kritik av Sveriges digitala nätpolitik. 

Molntjänster och offentlig datasäkerhet

"Microsoft kommer att allokera speciella servrar för Sverige" säger Stefan Gustafsson på Ehälsomyndigheten i en artikel i Ny Teknik om lagring av patientdata, sjukjournaler och sånt.

En bekant har berättat om en granskning av offentliga IT-funktioner han gjort i ett litet östland på randen av Europa. IT-säkerheten bestod av ett kompani vaktsoldater som skyddade serverhallarna. Det kan mycket väl vara rätt prioriterat, fysisk säkerhet ligger ju liksom alltid där i botten av den Maslowska säkerhetspyramiden. Och det är ganska svårt att leverera IT-tjänster om man förlorar den fysiska kontrollen över servrar, routrar och nät tjänsten levereras över.

Staten, eller i alla fall det offentliga, borde hålla sig med en moderniserad version av televerket, en myndighet som har till uppgift att säkerställa basala IT-system (säkra nät, telefonitjänster, säker lagring och molntjänster) för departement, myndigheter, kommuner och andra offentliga eller samhällsviktiga aktörer.

Naturligtvis kommer detta att kosta pengar, troligtvis även vara dyrt. Förmodligen kommer det att se mycket dyrare ut än att upphandla tjänster dynamiskt, vid behov från olika IT-tjänsteleverantörer. Men mycket av det man betalar extra för är just säkerheten, vetskapen att man får det man beställt. För det är bara om man äger lagringsmedian själv, och har den i sin fysiska besittning som man kan veta att man har sitt data själv, när man behöver det. Och det krävs nästan att man dragit kablarna själv för att man skall kunna veta att de är redundant dragna.

Stora omvälvande svängningar i väljaropinionen

Vad är det som händer med väljarsympatierna? Det verkar som det har blivit stora omvälvande svängningar i väljaropinionen. 

Sifomätningen i maj visar kanske ett nytt, ovant läge. De två stora partierna (S och M) får 25% var av väljarstödet, och de har var sina två stödpartier med vardera 6-8% väljarstöd. KD går tillbaka in i gruppen "övriga", tillsammans med F!, junilistan mfl.

Sverigedemokraterna får 15%.

Många olika proffstyckare, kommentatorer och analytiker verkar tycka ungefär som  vanligt. Göran Greider tycker att socialdemokratin blivit för modern och att den inte är tillräckligt vänster. UNT skriver om uppsalasporten istället, Sirius har visst nån match på gång och det är ju långt kvar till valet. DN hade nog inte betalt för denna mätning, de brukar väl köpa Ipsos nuförtiden, och slipper därmed lägga sig i. Jag för min del tror inte på cornucopias linjära framtidsspaning, att socialdemokratin och MP är på väg att utplåna sig själva med sin egen politik. Däremot verkar det som att alltför många partitaktiker och oppinionssmeder är fast i sin älskade gamla blockpolitik och älskar sin historieåterskapande decemberöverenskommelse (som enkelt uttryckt innebär att så länge Sverigedemokraterna inte har egen majoritet kan man låtsas att de inte finns).

Håller det sakta på att gå upp för etablerade tyckare att det politiska läget i Sverige inte längre är som det alltid varit, att klassisk blockpolitik inte är framtiden? Li Bennich-Björkman heter en uppsalastatsvetare som citeras till höger, om kanske inte till vänster. "SD har blivit ett acceptabelt alternativ" heter det, och att folk numera öppet vågar säga att de stöder SD. Ett annat sätt att säga samma sak är att våga säga att SD-väljare är vanliga väljare, och de väljer SD av samma sorts skäl andra väljare väljer andra partier. De tycker helt enkelt bäst (eller minst dåligt) om det partiet. De känner mest igen sig av SDs beskrivning av vardagen. Och de ser inte att något annat parti föreslår några lösningar, några vägar framåt.

Skall man vinna ett val måste man vinna röster från SD. Vinner man inte röster från SD vinner man inte valet. Så enkelt är det. Men ack så svårt att acceptera i partierna innekretsar, verkar det som.

Mediakris och medialogik

Så var det på radion igen om kris och konsolidering i mediasverige. SVD slås ihop med massa andra mittentidningar. Detta eftersom man har problem med lönsamheten. I branschen, som det heter. Medielogiken leder oss fram till att förklara mediakrisen med brist på annonsintäkter för de traditionella tidningarna, eftersom pengarna går till andra annonsmarknader istället (dvs Google och bloggare). Medialogiken vill inte se kopplingar mellan produktivitet och lönsamhet.

Och nu menar jag inte produktivitet på någon enskild redaktion, vare sig det är radio eller tidningar, mätt i antal tecken eller antal rabblade ord utan branschens produktivitet. För det är inte så svårt för vilken medelmåttig mediakonsument som helst att se att media har strukturella problem med produktiviteten. Lean är nåt som har varit inne de senaste femton åren eller så i de flesta producerande sektorer i samhället. Lean går ut på att man skall identifiera vilka fundamentala mervärden man producerar, och att man skall fokusera på att producera just dessa mervärden i sin verksamhet.

För nyhetsmedia handlar mervärde om att hitta och föra ut information från källor till mottagare. Detta torde för en oinvigt som mig innebära att man skall söka upp information vid källor, bearbeta den till presenterbart format (verkar kallas redaktionellt arbete), och sedan publicera, sprida och sälja densamma. För tydlighets skull en illustration:

Spridning och delning av information. Information hämtas vid källan, bearbetas och sprids till flera mottagare. Lean för journalister.

Alltsomoftast, när man lyssnar på radio, ser på tv eller läser tidningen ser man journalister som intervjuar eller debatterar med andra journalister. Eller journalister som återger vad andra journalister redan publicerat i sina respektive publikationer. Det innebär att lönekostnaden i branschen flerdubblas (alla inblandade journalister skall avlönas), utan att någon ny information hämtas från någon källa och sprids till flera mottagare. Detta är inte lean. Detta är inte heller god media (även om jag brukar tycka att panelen på "godmorgon världen" på P1 på söndagarna tillhör veckans allmänbildning. ) Detta rundtuggande av begagnade nyheter kan bäst illustreras med ett annat vägmärke

Information förs runt i cirklar. Detta är inte lean.

Här tror jag man finner orsaken till mediakrisen. Begreppet mediacirkus känns lockande att ta med, men då mest som en billig poäng i sammanhanget. Däremot kan det kanske passa med ett exempel på hur detta varvande runt runt i åsiktsrondellen leder till att journalisterna glömmer bort att göra sitt jobb:

I The Guardian skrev någon om överraskningen i det brittiska valet. Britterna röstade inte alls på Labour, trots att alla journalister verkade rörande överens om att något stort var på gång inom den brittiska vänstern. Utom några få undantag som tydligen vågat ta en tur ut ur åsiktskarusellen och tagit sig till källorna. I detta fall helt enkelt pratat med brittiska väljare på parkeringarna och frågat dem vad de tycker, vad de anser vara viktigt och hur de tänker rösta i valet. Dessa få mervärdesproducerande undantagsjournalister blev inte överraskade av valutgången. De visste vad som var på gång. I alla fall enligt artikeln...

Klarar Sverige av att återinföra värnplikt?

En middagsdiskussion med vänner under påsken väcker en fråga värd att fundera vidare på. Upprinnelsen var som så ofta vanligt hederligt förfasande över tingens ordning och samhällets förfall. Föräldrar till klasskompisar hade upprört hört av sig. Tioåringarna hade tydligen spelat innebandy ute på rasten UTAN SKYDDSGLASÖGON. Detta hemska beteende måste omedelbart hanteras och vuxensamhället måste gripa in och omedelbart stävja detta dödslivsfarliga beteende.

Min kommentar var att om fem år kommer grabbarna säkert vara stupfulla på folkets park eller på någon musikfestival. Och om tio år kommer de att öva sprängtjänst och mejning med kulspruta. Förutom att jag fick tipset att inte fortsätta föra detta resonemang längre än så så var slutsatsen snabbt att vi aldrig kommer kunna införa värnplikt igen. Det är helt enkelt alldeles för farligt för vårt samhälle idag. Även om man förbjudit persontransport på lastbilsflak och satt tandskydd på lösskjutningsanordningen så kvarstår ändå det enkla faktumet att det är skitfarligt att öva krig. Och i landet lättkränkta får man inte skrika "fortare!" till dom som springer utan att vara beredd på, ja jag vet faktiskt inte. Jag kan knappt föreställa mig. Men nåt lär ju hända.

När jag gjorde lumpen var det två av oss 180 eller så som ryckte in som dog. Och några till som skadades illa. Bilar, hästar, kulsprutor och sprängdeg är farliga grejer, och dödligheten är ju hög bland unga män redan utan att dessa attribut tillförs. Riskbeteende och skadeutfall kan bara i viss mån motverkas med erfarna utbildare och säkerhetsinstruktioner. Och än värre lär det bli om värnplikten skall fullgöras och soldater kallas in till krigstjänstgöring.

Så klarar Sverige av att återinföra värnplikten? En svårare utmaning än finansieringen och uppbådandes av mankraft är nog attityder och värderingar. Det sägs att attityd- och opinionsmätningar indikerar att försvarsviljan i Sverige är ganska hög, och det finns en majoritet både i riksdagen och bland folket för att återaktivera värnplikten. Men vet folk vad det är vad de pratar om? Att mammorna inte vet allt är nog det normala, det har de aldrig gjort. Men hur går det om papporna inte heller vet? Eller är det tvärt om så att vi idag har (via flyktinginvandringen från Balkan och Syrien) en oerhört mycket större kollektiv kunskap än tidigare, och det är jag som rör mig i en inskränkt medelglassvärld?

"Fredsskadat" var det någon som kallade det svenska samhället och den svenska försvarspolitiken för nyligen, och det kanske det ligger något i. Men det gäller i sådana fall mer än bara oviljan att betala för försvaret. För försvaret av vår frihet kostar mer än bara tid och pengar. Det kostar även blod. Och det måste det få kosta och vi måste våga vilja betala.

Neutralitet före mänskliga rättigheter?

Så föll förlåten och verkligheten uppenbarade sig för alla att se, klar och tydlig. Arabförbundet låter inte Margot Wallström tala, troligtvis för att Sverige kritiserar brott mot mänskliga rättigheter i arabländer. Kanske är det bara Saudiarabien som talar och agerar, men vi vet inte hur stort stöd dom har i resten av arabförbundet.

Det spekuleras i att det är det svenska samarbetsavtalet om vapenfabriken i Saudiarabien som spökat, men varför skulle saudierna vilja offra det avtalet, om det nu var så viktigt för dem, viktigare än för oss? Troligare är att det är just kritiken av brott mot mänskliga rättigheter i arabvärlden, specifikt i Saudiarabien ligger bakom att Margot inte fick komma till tals (och att hon är kvinna, förstås).

För sådana är dom, de snygga vännerna i skurkstaterna som neutralitetskramarna så gärna vill att vill att vi frotterar oss mer med. För demokratiska rättsstater är annars med i NATO. Och för neutralitetskramarna går tydligen neutralitet före mänskliga rättigheter.