Värnplikt och rättvisa

Vi står med ett havererat försvar i en hotfull tid med ett aggressivt Putin-fascistiskt Ryssland tvärs över Östersjön. Det nya yrkesförsvarets personalförsörjningssystem verkar inte fungera. Det blir helt enkelt inte tillräckligt många soldater. Återgång till värnplikt i någon form, kanske som i Norge med en kombination av ett mindre yrkesförsvar (Telemarksbataljonen) för snabba insatser och ett större mobiliserbart värnpliktsförsvar tänkt för det stora kriget känns som vägen framåt.

De flesta är nog överens om att vi inte skall dimensionera vårt försvar efter tillgången på ungdomar att skicka till fronten, utan att vi skall göra någon slags behovsanalys och utbilda och krigsplacera ungefär så många soldater vi anser oss behöva. Men då kommer frågan om rättvisa in - vilka skall vi kalla in till tjänstgöring och vad skall hända med de som inte behövs?

Ett alternativ är förstås att acceptera att livet är orättvist, att vissa har och får fördelar och andra inte. I t ex Danmark används lottning som en del av värnpliktssystemet. Lottning har den fördelen att det tydliggör att systemet är lika för alla och man kan hävda att systemet innebär en absolut rättvisa, även om systemet i slutändan kanske drabbar folk ganska olika.

Oftast stannar diskussionen vid att enbart handla om rättvisa i relation till att göra lumpen; att vissa tvingas spendera ett år med att klafsa runt i lera och bo på kasern medan andra slipper. Det kommer då ofta förslag om annan typ av tjänstgöring för dem som inte behövs i militären (nationell tjänstgöring i skolan, i äldrevården etc). Tanken är att det finns en massa andra viktiga (men okvalificerade) uppgifter i samhället som också måste utföras. Ofta kombinerat med en idé om att ungdomen (särskilt meddelklassungdomen) mår bra av att fostras in i arbete och att tvingas umgås med personer med annan än den egna socioekonomiska bakgrunden.

Men dessa förslag missar poängen med vad värnplikt handlar om - skyldigheten att försvara vårt land och slåss för vår frihet. Vi ställer en rad särskilda krav på de som förväntas fullgöra sin värnplikt (dvs de som krigsplaceras). Stridsförsumlighet (att inte göra sitt yttersta för att fullgöra sin plikt och främja krigföringen) är ett livstidsbrott. Att inte lyda order i strid (grovt lydnadsbrott) kan också det ge livstids fängelse. Dessa lagar (brottsbalken kapitel 21) gäller bara när riket befinner sig i krig, men det är ju just då som man som inkallad fullgör sin värnplikt. Att göra lumpen är bara övning.

Om rättvisa i relation till värnplikt bara handlar om att kompensera för ett ungdomsårs utbildningstjänstgöring (med i princip 100% skatt) kan samhället t ex betala tillbaka med en skatterabatt resten av yrkeslivet, ungefär 1,5%-enheter*. Eller så kan alla som inte gjort sin tjänstgöring betala en extra värnskatt på 1,5%-enheter. På hela inkomsten, från första kronan. Det stora problemet med en sådan modell är nog pedagogiken och de långa återbetalningstiderna. Jag tror inte ungdomen kommer inse värdet av skattesänkningen, och jag tror att medelglassen kommer tycka att det är orättvist (och ganska dyrt). Och det handlar bara om utbildningstiden.

Hur kompenserar vi för plikten att rycka ut och slåss? Hur kompenserar vi för det blod som vi förväntar oss skall spillas? Man kan förstås ta inspiration från filmen "Starship troopers" och bestämma att bara de som gjort lumpen räknas som fullvärdiga medborgare med full rösträtt osv. Men då tror jag vi har slutat vara en demokrati och förlorat vår moraliska överlägsenhet gentemot våra presumtiva fiender.

Om man utgår från just de grundvärden som bär upp vårt samhälle; allas frihet och lika värde, yttrandefriheten, rättsstaten och demokratin, så känner i alla fall jag att försvaret av dessa värden är viktigt. Jag tycker att vi måste tillerkänna de som är beredda att rycka ut till vårt försvar ett moraliskt mervärde och och att de förtjänar ett visst stöd från samhället. Jag är inte övertygad om att stödet måste formuleras i ekonomiska termer, men på något sätt bör samhället uttrycka sitt stöd och sin aktning. Ett verktyg för detta som används i många länder är militärparader på nationaldagen och andra stora statscermoniella tillfällen. Dessa paraders syfte är att visa upp vad som är centralt i en statsbildning och på vilken grund vår civilisation och frihet faktiskt står. Och det ger folket möjlighet att uttrycka sin tacksamhet och sitt stöd.

Ett annat möjligt verktyg är skolan och läroplanen. Kanske borde det framgå av styrande dokument att skolan förväntas inte bara lära ut att frihet, demokrati och rättvisa är bra, utan även att dessa värden inte kan tas för givna utan att de måste värnas, i tankar, i ord såväl som i gärning.

*) uträkning: 100% skatt i stället för ~35% under ett av ~45 yrkesår ger 65% / 45 år ~ 1,5% per år.